Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
En gudfruktig kung
101 (A) En psalm av David.
Om nåd och rätt vill jag sjunga,
dig, Herre, vill jag prisa.
2 Jag vill ge akt på[a]
den fullkomliga vägen[b].
När kommer du till mig?
Jag vill vandra med rent hjärta
i mitt hus.
3 Jag vänder inte mitt öga
till det som är fördärvligt[c].
Trolöshet hatar jag,
det får inte finnas hos mig.
4 Det falska hjärtat
ska bort från mig,
det onda vill jag inte veta av.
5 (B) Den som baktalar sin nästa
ska jag förgöra,
stolta ögon och högmodigt hjärta
tål jag inte.
6 (C) Mina ögon söker de trofasta i landet,
de ska bo hos mig.
Den som vandrar på
den fullkomliga vägen,
han ska tjäna mig.
7 Den som begår svek
får inte bo i mitt hus,
den som talar lögn
ska inte bestå inför mina ögon.
8 (D) Varje morgon ska jag förgöra
alla gudlösa i landet
och utrota alla förbrytare
ur Herrens stad.
Salomos vishet som domare
16 Vid den tiden kom två prostituerade till kungen och trädde fram inför honom. 17 Den ena kvinnan sade: ”Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne. 18 Tredje dagen efter det att jag fött mitt barn födde den här kvinnan också ett barn. Vi var tillsammans och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. 19 En natt dog den här kvinnans son, för hon hade legat på honom. 20 Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn. 21 Jag steg upp på morgonen för att amma min son, och då var han död. Men när jag på morgonen såg närmare efter, då var det inte min son som jag hade fött.”
22 Då sade den andra kvinnan: ”Nej! Min son lever och din son är död.” Men den första kvinnan svarade: ”Nej, din son är död medan min son lever.” Så grälade de inför kungen.
23 Kungen sade: ”Den ena säger: Det här är min son som lever, och din son är död. Den andra säger: Nej, din son är död och min son lever.” 24 Sedan sade kungen: ”Ge mig ett svärd.” När man kom med svärdet till kungen, 25 sade han: ”Hugg itu det levande barnet och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra.”
26 (A) Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: ”Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!” Men den andra sade: ”Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!”
27 Då tog kungen till orda och sade: ”Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor.” 28 När hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade fällt häpnade de över kungen, för de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.
Sju församlingstjänare utses
6 (A) Vid den tiden, när antalet lärjungar växte, började de grekisktalande judarna klaga på de hebreisktalande över att deras änkor blev bortglömda vid den dagliga matutdelningen.[a] 2 Då kallade de tolv samman alla lärjungarna och sade: "Det är inte bra om vi försummar Guds ord för att göra tjänst vid borden. 3 (B) Nej, bröder, utse sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av Ande och vishet, så ger vi dem den uppgiften. 4 Själva ska vi ägna oss åt bönen och åt ordets tjänst."
5 (C) Alla de församlade gillade förslaget. De valde Stefanus, en man fylld av tro och den helige Ande, och dessutom Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. 6 (D) Man förde fram dem inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem.
7 (E) Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem växte kraftigt. Även en stor grupp präster började lyda tron.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation