Book of Common Prayer
Herre, hjälp mig!
70 Herre, befria mig! Skynda dig och kom till min hjälp!
2-4 Låt förvirring drabba dem som försöker döda mig. Avslöja dem och låt dessa skadeglada människor stå där med skammen. Låt dem inte lyckas!
5 Men alla som vänder sig till Herren ska jubla över hans frälsning. De ska ständigt säga: Herren är stor!
6 Jag är fattig och svag, men ändå tänker Herren på mig just nu! Min Gud, du är min hjälpare. Du är min Frälsare! Skynda till min hjälp! Vänta inte längre!
Gammal och orkeslös, men Gud hjälper
1-2 Herre, hos dig söker jag skydd. Låt mig inte gå under! Rädda mig från mina fiender, för du är rättfärdig! Kom till min hjälp! Lyssna till min bön och rädda mig.
3 Var mitt skydd, en stark klippa, dit jag alltid får komma och där jag är skyddad för alla anfall. Du har ju bestämt dig för att rädda mig.
4 Befria mig, Gud, från dessa orättfärdiga och grymma människor som håller mig i sina klor.
5 Herre, du är mitt enda hopp. Jag har trott på dig sedan jag var ung.
6 Ja, du har varit med mig sedan jag föddes och du har alltid hjälpt mig. Därför vill jag prisa dig så länge jag lever.
7 Många som såg min nöd och mitt lidande måste ha tänkt: Gud har förkastat honom. Men du har bevisat din stora makt att beskydda.
8 Dag för dag vill jag prisa och ära dig, Gud, för allt vad du gjort.
9 Ställ mig inte åt sidan nu på ålderns höst. Överge mig inte nu när mina krafter avtar.
10 Mina fiender kommer tillsammans och viskar:
11 Gud har övergett honom! Nu kan vi verkligen komma åt honom. Det finns ingen som kan hjälpa honom längre!
12 Gud, varför är du så långt borta? Kom snart till min hjälp och förgör dem!
13 Med alla medel kämpar de mot mig. Men låt dem bli besegrade, och stå där med skam och vanära.
14 Jag hoppas fortfarande att du ska hjälpa mig. Då ska jag prisa dig ännu mer.
15 Jag kan inte räkna alla de gånger du räddat mig från faror. Varje dag ska jag berätta för alla om hur god du är.
16 För alla ska jag berätta om Herrens, min Guds, kraft. Bara han är rättfärdig och god.
17 Gud, du har varit min lärare från min tidigaste barndom. Jag har alltid vittnat för andra om allt underbart du gör.
18 Överge mig inte nu när jag är gammal och gråhårig. Ge mig tid att berätta för kommande generationer om alla dina fantastiska under.
19 Herre, din kraft och godhet når upp till himlen. Du har visat din storhet. Var finns det en sådan Gud som du?
20 Du har ställt mig inför prövningar och lidande, men du har ändå hållit mig vid liv och bevarat mig från en säker död.
21 Du ska ge mig större ära och anseende än någonsin tidigare. Det är min tröst.
22 Jag vill upphöja dig med musik och berätta om alla dina löften, du Israels helige.
23 Jag vill ropa och jubla av glädje, för du har räddat mig.
24 Dag för dag vill jag berätta för andra om din rättfärdighet och godhet. Alla som har försökt dra olycka över mig har blivit besegrade och kommit på skam.
Gud, ditt tempel ligger i ruiner
74 Gud, varför har du förkastat oss för evigt? Varför är du vred på oss som lever som får på dina egna ängar?
2 Kom ihåg att vi är ditt folk, som du i gamla tider befriade från slaveri och gjorde till din egendom! Du utvalde Jerusalem som ditt hem på jorden!
3 Vandra genom de fruktansvärda ruinerna i staden och se hur fienden har ödelagt ditt tempel!
4 Där har de vrålat ut sitt segerrop och ställt upp sina avgudar som tecken på sin seger.
5-6 Allt ligger i spillror och liknar en skog som skövlats. De kom med sina hammare och yxor och vandaliserade och slog sönder de dyrbara träpanelerna.
7 De satte eld på templet, så att det brann ner till grunden. Ditt tempel, Herre, där vi tillbad dig!
8 Låt oss utplåna varje spår av Gud, sa de, och gick genom hela landet och brände ner alla gudstjänsthus där vi hade tillbett dig.
9-10 Det finns inget kvar som visar att vi är ditt folk. Profeterna är borta. Vem kan säga när allt detta kommer att sluta? Hur länge, Gud, kommer du att tillåta våra fiender att håna dig? Ska de för all framtid få dra ditt namn i smutsen?
11 Varför griper du inte in? Varför står du med händerna i kors? Nej, höj din starka hand och visa din makt!
12 Gud, sedan urminnes tid har du varit vår kung. Du har ofta räddat landet.
13-14 Med din styrka delade du Röda havet. Du krossade sjöodjurets huvud, och dess kropp gav du som mat åt ökenstammarna!
15 På din befallning rann källorna upp för att ge vatten åt ditt folk, för att sedan låta starka strömmar torka ut.
16 Du skapade dag och natt, och månen, stjärnorna och solen tillhör dig.
17 Hela världen är i dina händer. Du skapade också sommaren och vintern.
18 Men se, Herre, hur fienderna hånskrattar åt dig. Se hur oförskämda de är då de hädar ditt namn.
19 Herre, fräls oss! Utlämna inte ditt folk åt dessa rovdjur, för du vet hur hjälplösa vi är.
20 Kom ihåg ditt löfte! Landet är fyllt av mörker, och våldet breder ut sig till varje hörn.
21 Herre, låt inte ditt nertrampade folk ständigt förolämpas! Ge de fattiga och behövande orsak att prisa ditt namn!
22 Res dig, Gud, och försvara oss inför våra fiender. Kom ihåg de förolämpningar dessa upprorsmakare har vräkt ur sig mot dig dag efter dag.
23 Ha inte överseende med dina fienders skrik och smädelser som bara blir värre och värre.
Omtanke och hänsyn
14 Acceptera var och en som vill dela er gemenskap, även om någons tro är svag. Kritisera inte andra uppfattningar än era egna om vad som är rätt eller orätt.
2 Gräla till exempel inte om hur man ska göra med kött som offrats åt avgudar, om det är rätt att äta det eller inte. Ni kanske inte tycker att det är något fel att äta det, men andras tro kan vara svagare. De tycker att det är fel och avstår från kött överhuvudtaget och äter hellre grönsaker.
3 Den som tycker att det är riktigt att äta kött får inte se ner på dem som inte gör det. Och om du föredrar grönsaker ska du inte söka efter fel hos dem som inte tycker som du. För Gud har tagit emot dem som sina barn.
4 De är Guds tjänare, inte dina. De är ansvariga inför honom, inte inför dig. Låt honom tala om för dem om de har rätt eller fel. Han kan hjälpa dem att göra vad som är rätt.
5 Några tycker att de kristna borde fira de judiska helgerna som speciella dagar då man ska be till Gud, men andra menar att det är felaktigt och dumt att göra sig allt detta besvär, för alla dagar tillhör Gud. När det gäller sådana frågor måste var och en få bestämma själv.
6 Om ni har särskilda dagar för att be till Herren, så vill ni ära honom och ni gör en god sak. Likadant gör den människa som äter kött som offrats åt avgudar. Hon är tacksam till Herren för det och hon gör det som är rätt. Och den som inte rör sådant kött är också angelägen att göra Gud till viljes och är tacksam.
7 Vi är inte våra egna herrar, så att vi lever och dör som vi själva vill.
8 Vare sig vi lever eller dör så följer vi Herren och tillhör honom.
9 Kristus dog och uppstod till livet just för att vara vår Herre, både när vi lever och när vi dör.
10 Du har ingen rättighet att kritisera din bror eller se ner på honom. Kom ihåg att var och en av oss personligen ska stå inför Guds domstol.
11 För det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, ska varje knä böjas för mig, och varje tunga ska prisa Gud.
12 Ja, var och en av oss ska svara för sig själv inför Gud.
Jesus skickar onda andar in i en svinhjord
26 De kom över till andra sidan av sjön och lade till i närheten av staden Gergesa mitt emot Galileen.
27 När han steg ur båten kom en man från staden emot honom. Han hade länge varit besatt av onda andar och levde hemlös och naken bland gravarna.
28 Så snart han såg Jesus började han skrika och föll till marken framför honom: Vad vill du mig, Jesus, du den högste Gudens son? Jag ber dig, var snäll och plåga mig inte, ropade han.
29 Jesus hade nämligen redan befallt den onde anden att lämna mannen. Anden hade honom ofta helt i sitt våld. Till och med när han bands med kedjor slet han sig loss och flydde ut i öknen.
30 Vad heter du? frågade Jesus. Legion, svarade han, för mannen var fylld av tusentals andar.
31 De onda andarna bad Jesus att inte skicka iväg dem till avgrunden, som var djävulens och de onda andarnas tillhåll.
32 På en bergssluttning i närheten gick en svinhjord just då och betade. De onda andarna ville då fara in i svinen och Jesus tillät dem att göra det.
33 Då lämnade de onda andarna mannen och for in i svinen, och genast rusade hela svinhjorden utför bergssluttningen och störtade ner i sjön, där de drunknade.
34 När de som vaktade svinen såg vad som hände, sprang de mot den närbelägna staden, och under vägen berättade de om nyheten.
35-36 Snart kom en stor skara människor ut för att på ort och ställe ta reda på vad som hade hänt. Då fick de se mannen som hade varit andebesatt sitta helt lugnt vid Jesu fötter, påklädd och fullständigt normal! Skräckslagna och förvånade hörde de ögonvittnen berätta hur den besatte mannen hade blivit botad.
37 Händelsen hade skrämt upp dem så totalt att de bad Jesus gå därifrån och lämna dem ifred. Därför lämnade han dem och for tillbaka till andra sidan sjön igen.
38 Mannen som hade varit besatt bad att få följa med, men Jesus skickade iväg honom och sa:
39 Gå tillbaka till din familj och berätta vilket under Gud har gjort med dig.Och han gick sin väg och berättade vitt och brett för alla i hela staden om det under som Jesus hade gjort med honom.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®