Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 139
Herren vet allt och är överallt
1 För sångmästaren, en psalm av David.
Herre, du utrannsakar mig och känner mig.
2 Om jag sitter eller står, vet du det,
du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3 Om jag går eller ligger, utforskar du det,
med alla mina vägar är du förtrogen.
4 Innan ett ord är på min tunga,
vet du, Herre, allt om det.
5 Du omsluter mig på alla sidor
och håller mig i din hand.
6 En sådan kunskap är mig alltför underbar,
den är så hög att jag ej kan förstå den.
7 Vart skall jag gå för din Ande,
vart skall jag fly för ditt ansikte?
8 Om jag far upp till himlen, är du där,
bäddar jag åt mig i dödsriket, är du där.
9 Tar jag morgonrodnadens vingar,
gör jag mig en boning ytterst i havet,
10 skall också där din hand leda mig
och din högra hand fatta mig.
11 Om jag säger: "Må mörker falla över mig
och ljuset bli natt omkring mig",
12 så är inte mörkret mörkt för dig,
natten skall lysa som dagen
och mörkret vara som ljuset.
23 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
24 Se till om jag är på en olycksväg
och led mig på den eviga vägen.
21 Jag skall uppenbara min härlighet bland hednafolken, så att de alla ser min dom som jag har verkställt och hur jag har låtit min hand drabba dem. 22 Israels folk skall inse att jag är Herren, deras Gud, från den dagen och för all framtid. 23 Hednafolken skall förstå att Israels folk fördes bort i fångenskap för sin missgärning, eftersom de var trolösa mot mig, så att jag måste dölja mitt ansikte för dem. Jag lämnade dem då i deras fienders hand, så att de alla föll för svärd. 24 Jag handlade med dem som deras orenhet och deras överträdelser förtjänade, och jag dolde mitt ansikte för dem.
25 Därför säger Herren, Herren: Nu skall jag göra slut på Jakobs fångenskap och förbarma mig över hela Israels folk och brinna av iver för mitt heliga namn. 26 De skall glömma sin skam och all den trolöshet som de har begått mot mig, då de nu bor i trygghet i sitt land, utan att någon förskräcker dem. 27 När jag för dem tillbaka från folken och samlar dem från deras fienders länder, bevisar jag min helighet genom dem inför många hednafolks ögon. 28 Då skall de inse att jag är Herren, deras Gud, som förde dem bort i fångenskap bland hednafolken och sedan samlade dem till deras eget land igen och inte lät någon enda bli kvar där. 29 Jag skall inte mer dölja mitt ansikte för dem, eftersom jag har utgjutit min Ande över Israels hus, säger Herren, Herren."
Guds löfte står fast
13 När Gud gav löftet åt Abraham svor han vid sig själv - han hade ju ingen högre att svära vid. 14 Han sade: Jag skall rikligt välsigna dig och rikligt föröka dig.[a] 15 Så fick Abraham efter tålig väntan vad Gud hade lovat. 16 Människor svär ju vid den som är större än de själva, och eden bekräftar vad de sagt och gör slut på alla deras invändningar. 17 Eftersom Gud ännu klarare ville visa för dem som skulle ärva det som var utlovat, hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han sitt löfte med en ed. 18 Så skulle vi genom två orubbliga uttalanden, i vilka Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har sökt vår tillflykt i att hålla fast vid det hopp vi äger. 19 I detta hopp har vi ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förlåten,[b] 20 dit Jesus för vår skull gick in och öppnade vägen för oss, när han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln