Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 137
Vid Babels floder
1 Vid Babels floder
där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där
hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand glömma att spela.[a]
6 Min tunga må fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem
vara min högsta glädje.
7 Herre, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner
ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig
för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
Folkets bön i djupaste förnedring
5 Kom ihåg, Herre, vad som skett med oss,
skåda ner och se hur vi föraktas.
2 Vår arvedel har blivit främlingars egendom,
våra hus är i främmande hand.
3 Vi har blivit föräldralösa, vi har ingen far,
våra mödrar är som änkor.
4 Mot betalning får vi dricka vårt eget vatten,
för pengar får vi vår egen ved.
5 Våra förföljare är oss i hälarna.
Hur trötta vi än är, unnar de oss ingen vila.
6 Vi har räckt ut vår hand till Egypten
och till Assyrien för att få bröd att mätta oss med.
7 Våra fäder har syndat, de finns inte mer.
Vi måste bära deras missgärningar.
8 Slavar härskar över oss,
ingen finns som befriar oss ur deras hand.
9 Med fara för vårt liv hämtar vi vårt bröd,
bärgar det undan öknens svärd.
10 Vår hud är glödande som en ugn,
febersjuk av hunger.
11 De våldtog kvinnor i Sion,
jungfrur i Juda städer.
12 Furstarna blev hängda av dem,
de äldre hedrade man inte.
13 Unga män måste bära på kvarnstenar,
pojkar dignade under bördor av ved.
14 De gamla sitter inte längre i porten,
de unga har upphört med sin musik.
15 Glädjen är borta från vårt hjärta,
vår dans är förvandlad till sorg.
16 Kronan har fallit från vårt huvud.
Ve oss, att vi syndade så!
17 Därför har också vårt hjärta blivit sjukt
och därför är våra ögon förmörkade.
18 Sions berg ligger öde
och rävar strövar omkring på det.
19 Du, Herre, förblir för evigt,
din tron från släkte till släkte.
20 Varför skulle du glömma oss för alltid,
överge oss till evig tid?
21 Tag oss till dig på nytt, Herre,
så att vi kan vända åter.
Förnya våra dagar så att de blir som förr,
22 om du inte helt har förkastat oss.
Du har varit mycket vred på oss.
Jesus förbannar fikonträdet
12 När de dagen därefter var på väg från Betania, blev han hungrig. 13 På långt håll såg han ett fikonträd som hade gröna blad, och han gick dit för att se om han skulle finna något på det. Men när han kom fram till trädet, fann han ingenting annat än blad. Var det då inte fikonens tid?[a] 14 Jesus sade till trädet: "Aldrig någonsin skall någon äta frukt från dig." Detta hörde hans lärjungar.
Lär av fikonträdet
20 När de tidigt på morgonen gick förbi fikonträdet, såg de att det hade torkat nerifrån roten. 21 Petrus kom ihåg vad som hade hänt och sade till Jesus: "Rabbi, se, fikonträdet som du förbannade har torkat." 22 Jesus svarade dem: "Tro på Gud! 23 Amen säger jag er: Om någon säger till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det han säger skall ske, då skall det ske. 24 Därför säger jag er: Allt vad ni ber om och begär, tro att ni har fått det, så skall det vara ert.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln