Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Skaparens lov
104 [a]Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud,
du är väldig och stor,
klädd i majestät och härlighet.
2 [b]Du sveper dig i ljus som en mantel,
du spänner ut himlen som ett tält,
3 [c]du timrar på vattnen dina salar.
Du gör molnen till din vagn
och far fram på vindens vingar.
4 [d]Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.[e]
5 [f]Du grundade jorden på dess fästen,
den vacklar ej till evig tid.
6 Du täckte den med djupet
som en dräkt,
högt över bergen stod vattnen.
7 [g]Vid din tillrättavisning flydde de,
för din dundrande röst
skyndade de bort.
8 Berg höjde sig, dalar sänkte sig
på den plats[h] du bestämt för dem.
9 [i]Du satte en gräns
som vattnen inte får gå över,
aldrig mer ska de täcka jorden.
10 Du låter källor flyta fram i dalarna,
de forsar fram mellan bergen.
11 De vattnar markens alla djur,
vildåsnor släcker sin törst.
12 Vid dem har himlens fåglar
sina bon,
bland grenarna hörs deras sång.
13 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av det du skapar.
14 [j]Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst[k].
Så låter du bröd
komma från jorden,
15 [l]och vin som ger glädje
åt människans hjärta.
Med olja ger du glans
åt hennes ansikte,
och brödet styrker hennes hjärta.
16 Herrens träd blir mättade,
Libanons cedrar
som han har planterat.
17 Fåglarna bygger där sina bon,
storken har sitt hem i cypresserna.
18 Stenbockarna har fått
de höga bergen,
klyftorna är klippgrävlingars
tillflykt.
19 [m]Månen har du gjort
för att visa tider,
solen vet när den ska gå ner.
20 Du sänder mörker
och det blir natt,
då kommer skogens alla djur
i rörelse.
21 [n]Unga lejon ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22 Solen går upp,
då drar de sig undan
och lägger sig ner i sina hålor.
23 Då går människan ut till sin gärning
och arbetar tills kvällen kommer.
24 [o]Hur mångfaldiga
är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har
skapat.
25 [p]Där är havet, det stora och vida,
med ett oräkneligt vimmel av djur,
både stora och små.
26 [q]Där går skeppen fram,
och Leviatan som du skapat
för att leka där.
27 [r]Alla hoppas de på dig,
att du ska ge dem mat i rätt tid.
28 [s]Du ger dem och de samlar in,
du öppnar din hand
och de mättas av goda gåvor.
29 [t]Du döljer ditt ansikte
och de blir förskräckta,
du tar ifrån dem deras ande,
de dör och blir åter till stoft.
30 [u]Du sänder din Ande, då skapas de
och du förnyar jordens ansikte.
32 (A) Lyssna, ni himlar, jag vill tala!
Hör, du jord, min muns ord!
2 Som regnet ska min lära droppa,
som daggen ska mitt tal flöda,
som rikligt regn på grönska,
som regnskurar på gräs.
3 (B) Herrens namn ska jag förkunna.
Ge ära åt vår store Gud!
4 (C) Han är Klippan,
fullkomliga är hans gärningar,
för alla hans vägar är rätta.
En trofast Gud utan svek,
rättfärdig och rättvis är han.
5 (D) De har handlat illa mot honom,
de är inte hans barn utan en skam,
ett förvänt och avogt släkte.
6 (E) Är det så du lönar Herren,
du dåraktiga och ovisa folk?
Är han inte din Far
som skapade dig,
han som danade och formade dig?
7 Kom ihåg forna dagar.
Ge akt på gångna släktens år.
Fråga din far,
han ska berätta för dig,
dina äldste, de ska säga dig det.
8 (F) När den Högste gav arvslotter
åt folken,
när han spred ut människors barn,
då utstakade han gränserna
för folken
efter antalet av Israels barn[a],
9 (G) för Herrens del är hans folk,
Jakob är hans arvedels lott.
10 Han fann honom i öknens land,
i ödslig, tjutande ödemark.
Han omslöt honom
och tog honom i sin vård,
han bevarade honom
som sin ögonsten[b].
11 (H) Som en örn väcker upp sitt bo
och svävar över sina ungar,
så bredde han ut sina vingar
och tog emot honom
och bar honom på sina fjädrar.
12 Endast Herren ledde honom,
ingen främmande gud
vid hans sida.
13 Han lät honom gå fram
över landets höjder[c]
och äta av markens gröda.
Han lät honom suga honung
ur berget
och olja ur den hårda klippan.[d]
14 Han gav honom gräddmjölk av kor
och sötmjölk av får
med det bästa av lamm,
baggar från Bashan[e] och bockar,
det bästa och finaste vete.
Druvors blod fick du dricka,
skummande vin.
32 (A) Kom ihåg den första tiden när ljuset nådde er. Ni fick utstå hård kamp[a] och mycket lidande. 33 (B) Dels blev ni hånade och plågade och gjorda till offentligt åtlöje, dels stod ni sida vid sida med andra som behandlades så. 34 (C) Ni led med fångarna och accepterade med glädje att bli fråntagna era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något som är bättre och bestående.
35 (D) Så kasta inte bort er frimodighet, den ger stor lön. 36 (E) Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. 37 (F) För:
Ännu en kort liten tid,
så kommer han
som ska komma,
och han ska inte dröja.
38 (G) Min rättfärdige ska leva av tro.
Men drar han sig undan,
har min själ ingen glädje
i honom.[b]
39 Men vi tillhör inte dem som drar sig undan och går förlorade, utan dem som tror och vinner sina själar.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation