Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 104
Herrens storhet
1 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
2 Insvept i ljus som i en mantel,
spänner du ut himlen som ett tält.
3 Du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
du far på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på dess fästen,
så att den ej vacklar till evig tid.
6 Med djupet täckte du den som med en klädnad,
upp över bergen stod vattnen.
7 Vid din tillrättavisning flydde de,
för ljudet av ditt dunder tog de till flykten.
8 Berg höjde sig och dalar sänkte sig
på den plats du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida.
Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen tog de sin väg.
11 De vattnar alla markens djur,
vildåsnorna släcker där sin törst.
12 Vid dem bor himlens fåglar,
från trädens grenar höjer de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så låter du bröd komma från jorden
15 och vin som gläder människans hjärta.
Du gör hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker hennes hjärta.
16 Herrens träd blir mättade,
Libanons cedrar, som han planterat.
17 Fåglarna bygger där sina nästen,
hägern har sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna har fått de höga bergen,
klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.
19 Du gjorde månen till att bestämma tider,
solen vet stunden då den skall gå ner.
20 Du sänder mörker och det blir natt,
då kommer alla skogens djur i rörelse.
21 De unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22 Solen går upp, då drar de sig tillbaka
och lägger sig ner i sina hålor.
23 Människan går ut till sin gärning
och arbetar till dess att kvällen kommer.
24 Hur många är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har skapat.
25 Där är havet, det stora och vida,
där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser,
både stora och små.
26 Där går skeppen,
där leker Leviatan som du har skapat.
27 Alla väntar de på dig
att du skall ge dem mat i rätt tid.
28 Du ger dem och de samlar in,
du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor.
29 Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta,
du tar bort deras ande och de dör
och vänder åter till stoft.
30 Du sänder din Ande, då skapas de
och du förnyar jordens ansikte.
31 Må Herrens härlighet vara i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk.
32 Han ser på jorden och den bävar,
han rör vid bergen och de ryker.
33 Jag vill sjunga för Herren
så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud
så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädja mig i Herren.
35 Må syndare försvinna från jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!
32 Lyssna, ni himlar, jag vill tala,
hör, du jord, orden från
min mun.
2 Som regnet må min lära drypa,
som daggen må mitt tal flöda,
som rikligt regn på grönska,
som regnskurar på gräs.
3 Ty Herrens namn skall jag förkunna,
ge ära åt vår store Gud.
4 Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar,
ty alla hans vägar är rätta.
En trofast Gud utan svek,
rättfärdig och rättvis är han.
5 De har handlat illa mot honom,
de är inte hans barn, utan en skam,
ett förvänt och avogt släkte.
6 Är det så du lönar Herren,
du dåraktiga och ovisa folk?
Är han då ej din Fader som skapade dig,
han som danade och formade dig?
7 Kom ihåg forna dagar.
Ge akt på gångna släktens år.
Fråga din far, han skall berätta för dig,
dina äldste, de skall säga dig det.
8 När den Högste gav arvslotter åt folken,
när han spred ut människors barn,
då utstakade han gränserna för folken
efter antalet av Israels barn.
9 Ty Herrens del är hans folk,
Jakob är hans arvedels lott.
10 Han fann honom i öknens land,
i ödslig, tjutande ödemark.
Han omslöt honom och tog honom i sin vård,
han bevarade honom som sin ögonsten.
11 Liksom en örn väcker upp sitt bo,
och svävar över sina ungar,
så bredde han ut sina vingar och tog emot honom
och bar honom på sina fjädrar.
12 Blott Herren ledde honom,
ingen främmande gud vid hans sida.
13 Han lät honom fara fram över landets höjder
och han fick äta av markens gröda.
Han lät honom suga honung ur hälleberget
och olja ur den hårda klippan.
14 Han gav honom gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
tillsammans med det bästa av lamm,
baggar från Basan och bockar,
det bästa och märgfullaste vete.
Druvors blod drack du, skummande vin.
32 Kom ihåg den första tiden då ljuset kom till er. Ni fick utstå en hård kamp och mycket lidande. 33 Somliga utsattes för offentligt åtlöje och blev hånade och plågade, andra stod sida vid sida med dem som behandlades så. 34 Ni led tillsammans med fångarna och fann er med glädje i att bli berövade era ägodelar, eftersom ni visste att ni ägde något bättre, något som består. 35 Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön. 36 Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat. 37 Ty
ännu en kort liten tid, så kommer han som skall komma,
och han skall inte dröja.[a]
38 Min rättfärdige skall leva av tro.
Och vidare:
Men om han drar sig undan finner min själ ingen glädje i honom.
39 Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade. Vi hör i stället till dem som tror och vinner sina själar.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln