Book of Common Prayer
Bön för Herrens vinstock
80 För körledaren, till "Liljorna".
Ett vittnesbörd, en psalm av Asaf.
2 (A) Lyssna, du Israels herde!
Du som leder Josef som en hjord,
du som tronar på keruberna,
visa dig i glans!
3 Väck upp din makt till att gå
framför Efraim och Benjamin
och Manasse,
och kom till vår frälsning.
4 (B) Gud, upprätta oss[a]!
Låt ditt ansikte lysa
så att vi blir frälsta.
5 Herre Gud Sebaot,
hur länge ska din vrede ryka
mot ditt folks bön?
6 (C) Du har låtit dem äta tårars bröd
och dricka tårar i fullt mått.
7 (D) Du gör oss till ett stridsämne
för våra grannar,
och våra fiender hånar oss.
8 Gud Sebaot, upprätta oss!
Låt ditt ansikte lysa
så att vi blir frälsta.
9 (E) Du hämtade en vinstock
från Egypten,
du fördrev hednafolk
och planterade den.
10 Du röjde plats för den,
och den slog rot
och uppfyllde landet.
11 Den täckte bergen med sin skugga
och Guds cedrar med sina grenar,
12 (F) den sträckte ut sina skott till havet
och sina knoppar till floden[b].
13 (G) Varför rev du dess mur
så att alla som passerar
kan plocka av den?
14 Vildsvin från skogen
frossar på den,
markens smådjur äter av den.
15 Gud Sebaot, kom tillbaka!
Blicka ner från himlen och se,
ta hand om denna vinstock!
16 (H) Skydda vad din högra hand
har planterat,
den son du har fostrat åt dig.
17 Den är bränd av eld och nerhuggen,
de går under inför din stränga blick.
18 Håll din hand över mannen
vid din högra sida,
den människoson
du har fostrat åt dig.
19 Då ska vi inte vika från dig.
Ge oss liv, och vi ska åkalla
ditt namn.
20 Herre Gud Sebaot, upprätta oss!
Låt ditt ansikte lysa
så att vi blir frälsta.
Tröst i tider av oro
77 (A) För körledaren, till Jedutun. En psalm av Asaf.
2 Jag höjer min röst till Gud och ropar,
jag höjer min röst till Gud
och han lyssnar till mig.
3 (B) På nödens dag söker jag Herren,
om natten är min hand utsträckt
utan att tröttna.
Min själ vägrar låta sig tröstas.
4 (C) Jag tänker på Gud och suckar,
jag grubblar och min ande
mattas. Sela
5 (D) Mina ögonlock håller du öppna,
jag är full av oro
och kan inte tala.
6 (E) Jag tänker på forna dagar,
sedan länge flydda år.
7 Jag minns min sång[a] i natten,
jag grubblar i mitt hjärta
och min ande undrar:
8 (F) Ska Herren förkasta för evigt
och aldrig mer visa nåd?
9 (G) Är hans godhet borta för alltid?
Är det slut med hans ord
för alla tider?
10 Har Gud glömt att vara nådig?
Eller har han i vrede hållit inne
sin barmhärtighet? Sela
11 (H) Jag svarar: Detta är min plåga,
att den Högstes högra hand
inte är som förr.
12 Jag minns Herrens gärningar,
jag minns dina forna under,
13 jag tänker på alla dina verk
och begrundar det du har gjort.
14 (I) Gud, i helighet går din väg.
Vilken gud är så stor som Gud?
15 (J) Du är den Gud som gör under,
du har visat din makt bland folken.
16 (K) Med din arm har du
återlöst ditt folk,
Jakobs och Josefs barn. Sela
17 (L) Vattnen såg dig, Gud,
vattnen såg dig och bävade,
själva djupen darrade.
18 Från molnen strömmade vatten,
skyarna höjde sin röst
och dina pilar flög överallt.
19 Din åska dundrade i virvelstormen,
blixtar lyste upp världen,
jorden darrade och bävade.
20 (M) Genom havet gick din väg,
din stig genom väldiga vatten,
och ingen såg dina fotspår.
21 (N) Du förde ditt folk som en fårhjord
genom Moses och Arons hand.
Bön efter Jerusalems förstöring
79 (A) En psalm av Asaf.
Gud, hednafolken trängde in
i din arvedel,
de vanhelgade ditt heliga tempel,
de gjorde Jerusalem
till en grushög.
2 De gav dina tjänares kroppar
som mat åt himlens fåglar,
dina trognas kött åt markens djur.
3 De spillde deras blod som vatten
runt Jerusalem,
och ingen begravde dem.
4 (B) Vi föraktas av våra grannar,
hånas av dem som bor
omkring oss.
5 (C) Hur länge, Herre?
Ska du vara vred för evigt?
Hur länge ska din lidelse
brinna som eld?
6 (D) Ös din vrede över hednafolken
som inte känner dig,
över de riken som inte åkallar
ditt namn,
7 för de har slukat Jakob
och ödelagt hans boning.
8 Tillräkna oss inte våra fäders synder,
låt din barmhärtighet
möta oss snart,
för vi har sjunkit mycket djupt.
9 (E) Hjälp oss, du vår frälsnings Gud,
för ditt namns äras skull!
Rädda oss och försona
våra synder för ditt namns skull!
10 (F) Varför ska folken få säga:
"Var är nu deras Gud?"
Låt våra ögon få se
hur det blir känt bland folken
att du hämnas
dina tjänares spillda blod.
11 (G) Låt fångarnas klagan
komma inför ditt ansikte,
låt dödens barn få leva
genom din starka arm.
12 Låt våra grannar få sjufalt igen
för sitt hån mot dig, Herre.
13 Då ska vi,
ditt folk och fåren i din hjord,
tacka dig för evigt
och förkunna ditt lov
från släkte till släkte.
Samuels födelse
1 (A) I Ramatajim-Sofim[a] i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.[b] 2 Elkana hade två hustrur[c]. Den ena hette Hanna och den andra Peninna.[d] Peninna hade barn, men Hanna hade inga.
3 (B) Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo[e], där Elis båda söner Hofni och Pinehas[f] var Herrens präster. 4 (C) Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret[g]. 5 (D) Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del[h], för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. 6 För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. 7 Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.
Nu grät Hanna och ville inte äta. 8 Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” 9 När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11 (E) Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv[i] ska röra hans huvud.” 12 Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. 13 Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte.
Då trodde Eli att hon var berusad. 14 Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” 15 (F) ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16 Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” 17 Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge[j] dig det du bad honom om.” 18 Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.
19 De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med[k] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20 Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.”
Löftet om den helige Ande
1 (A) I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde[a] 2 (B) fram till den dag han togs upp till himlen, efter att ha gett sina befallningar genom den helige Ande till de apostlar[b] som han hade utvalt. 3 (C) Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, när han under fyrtio dagar lät dem se honom och talade med dem om Guds rike.
4 (D) Vid en måltid[c] med apostlarna befallde han dem: "Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har lovat, det ni har hört av mig. 5 (E) Johannes döpte med vatten, men ni ska om några dagar bli döpta i den helige Ande."
Jesu himmelsfärd
6 När de nu var samlade frågade de honom: "Herre, är tiden nu inne då du ska återupprätta riket åt Israel?" 7 (F) Han svarade dem: "Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har bestämt. 8 (G) Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns."
9 (H) När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 (I) Medan de såg mot himlen dit han steg upp, stod plötsligt två män i vita kläder hos dem. 11 (J) De sade: "Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen."
En ersättare för Judas
12 Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära staden, en sabbatsväg[d] därifrån. 13 (K) När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen[e] där de brukade vara: Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Tomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon seloten och Judas, Jakobs son.[f] 14 (L) Alla dessa höll enigt ut i bön tillsammans med några kvinnor, Jesu mor Maria[g] och hans bröder[h].
Liknelsen om de onda vinodlarna
9 (A) Sedan började han berätta denna liknelse för folket: "En man planterade en vingård. Han arrenderade ut den till vinodlare och reste bort för en längre tid.
10 (B) När tiden var inne sände han en tjänare till vinodlarna för att de skulle ge honom hans del av vingårdens frukt. Men vinodlarna slog honom och skickade i väg honom tomhänt. 11 Då sände han en annan tjänare. Också honom slog de och förnedrade och skickade i väg tomhänt. 12 Sedan sände han en tredje tjänare. Men även honom slog de blodig och kastade ut.
13 Då sade vingårdens herre: Vad ska jag göra? Jag ska sända min älskade son. Honom ska de väl ha respekt för. 14 Men när vinodlarna fick se honom, samrådde de med varandra och sade: Här är arvtagaren! Vi dödar honom, så blir arvet vårt. 15 Och de kastade ut honom ur vingården och dödade honom.
Vad ska nu vingårdens herre göra med dem? 16 Han ska komma och döda dessa vinodlare och ge vingården till andra." När de hörde detta, sade de: "Det får inte hända!" 17 (C) Men han såg på dem och frågade: "Vad menas då med det här stället i Skriften: Stenen som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten?[a] 18 (D) Den som faller på den stenen blir sönderslagen, och den som stenen faller på blir krossad."
19 (E) De skriftlärda och översteprästerna ville då gripa honom på en gång, men de vågade inte för folket. De förstod att det var dem som han hade talat om i liknelsen.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation