Book of Common Prayer
Herren är god mot sitt folk
106 Halleluja! Tacka Herren för han är så god mot oss. Hans kärlek till oss varar i evighet.
2 Vem kan någonsin räkna upp de väldiga under som Gud gör? Vem kan någonsin prisa honom ens till hälften av vad han är värd?
3 Alla, som håller hans bud och alltid gör det som är rätt i hans ögon, är lyckliga.
4 Tänk också på mig, Herre, när du välsignar och räddar ditt folk!
5 Låt mig med egna ögon få se allt gott som du gör med ditt utvalda folk. Jag gläder mig tillsammans med dem, och är stolt över att jag tillhör dem som du har gjort till din egendom.
6 Vi har syndat mot dig, något som våra förfäder också gjorde.
7 De var inte villiga att lära sig av undren du gjorde i Egypten. De glömde snart hur ofta du räddade dem. I stället gjorde de uppror mot dig vid Röda havet.
8 Trots detta räddade du dem för att försvara ditt namns ära och visa din makt inför hela världen.
9 Du befallde Röda havet att dela sig och gjorde en torr väg längs dess botten. Ja, du gjorde den torr som en öken!
10 På så sätt räddade du dem från deras fiender.
11 Sedan lät du vattnet välla fram över fienderna och dränkte dem. Inte en enda en av dem undkom med livet i behåll.
12 Då äntligen trodde de hans ord och lovade honom med sin sång.
13 Men tänk, hur kvickt de glömde allt han gjort! De ville inte vänta på det som skulle hända i enlighet med den plan han gjort upp för dem,
14 utan där i öknen utmanade de Gud och krävde att de skulle få kött att äta. De prövade hans tålamod till bristningsgränsen.
15 Då gav han dem vad de begärde, men han sände också smittosamma sjukdomar över dem.
16 De blev avundsjuka på Mose, ja, också på Aron, den man som Gud hade smort till präst.
17 Därför öppnade sig plötsligt jorden och svalde Datan, Abiram och deras familjer.
18 Eld föll från himlen och uppslukade dessa ogudaktiga människor.
19-20 På berget Horeb gjorde de sig en kalv av guld och tillbad den. De bytte ut Guds härlighet mot en avbild av ett djur som äter gräs.
21-22 De glömde Gud, deras Frälsare, som med sina märkliga under hade räddat dem ut ur Egypten. Och de kom inte längre ihåg vilken skräck som drabbade egyptierna vid Röda havet.
23 Därför bestämde sig Herren för att han skulle förgöra dem. Men Mose, som han hade utvalt, ställde sig på folkets sida och tog sig an deras sak så att Herren höll tillbaka sin vrede och inte förgjorde dem.
24 Sedan vägrade de att gå in i det utlovade landet, för de trodde inte på vad Gud lovat.
25 I stället satt de i sina tält och klagade, och de vägrade att lyssna till honom.
26 Därför lyfte han sin hand och sa att han skulle döda dem i öknen,
27 och att deras barn skulle skingras bland främmande folk och dö i avlägsna länder.
28 Sedan förenade sig våra förfäder med det folk som tillbad Baal i Peor, och de till och med åt kött som offrats till livlösa avgudar.
29 Genom att göra så retade de Herren till vrede så att pest bröt ut bland dem.
30 Pesten härjade tills Pinehas grep in och avrättade dem som hade syndat och orsakat pesten.
31 För detta kommer Pinehas alltid att bli ihågkommen.
32 Vid vattenkällorna i Meriba förargade folket Gud igen och ställde till med bekymmer.
33 På grund av det blev Mose upprörd och sa sådant som han inte skulle ha sagt.
34 De förgjorde inte heller invånarna i landet, som Gud hade sagt till dem.
35 I stället gifte de sig med dessa hedningar och tog efter deras seder och bruk
36 och började offra till deras avgudar. Men det ledde till deras egen undergång.
37-38 De till och med offrade sina söner och döttrar till onda andar. De dödade oskyldiga barn, och landet blev förorenat genom dessa mord.
39 Deras ogudaktiga handlingar gjorde dem orena. I Guds ögon var deras kärlek till avgudarna detsamma som otrohet i äktenskapet.
40 Det var därför som Herrens vrede upptändes, och han vände den mot dem och visade dem sin avsky.
41-42 Det var också därför som han lät främmande folk krossa dem. De kom i händerna på sina fiender som fick regera över dem och förtrycka dem.
43 Gång på gång befriade Gud dem från deras slaveri, men de fortsatte att göra uppror mot honom och de sjönk allt djupare i sin synd.
44 Trots detta lyssnade han till deras rop och hjälpte dem i deras svårigheter.
45 Han kom ihåg sina löften till dem och hans kärlek till dem var så stor, att det gjorde honom ont att han utlämnat dem till deras fiender.
46 Han till och med fick fienderna, som förtryckte dem, att känna medlidande med dem.
47 Herre, vår Gud, rädda oss! Hämta oss från dessa folk som inte känner dig och för oss tillsammans igen. Då ska vi prisa ditt heliga namn och glädja oss över dig och tacka dig.
48 Välsignad vare Herren, Israels Gud, nu och för all framtid. Och allt folket sa: Amen! Halleluja!
Noomi mister både man och söner
1-2 Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.
3 Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.
4-5 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.
6-7 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.
8 Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.
9 Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap.Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.
10 Nej, snyftade de. Vi vill följa med dig till ditt folk.
11 Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk, svarade Noomi. Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.
12 Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,
13 skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!
14 Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.
1 Kära vänner! Detta brev kommer från Paulus, som är utvald av Gud och utsänd av Jesus Kristus, och från vår käre broder Timotheos. Vi skriver till er, alla kristna i Korinth och i hela Grekland.
2 Nåd och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.
Gud har hjälpt oss
3-4 Vilken stor Gud vi har. Han är vår Herres Jesu Kristi Far. Från honom kommer all omtanke och tröst, och den ger han oss för att vi ska kunna ge samma hjälp och tröst vidare till andra som är i svårigheter och behöver vår sympati och inspiration.
5 Ni kan vara säkra på att ju mer vi får lida för Kristus, desto mer kommer han att ge oss av tröst och uppmuntran.
6-7 Vi möter stora svårigheter i vårt arbete att visa er Guds frälsning och omtanke. Men Gud har gett oss nytt mod mitt i våra bekymmer, och det kommer också ni att få glädje av. Ni kommer nämligen att förstå med vilken kärlek Gud vill ta hand om er, när ni får gå igenom samma lidanden. Han ska ge er kraft att stå ut med dem.
8 Kära bröder, jag tror att ni bör få veta lite om den svåra tid vi hade i Asien. Vi pressades så långt över vår förmåga att vi trodde vår sista stund var kommen.
9 Vi kände oss som dödsdömda och såg hur maktlösa vi var när det gällde att hjälpa oss själva. Men det hade ändå något gott med sig. Vi lärde oss att lägga allt i Guds händer. Bara han kunde rädda oss. Han kan ju till och med uppväcka döda.
10 Han hjälpte oss också och räddade oss från en fruktansvärd död, och vi är övertygade om att han ska stå vid vår sida också i fortsättningen.
11 Men ni måste hjälpa oss genom att be för oss. Då blir vi också många som kommer att tacka och lovprisa Gud för hans omsorg om oss!
Verklig lycka
1-2 En dag när Jesus såg folkmassorna gick han upp på berget tillsammans med lärjungarna och satte sig ner och undervisade dem. Han sa:
3 Lyckliga är de ödmjuka! Himmelriket tillhör dem.
4 Lyckliga är de som sörjer! De ska bli tröstade.
5 Lyckliga är de milda och anspråkslösa. Hela världen tillhör dem.
6 Lyckliga är de som hungrar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.
7 Lyckliga är de omtänksamma och barmhärtiga. Dem ska man visa barmhärtighet.
8 Lyckliga är de som har rena hjärtan! De ska få se Gud.
9 Lyckliga är de som strävar efter frid! De ska kallas Guds barn.
10 Lyckliga är de som förföljs därför att de gör Guds vilja. Himmelriket tillhör dem.
11 Ja, ni är lyckliga när ni blir hånade och förföljda och man ljuger om er, därför att ni är mina efterföljare.
12 Gläd er då av hela hjärtat! Er lön ska bli stor i himlen. Och kom ihåg att de gamla profeterna också blev förföljda.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®