Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 38
Den ångerfulles bön
1 En psalm av David. En bön.
2 Herre, straffa mig inte i din vrede,
tukta mig inte i din vredesglöd.
3 Ty dina pilar har träffat mig,
din hand har drabbat mig.
4 Inget helt finns på min kropp
för din vredes skull,
inget friskt finns i mina ben
för min synds skull.
5 Min syndaskuld går mig över huvudet,
den tynger mig som en tung börda.
6 Mina sår stinker och flyter
för min dårskaps skull.
7 Jag går krokig och mycket böjd,
hela dagen går jag sörjande.
8 Mina höfter är fulla av brand,
inget helt finns på min kropp.
9 Jag är maktlös och helt sönderslagen,
jag klagar i mitt hjärtas oro.
10 Herre, du känner all min längtan,
mina suckar är ej dolda för dig.
11 Mitt hjärta slår häftigt,
min kraft har övergivit mig.
Mina ögons ljus, också det är borta.
12 Mina nära och kära håller sig borta från min plåga,
mina närmaste stannar på avstånd.
13 De som står efter mitt liv lägger ut snaror,
de som söker min olycka talar om min undergång.
Hela tiden tänker de på svek.
14 Men jag är lik en döv som inte hör,
lik en stum som inte öppnar sin mun.
15 Jag är lik en man som inte hör,
som ej öppnar sin mun till svar.
16 Men jag väntar på dig, Herre,
du skall svara, Herre, min Gud.
17 Jag tänker: Må de inte få glädjas över mig
eller förhäva sig över mig när min fot vacklar.
18 Ty jag är nära att falla,
jag känner alltid min smärta.
19 Jag bekänner min skuld
och sörjer över min synd.
20 Mina fiender lever och är mäktiga,
många är de som hatar mig utan orsak.
21 De som lönar gott med ont står mig emot
därför att jag strävar efter det goda.
22 Överge mig inte, Herre,
min Gud, var inte långt ifrån mig!
23 Skynda till min hjälp,
Herre, du min frälsning!
David och Saul i grottan
24 David drog upp därifrån och uppehöll sig bland En-Gedis bergfästen. 2 När Saul kom tillbaka från filisteerna, talade man om för honom att David var i En-Gedis öken. 3 Då tog Saul tretusen män, utvalda ur hela Israel, och gav sig av för att söka efter David och hans män på Stenbocksklipporna. 4 När han kom till fårfållorna vid vägen, fanns där en grotta. Dit gick han in för att uträtta sina behov. Men David och hans män satt längst inne i grottan. 5 Davids män sade till honom: "Se, detta är den dag som Herren har talat till dig om: Se, jag ger din fiende i din hand, så att du får göra vad du vill med honom." Då reste David sig och skar obemärkt av en flik på Sauls mantel. 6 Men efteråt slog Davids samvete honom för att han hade skurit av fliken på Sauls mantel. 7 Han sade till sina män: " Herren förbjude att jag skulle göra detta mot min herre, mot Herrens smorde, att jag skulle räcka ut min hand mot honom. Han är ju Herrens smorde." 8 David höll tillbaka sina män med stränga ord och tillät dem inte att överfalla Saul.
Och Saul steg upp och gick ut ur grottan och fortsatte sin väg. 9 Då steg också David upp och gick ut ur grottan och ropade efter Saul: "Min herre och konung!" När Saul såg sig tillbaka, böjde David sig ner med ansiktet mot jorden och bugade sig. 10 Han sade till Saul: "Varför lyssnar du till sådana människor som säger att David vill din olycka? 11 Du har ju nu med egna ögon sett hur jag skonade dig, när Herren i dag hade gett dig i min hand i grottan och man uppmanade mig att döda dig. Jag tänkte: Jag skall inte räcka ut handen mot min herre. Han är ju Herrens smorde. 12 Se själv, min fader, ja, se här fliken av din mantel i min hand. Genom att jag skar av fliken på din mantel men inte dödade dig, kan du se och förstå att jag inte har velat göra något ont eller begå något brott och att jag inte har syndat mot dig. Men du jagar mig för att ta mitt liv. 13 Herren skall döma mellan mig och dig, och Herren skall hämnas mig på dig, men min hand skall inte komma vid dig. 14 Det är som det gamla ordspråket säger: "Från de ogudaktiga kommer vad ogudaktigt är." Min hand skall inte komma vid dig.
15 Vem har Israels konung dragit ut efter? Vem är det du jagar? En död hund? En loppa? 16 Må Herren vara domare och döma mellan mig och dig. Må han se till detta och utföra min sak, ja, må han döma mig fri från din hand."
17 När David hade sagt detta sade Saul: "Är det inte din röst, min son David?" Och Saul brast ut i gråt 18 och sade till David: "Du är mer rättfärdig än jag, för du har gjort gott mot mig fastän jag har gjort ont mot dig. 19 Du har i dag låtit mig se din godhet mot mig och inte dödat mig, då Herren hade överlämnat mig i din hand. 20 När någon träffar på sin fiende, brukar han då låta honom gå sin väg i frid? Herren må löna dig med gott för vad du har gjort mot mig i dag. 21 Nu vet jag säkert att du skall bli kung och att Israels kungadöme skall förbli i din hand. 22 Men lova mig nu med ed vid Herren att du inte utrotar mina efterkommande och inte utplånar mitt namn ur min fars hus." 23 Då lovade David detta med ed inför Saul. Därefter vände Saul hem. Men David och hans män drog upp till bergsfästet.
Rätt nattvardsfirande
17 När jag nu ger dessa föreskrifter berömmer jag er inte,[a] eftersom era sammankomster är mer till skada än till nytta. 18 Först och främst hör jag att det förekommer stridigheter bland er, när ni möts i församlingen, och delvis tror jag att det är så. 19 Partier måste finnas bland er, för att det skall visa sig vilka det är som håller provet. 20 När ni nu samlas, kan inte Herrens måltid[b] hållas. 21 Vid måltiden tar genast var och en för sig av sin egen mat, så att den ene är hungrig, den andre berusad. 22 Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Eller föraktar ni Guds församling och får dem att skämmas som ingenting har? Vad skall jag då säga till er? Skall jag berömma er? Nej, för detta berömmer jag er inte.
27 Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. 28 Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. 29 Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. 30 Därför finns det många svaga och sjuka bland er, och ganska många är insomnade. 31 Om vi gick till rätta med oss själva, skulle vi inte bli dömda. 32 Men när vi döms fostras vi av Herren, för att vi inte skall bli fördömda tillsammans med världen.
33 Därför, mina bröder, när ni samlas för att äta, så vänta på varandra.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln