Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 57
Bön och lovsång i nöden
1 För sångmästaren, "Fördärva inte", en sång av David, när han flydde för Saul och var i grottan.
2 Var mig nådig, Gud, var mig nådig!
Ty till dig flyr min själ,
under dina vingars skugga tar jag min tillflykt
till dess att faran är över.
3 Jag ropar till Gud, den Högste,
till Gud, som gör allt för mig.
4 Han sänder sin hjälp från himlen och frälsar mig,
när jag smädas av mina förföljare. Sela.
Gud sänder sin nåd och sin sanning.
5 Min själ är omgiven av lejon,
jag måste ligga bland eldsprutare,
bland människor som har tänder
som spjut och pilar
och tungor skarpa som svärd.
6 Visa din höghet över himlarna, Gud,
och din härlighet över hela jorden.
7 De lägger ut nät för mina fötter,
min själ böjs ner.
De gräver en grop för mig,
men de faller själva i den. Sela.
8 Mitt hjärta är frimodigt, Gud,
mitt hjärta är frimodigt,
jag vill sjunga och lovprisa.
9 Vakna upp, min ära,
vakna upp psaltare och harpa!
Jag vill väcka morgonrodnaden.
10 Jag vill tacka dig bland folken, Herre,
jag vill lovsjunga dig bland folkslagen.
11 Ty din nåd räcker upp till himlen
och din sanning ända upp till skyarna.
12 Visa din höghet över himlarna, Gud,
och din härlighet över hela jorden.
David flyr
13 En budbärare kom till David och sade: "Israels män har vänt sina hjärtan till Absalom." 14 Då sade David till alla de tjänare som var med honom i Jerusalem: "Kom, vi måste fly! Annars finns ingen räddning för oss undan Absalom. Skynda er i väg! Han kan plötsligt komma över oss och dra olycka över oss och slå staden med svärd." 15 Kungens tjänare svarade kungen: "Vad än vår herre konungen beslutar, är vi dina lydiga tjänare." 16 Och kungen gav sig i väg och allt hans husfolk följde honom. Men kungen lämnade kvar tio av sina bihustrur för att se efter huset. 17 När kungen drog ut, följde hela folket efter honom. Men de stannade vid det sista huset. 18 Alla hans tjänare och alla kereteerna och peleteerna drog förbi honom. Och alla de sexhundra gatiterna som hade följt med honom från Gat gick förbi framför kungen.
19 Då sade kungen till gatiten Ittaj: "Varför går också du med oss? Vänd om och stanna hos kungen. Du är ju en främling och dessutom landsflyktig från ditt land. 20 Du kom i går, skulle jag då i dag låta dig irra omkring med oss när jag nu ger mig av, vart det nu bär hän? Vänd tillbaka och tag dina bröder med dig. Nåd och sanning vare med dig." 21 Men Ittaj svarade kungen: "Så sant Herren lever och så sant min herre konungen lever: Där min herre konungen är, där vill också din tjänare vara, det må gälla liv eller död." 22 Då sade David till Ittaj: "Kom då och gå med oss." Och gatiten Ittaj följde då med tillsammmans med alla sina män och alla barn som han hade med sig. 23 Hela landet grät högljutt när folket drog fram. Då kungen gick över bäcken Kidron, följde allt folket med och tog vägen åt öknen till.
24 Där var också Sadok tillsammans med alla leviterna, och de bar med sig Guds förbundsark. Men de satte ner Guds ark, till dess att allt folket hade hunnit gå ut ur staden och Ebjatar kommit dit upp. 25 Då sade kungen till Sadok: "För tillbaka Guds ark in i staden. Om jag finner nåd för Herrens ögon skall han föra mig tillbaka så att jag åter får se honom och hans boning. 26 Men om han säger: Jag finner inte behag i dig - se, här är jag, han må göra med mig vad han finner för gott." 27 Kungen sade vidare till prästen Sadok: "Är du inte en siare? Vänd tillbaka till staden i frid, tillsammans med era båda söner - din son Ahimaas och Ebjatars son Jonatan. 28 Jag vill dröja vid vadställena i öknen, till dess att bud kommer från er med underrättelser till mig." 29 Då förde Sadok och Ebjatar Guds ark tillbaka till Jerusalem och de stannade där.
30 Men David gick gråtande uppför Oljeberget med täckt huvud och bara fötter. Allt folket som följde honom täckte också över sina huvuden och gick dit upp under gråt. 31 När det blev berättat för David att Ahitofel var med bland dem som hade sammansvurit sig med Absalom, sade David: " Herre, förvandla Ahitofels råd till dårskap."
5 1 Bli Guds efterföljare, ni som är hans älskade barn. 2 Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för oss som offergåva, ett välluktande offer åt Gud. 3 Men otukt och allt slags orenhet eller girighet skall inte ens nämnas bland er, det anstår inte de heliga. 4 Inte heller passar sig fräckt och oförnuftigt prat eller tvetydigt skämt. Tacka i stället Gud. 5 Ni skall veta att ingen otuktig eller oren eller girig - en sådan är en avgudadyrkare - skall ärva Kristi och Guds rike. 6 Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn. 7 Ha därför ingenting med dem att göra.
8 Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. 9 Ty ljusets frukt består i allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter. 10 Och pröva vad som är Herren kärt. 11 Ha inget att göra med mörkrets ofruktbara gärningar utan avslöja dem i stället. 12 Vad sådana människor gör i hemlighet är skamligt till och med att nämna. 13 Men allt kommer i dagen, när det uppenbaras av ljuset, 14 ty allt som uppenbaras är ljus. Därför heter det: "Vakna upp, du som sover, och stå upp från de döda, så skall Kristus lysa över dig."[a]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln