Book of Common Prayer
Ödmjuk förtröstan
131 [a]En pilgrimssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag ägnar mig inte åt stora ting,
åt sådant som är för svårt för mig.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn
är min själ i mig.[b]
3 Israel, hoppas på Herren,
från nu och till evig tid!
Davids löfte och Herrens löfte
132 [c]En pilgrimssång.
Herre, tänk på David,
på allt han fick utstå,
2 hur han gav Herren sin ed,
sitt löfte till Jakobs Mäktige:
3 [d]"Jag ska inte gå in i mitt hus,
inte ligga på min bädd,
4 [e]inte unna mina ögon någon sömn
eller mina ögonlock någon vila
5 [f]förrän jag funnit en plats åt Herren,
en boning åt Jakobs Mäktige."
6 [g]Vi hörde det i Efrata,
vi upptäckte det i skogsbygden[h].
7 [i]Låt oss gå in i hans boning,
låt oss tillbe vid hans fotpall.
8 [j]Res dig, Herre,
och kom till din viloplats,
du och din makts ark!
9 Låt dina präster vara klädda
i rättfärdighet
och dina trogna få jubla.
10 [k]För din tjänare Davids skull,
avvisa inte din smorde!
11 [l]Herren har gett David sin ed,
en sann ed som han
inte tar tillbaka:
"En av dina ättlingar[m]
ska jag sätta på din tron.
12 Om dina barn håller mitt förbund
och mitt vittnesbörd
som jag ska lära dem,
då ska också deras barn
sitta på din tron till evig tid."
13 Ja, Herren har utvalt Sion,
där vill han ha sin boning:
14 [n]"Detta är min viloplats till evig tid.
Här ska jag bo, hit längtar jag.
15 Sions förråd ska jag rikligt välsigna,
dess fattiga ska jag mätta med bröd.
16 [o]Dess präster ska jag
klä i frälsning
och dess trogna ska jubla högt.
17 [p]Där ska jag låta ett horn[q] växa upp
åt David,
jag har berett en lampa
åt min smorde.
18 Hans fiender ska jag klä i skam,
men på honom
ska kronan glänsa."
Brödragemenskapens välsignelse
133 En pilgrimssång av David.
Se, hur gott och ljuvligt det är
när bröder bor enigt tillsammans!
2 [r]Det är som när den fina oljan
på huvudet[s]
rinner ner över skägget,
över Arons skägg,
och ner över kragen på hans dräkt.
3 Det är som när Hermons dagg
kommer ner över Sions berg.
Där skänker Herren välsignelsen,
liv till evig tid.
Lova Herren om natten
134 [t]En pilgrimssång.
Lova Herren,
alla ni Herrens tjänare
som står i Herrens hus om natten!
2 Lyft era händer mot helgedomen
och lova Herren!
3 [u]Herren välsigne dig från Sion,
han som har gjort
himmel och jord.
Herrens stora under
135 [v]Halleluja!
Prisa Herrens namn,
prisa det, ni Herrens tjänare
2 som står i Herrens hus,
i gårdarna till vår Guds hus!
3 [w]Prisa Herren, för Herren är god,
lovsjung hans namn,
för det är ljuvligt.
4 [x]Herren har utvalt Jakob åt sig,
Israel till sin egendom.
5 [y]Jag vet att Herren är stor,
vår Herre är större än alla gudar.
6 [z]Allt vad Herren vill,
det gör han i himlen och på jorden,
i haven och i alla djup.
7 [aa]Han låter moln stiga
vid jordens ände,
han sänder blixtar med regn
och skickar ut vinden
från sina förråd.
8 [ab]Han slog de förstfödda i Egypten,
både människor och boskap.
9 [ac]Han sände tecken och under
mitt i dig, Egypten,
mot farao och alla hans tjänare.
10 [ad]Han slog många folk[ae]
och dödade mäktiga kungar –
11 [af]Sichon, amoreernas kung,
Og, Bashans kung,
och Kanaans alla riken –
12 [ag]och gav deras land som arvedel,
till arvedel åt sitt folk Israel.
13 [ah]Herre, ditt namn består för evigt,
Herre, ditt rykte
från släkte till släkte,
14 [ai]för Herren ska döma sitt folk
och förbarma sig
över sina tjänare.
15 [aj]Hednafolkens avgudar
är silver och guld,
verk av människohand.
16 De har mun men kan inte tala,
ögon men kan inte se,
17 öron men kan inte höra.
Ingen ande finns i deras mun.
18 De som har gjort dem blir som de,
likaså alla som litar till dem.
19 Israels hus, lova Herren!
Arons hus, lova Herren!
20 Levis hus, lova Herren!
Ni som vördar Herren,
lova Herren!
21 Lovad är Herren från Sion,
han som bor i Jerusalem.
Halleluja!
11 Då sade Balak till Bileam: ”Vad har du gjort mot mig? Jag tog hit dig för att du skulle förbanna mina fiender, men se, du har välsignat dem!” 12 Men han svarade: ”Ska jag inte vara noga med att tala det som Herren lägger i min mun?”
Bileams andra profetia
13 Balak sade till Bileam: ”Följ med mig till en annan plats där du kan se dem. Du kan därifrån se bara en del av dem, du kan inte se dem alla. Därifrån ska du förbanna dem åt mig.” 14 Och han tog honom till Väktarplatsen på toppen av Pisga. Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en bagge på varje altare. 15 Sedan sade han till Balak: ”Stanna kvar här vid ditt brännoffer medan jag går för att möta honom där borta.” 16 Och Herren mötte Bileam och lade ett ord i hans mun, och han sade: ”Gå tillbaka till Balak, och så ska du säga.”
17 När han kom tillbaka till Balak fann han honom stående vid sitt brännoffer tillsammans med Moabs hövdingar. Balak frågade honom: ”Vad har Herren talat?” 18 Då framförde han detta budskap:
”Res dig, Balak, och hör,
lyssna till mig, du Sippors son.
19 (A) Gud är inte en människa,
så att han skulle ljuga,
inte en människoson,
så att han skulle ångra sig.
Säger han något utan att göra det,
talar han något
utan att fullborda det?
20 Se, att välsigna är mitt uppdrag.
Han har välsignat,
och jag kan inte ändra det.
21 Ingen ofärd kan skådas i Jakob,
ingen olycka kan ses i Israel.
Herren hans Gud är med honom,
en kungs jubel hörs bland dem.
22 (B) Gud förde dem ut ur Egypten.
Hans styrka är som vildoxens.
23 Ingen trolldom hjälper mot Jakob,
ingen spådom mot Israel.
När tiden är inne
ska det sägas om Jakob och Israel:
Vad har inte Gud gjort!
24 (C) Se, ett folk reser sig
som en lejonhona,
stiger upp som ett lejon.
Det vilar inte förrän det ätit rov
och druckit blod av slagna.”
25 Då sade Balak till Bileam: ”Kan du inte förbanna dem, så välsigna dem inte!” 26 Men Bileam sade till Balak: ”Har jag inte sagt dig att jag måste göra allt som Herren säger?”
8 (A) Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. 2 (B) Livets Andes lag har i Kristus Jesus[a] gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3 (C) Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den köttsliga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, till det yttre lik en syndig människa. I hans kropp fördömde Gud synden. 4 (D) Så skulle lagens rättfärdiga krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.
5 (E) De som lever efter köttet tänker på det som hör till köttet, men de som lever efter Anden tänker på det som hör till Anden. 6 (F) Köttets sinne är död, men Andens sinne är liv och frid. 7 (G) Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. 8 De som lever i köttet kan inte behaga Gud.
Guds barns liv i Anden
9 (H) Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom[b] Guds Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom. 10 (I) Om Kristus bor i er är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är liv[c] på grund av rättfärdigheten. 11 (J) Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte Kristus från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.
Liknelsen om kungasonens bröllop
22 Jesus talade än en gång till dem i liknelser: 2 (A) "Himmelriket är som en kung som höll bröllop för sin son. 3 Han sände ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma.
4 (B) Då sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till de inbjudna: Min måltid är redo, mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopet! 5 Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sin åker, en annan till sina affärer. 6 De andra grep hans tjänare och misshandlade[a] och dödade dem.
7 (C) Då blev kungen vred och sände ut sina soldater och lät döda dessa mördare och brände ner deras stad. 8 Sedan sade han till sina tjänare: Allt är färdigt för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. 9 (D) Gå därför ut till vägskälen och bjud alla ni ser till bröllopet. 10 Tjänarna gick då ut på vägarna och samlade alla de mötte, både onda och goda, och bröllopssalen fylldes med bordsgäster.
11 (E) När kungen kom in för att se sina gäster, fick han där syn på en man som inte var klädd i bröllopskläder. 12 Han sade till honom: Min vän, hur kom du in hit utan bröllopskläder? Mannen teg. 13 (F) Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där ska man gråta och gnissla tänder. 14 Många är kallade, men få är utvalda."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation