Book of Common Prayer
Tacksamhet och lovsång
66 (A) För körledaren. En sång, en psalm.
Ropa till Gud, hela jorden!
2 Lovsjung hans namns ära,
ge honom ära och pris!
3 (B) Säg till Gud:
Hur förunderliga
är inte dina gärningar!
Dina fiender kryper för dig,
för din stora makt.
4 Hela jorden ska tillbe dig
och lovsjunga dig,
de ska lovsjunga ditt namn.
Sela
5 (C) Kom och se vad Gud har gjort,
förunderliga gärningar
bland människors barn.
6 (D) Han förvandlade havet
till torr mark,
de gick till fots genom floden.[a]
Där gladdes vi över honom.
7 (E) I sin makt härskar han för evigt,
hans ögon vakar över folken.
De upproriska får inte resa sig.
Sela
8 Prisa vår Gud, ni folk,
låt hans lov ljuda högt,
9 (F) för han gav liv åt vår själ
och lät inte vår fot vackla.
10 (G) Du prövade oss, Gud,
du luttrade oss
som man luttrar silver.
11 Du lät oss fastna i nätet,
du lade tunga bördor på vår rygg.
12 (H) Du lät människor fara fram
över vårt huvud,
vi gick genom eld och vatten.
Men du förde oss ut till överflöd.
13 (I) Jag kommer till ditt hus
med brännoffer,
jag vill uppfylla mina löften till dig,
14 det som mina läppar utbrast
och min mun sade
när jag var i nöd.
15 Jag vill bära fram feta brännoffer
och rök av baggar till dig,
jag vill offra både tjurar och bockar.
Sela
16 Kom och hör,
alla ni som vördar Gud!
Jag ska berätta
vad han gjort för min själ.
17 (J) Jag ropade till honom med min mun
och hade lovsång på min tunga.
18 (K) Hade jag haft ondska i mitt hjärta,
hade Herren inte hört mig.
19 Men Gud har verkligen hört,
han har lyssnat till min bön.
20 Lovad är Gud,
som inte har avvisat min bön
eller tagit sin nåd ifrån mig!
Önskan om Guds välsignelse
67 För körledaren, med stränginstrument. En psalm, en sång.
2 (L) Må Gud vara nådig mot oss
och välsigna oss,
må han låta sitt ansikte
lysa över oss. Sela
3 (M) Då ska din väg bli känd på jorden,
din frälsning bland alla hednafolk.
4 (N) Folken ska tacka dig, Gud,
alla folk ska tacka dig.
5 (O) Folkslagen ska glädjas och jubla,
för du dömer folken rätt
och leder folkslagen på jorden.
Sela
6 Folken ska tacka dig, Gud,
alla folk ska tacka dig.
7 (P) Jorden ger sin gröda
och Gud, vår Gud, välsignar oss.
8 Må Gud välsigna oss,
och må jordens alla ändar
vörda honom.
Skapelsens och Ordets uppenbarelse
19 För körledaren. En psalm av David.
2 (A) Himlarna vittnar
om Guds härlighet,
himlavalvet förkunnar
hans händers verk.
3 Dag berättar för dag,
natt ger kunskap till natt,
4 utan tal och utan ord,
utan att man hör deras röst.
5 (B) Deras röst[a] når ut över hela jorden,
deras ord till världens ände.
I himlen har han gjort
en hydda åt solen.[b]
6 Den liknar en brudgum
som kommer ut ur sin kammare,
den jublar som en hjälte
över att löpa sin bana.
7 Vid himlens ena ände går den upp
och följer sitt kretslopp
till den andra.
Ingenting är dolt för dess hetta.
8 (C) Herrens undervisning är fullkomlig,
den ger nytt liv åt[c] själen.
Herrens vittnesbörd är sant,
det ger vishet åt enkla människor.
9 (D) Herrens befallningar är rätta,
de ger glädje åt hjärtat.
Herrens bud är klart,
det ger ljus åt ögonen.
10 Herrens vördnad är ren,
den består för evigt.
Herrens domar är sanna,
de är alla rättfärdiga.
Gud är vår borg
46 För körledaren. En sång av Koras söner, till alamót[a].
2 (A) Gud är vår tillflykt och styrka,
en hjälp i nöden, väl beprövad[b].
3 (B) Därför räds vi inte
även om jorden ger vika
och bergen störtar i havets djup,
4 (C) om vågorna brusar och svallar
så att bergen bävar
vid deras uppror. Sela
5 (D) En ström går fram med flöden
som ger glädje åt Guds stad,
den Högstes heliga boning.
6 (E) Gud bor där inne,
den vacklar inte.
Gud hjälper den
när morgonen gryr.
7 (F) Folken larmar, riken vacklar,
han höjer sin röst –
då smälter jorden.
8 (G) Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela
9 (H) Kom och se Herrens verk,
häpnadsväckande saker[c]
gör han på jorden.
10 (I) Han stillar strider över hela jorden,
han bryter bågen
och bräcker spjutet,
bränner upp vagnarna[d] i eld.
11 (J) "Bli stilla och besinna
att jag är Gud,
upphöjd bland folken,
upphöjd på jorden."
12 Herren Sebaot är med oss,
Jakobs Gud är vår borg. Sela
Jefta
11 (A) Gileaditen Jefta[a] var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. 2 Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” 3 Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob[b]. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.
4 En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. 5 Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. 6 De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” 7 Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” 8 De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” 9 Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” 10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” 11 Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa.
Jeftas löfte
29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer.” 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.
Jeftas dotter
34 (A) När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 (B) När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte[a] och kan inte ta tillbaka det.”
36 Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” 37 Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” 38 Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.
21 Till min skam måste jag säga att vi har varit för svaga för det.
Men vad andra vågar skryta med – jag talar som en dåre – det vågar jag också. 22 (A) Är de hebreer? Jag också. Är de israeliter? Jag också. Är de Abrahams barn? Jag också. 23 (B) Är de Kristi tjänare? Nu talar jag som en galning: Jag är det ännu mer. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta varit i livsfara. 24 (C) Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio rapp minus ett[a]. 25 (D) Tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn har jag drivit på öppet hav. 26 (E) Jag har ofta varit på resor, i faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, 27 (F) allt under möda och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta fastande, frusen och naken.
28 (G) Utöver allt annat har jag det dagliga ansvaret, omsorgen om alla församlingarna. 29 (H) Vem är svag utan att jag blir svag? Vem faller utan att det bränner i mig? 30 (I) Om jag måste berömma mig, vill jag berömma mig av min svaghet. 31 (J) Herren Jesu Gud och Far, välsignad i evighet, vet att jag inte ljuger.
Jesus stillar stormen
35 (A) På kvällen samma dag sade Jesus till sina lärjungar: "Vi far över till andra sidan." 36 De lämnade folket och tog med honom i båten som han var[a]. Även andra båtar följde med.
37 Då kom en stark stormvind, och vågorna slog in i båten så att den höll på att fyllas. 38 Själv låg han i aktern på en dyna och sov. De väckte honom och sade: "Mästare[b]! Bryr du dig inte om att vi går under?" 39 Han vaknade och talade strängt till vinden och sade till sjön: "Tig! Var tyst!" Då lade sig vinden och det blev alldeles stilla. 40 Han sade till dem: "Varför är ni rädda? Har ni fortfarande ingen tro?" 41 (B) Då greps de av stor fruktan och sade till varandra: "Vem är han? Till och med vinden och sjön lyder ju honom!"
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation