Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 101
En gudfruktig kung
1 En psalm av David.
Om nåd och rätt vill jag sjunga,
dig, Herre, vill jag lovprisa.
2 Jag vill ge akt på den fullkomliga vägen.
När kommer du till mig?
Jag vill föra en fullkomlig vandel
där jag bor i mitt hus.
3 Jag vänder ej mitt öga till det onda.
Att handla trolöst hatar jag,
det skall inte finnas hos mig.
4 Ett falskt hjärta må vara långt ifrån mig,
det onda vill jag inte veta av.
5 Den som baktalar sin nästa,
honom vill jag förgöra,
den som har stolta ögon och högmodigt hjärta
tål jag inte.
6 Mina ögon ser efter de trofasta i landet,
för att de skall bo hos mig.
Den som vandrar på den fullkomliga vägen,
han skall tjäna mig.
7 Den som handlar svekfullt
får inte bo i mitt hus,
den som talar lögn
skall inte bestå inför mina ögon.
8 Varje morgon skall jag förgöra
alla ogudaktiga i landet
och utrota alla ogärningsmän ur Herrens stad.
Salomos vishet som domare
16 Vid den tiden kom det två skökor till kungen och trädde fram inför honom. 17 Den ena kvinnan sade: "Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne. 18 Tredje dagen efter det att jag hade fött mitt barn födde den här kvinnan också ett barn. Vi var tillsammans, och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. 19 En natt dog den här kvinnans son, för hon hade legat på honom. 20 Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn. 21 Jag steg upp på morgonen för att amma min son, och se, då var han död. Men när jag på morgonen såg närmare efter, se, då var det inte min son, som jag hade fött."
22 Då sade den andra kvinnan: "Så är det inte. Det är min son som lever, och det är din son som är död." Men den första kvinnan svarade: "Det är inte så. Din son är död, och min son lever." Så grälade de inför kungen.
23 Kungen sade: "Den ena säger: Min son är den som lever, och din son är den som är död. Den andra säger: Det är inte så. Det är din son som är död och min som lever." 24 Då sade kungen: "Ge mig ett svärd." När man hade burit fram svärdet till kungen, 25 sade han: "Hugg det levande barnet mitt itu och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra." 26 Den kvinna som var mor till det barn som levde, sade då till kungen, ty hennes hjärta brann av kärlek till sonen: "Min herre, ge henne barnet som lever. Döda det bara inte!" Men den andra sade: "Det skall varken vara mitt eller ditt. Hugg itu det!" 27 Då tog kungen till orda och sade: "Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor."
28 När hela Israel fick höra talas om den dom som kungen hade fällt, häpnade de över kungen, ty de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.
Sju församlingstjänare utses
6 Vid den tiden då antalet lärjungar ökade, började de grekisktalande judarna klaga på de infödda judarna över att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen. 2 Då kallade de tolv till sig alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra att vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. 3 Nej, bröder, utse bland er sju män som har gott anseende och är uppfyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4 Själva skall vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst." 5 Alla de församlade tyckte att förslaget var gott, och de valde Stefanus, en man uppfylld av tro och den helige Ande, vidare Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 6 Dessa förde de fram inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem. 7 Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt. Även en stor skara präster blev lydiga mot tron.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln