Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Halleluja!

¹⁹ Tillsammans med Saul och alla Israels män är de i Terebintdalen och strider mot filisteerna.”

²⁰ David steg upp tidigt nästa morgon. Han lämnade fåren åt en som skulle vakta dem och tog med sig det han skulle och gav sig i väg^[a], så som Ishai hade sagt till honom. När han kom fram till vagnborgen^[b] skulle hären just dra ut till strid, och folket höjde härskri. ²¹ Israel och filisteerna ställde upp sig i slagordning mot varandra. ²² David lämnade ifrån sig sakerna han hade åt trossvaktaren och skyndade bort till hären. När han kom dit hälsade han på sina bröder.

²³ Medan han talade med dem, se, då steg kämpen som hette Goliat, filistén från Gat, fram ur filisteernas här och talade på samma sätt som förut. Och David hörde det.

²⁴ När Israels män såg Goliat, blev de alla mycket rädda och flydde för honom. ²⁵ Israels män sade: ”Ser ni den mannen som stiger fram där? Han kommer för att håna Israel. Men den som slår honom ska kungen ge stor rikedom. Han ska få kungens dotter, och hans fars hus ska han göra fritt från skatt i Israel.” ²⁶ David frågade männen som stod bredvid honom: ”Vad skulle den få som slår ner den där filistén och tar bort skammen från Israel? Vem är den där oomskurne filistén att håna den levande Gudens här?” ²⁷ Då upprepade de för honom vad som hade sagts, och de sade: ”Detta får den som slår ner honom.”

^28 (A) Hans äldste bror Eliab hörde hur han talade med männen, och han blev rasande på David och sade: ”Varför har du kommit hit? Till vem har du lämnat bort den lilla fårhjorden i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt onda hjärta. Du har kommit för att se på striden.” ²⁹ David svarade: ”Vad har jag nu gjort? Det var ju bara en fråga.” ³⁰ Sedan vände han sig bort från honom till en annan och frågade samma sak, och han fick samma svar som förut.

³¹ Man hörde vad David sade och berättade det för Saul, som lät hämta honom. ³² David sade till Saul: ”Låt ingen tappa modet. Din tjänare ska gå och strida mot den där filistén.”

Apostlarna inför Stora rådet

^17 (A) Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga saddukeernas parti, fylldes av avund^{[a] 18} och grep apostlarna och satte dem i allmänt häkte. ^19 (B) Men på natten öppnade en Herrens ängel fängelseportarna och förde ut dem och sade: ^20 (C) "Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv^[b]!" ²¹ När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och började undervisa.

När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna.^{[c] 22} Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: ²³ "Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne." ²⁴ När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. ²⁵ Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" ²⁶ Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.