Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Morgonbön under förföljelse

5 För körledaren, till flöjt. En psalm av David.

Arameernas andra anfall

²³ Den arameiske kungens tjänare sade till honom: ”Deras gud är en bergsgud. Därför har de besegrat oss. Låt oss nu strida mot dem på slätten, så ska vi utan tvivel besegra dem. ²⁴ Gör så här: Avsätt var och en av kungarna från hans plats och insätt ståthållare i deras ställe. ²⁵ Skaffa dig sedan själv en här, lik den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn. Låt oss sedan strida mot dem på slätten, så ska vi säkert besegra dem.” Han lyssnade till dem och gjorde så.

²⁶ Nästa år mönstrade Ben-Hadad arameerna och drog upp till Afek^[a] för att strida mot Israel. ²⁷ Israels barn hade också blivit mönstrade och försetts med livsmedel och tågade därefter mot dem. Israels barn slog läger mitt emot dem, som två små gethjordar, medan arameerna uppfyllde landet.

²⁸ Då kom gudsmannen och sade till Israels kung: ”Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att Herren är en bergens Gud och inte en dalarnas Gud, ska jag ge hela denna stora hop i din hand, för att ni ska inse att jag är Herren.” ²⁹ I sju dagar låg de i läger mitt emot varandra. Den sjunde dagen bröt striden ut, och Israels barn slog då på en enda dag 100 000 man fotfolk bland arameerna. ^30 (A) De återstående flydde in i staden Afek, men stadsmuren föll ner över de 27 000 man som var kvar. Ben-Hadad flydde och kom in i staden och sprang från rum till rum.

³¹ Då sade hans tjänare till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är barmhärtiga kungar. Låt oss därför sätta säcktyg om våra höfter och rep om våra huvuden och överlämna oss åt Israels kung. Kanske låter han dig då få leva.” ³² De band säcktyg omkring sina höfter och rep omkring sina huvuden och kom till Israels kung och sade: ”Din tjänare Ben-Hadad ber: Låt mig få leva!” Han svarade: ”Lever han fortfarande? Han är min broder.”

³³ Männen tog det som ett gott tecken och skyndade sig att svara: ”Ben-Hadad är din broder!” Han sade: ”Gå och hämta hit honom.” Då kom Ben-Hadad ut till honom, och han lät honom stiga upp i sin vagn^[b]. ³⁴ Ben-Hadad sade till honom: ”De städer som min far tog från din far ska jag lämna tillbaka.^[c] Och du ska få inrätta handelskvarter^[d] i Damaskus för din räkning, så som min far fick göra i Samaria.” Ahab svarade: ”Låt oss ingå ett förbund så ska jag ge dig fri.” Och han slöt ett förbund med honom och gav honom fri.

En utvald rest ur Israel

11 ^(A) Jag frågar nu: Har då Gud förkastat sitt folk? Verkligen inte! Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. ^2 (B) Gud har inte förkastat sitt folk som han en gång har erkänt som sitt.

Eller vet ni inte vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel: ³ Herre, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Jag ensam är kvar, och de är ute efter mitt liv.^{[a] 4} Men vad är Guds svar till honom? Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen man som inte har böjt knä för Baal. ^5 (C) På samma sätt finns också nu i denna tid en rest som Gud har utvalt av nåd. ^6 (D) Men är det av nåd, så är det inte av gärningar. Annars vore nåden inte längre nåd.

^7 (E) Vad innebär då detta? Att Israel inte har uppnått vad de strävar efter. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förhärdade. ^8 (F) Som det står skrivet: Gud har gett dem en likgiltighetens ande, ögon som inte ser och öron som inte hör, ända till denna dag.^{[b] 9} Och David säger: Låt deras bord bli en snara och ett nät, en fälla och ett straff för dem. ¹⁰ Låt deras ögon förmörkas så att de inte ser, och böj deras rygg för alltid.^[c]