Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 131
Den ödmjukes förtröstan
1 En vallfartssång av David.
Herre, mitt hjärta är inte högmodigt,
mina ögon är inte stolta.
Jag umgås inte med stora ting,
med sådant som är mig för svårt.
2 Nej, jag har lugnat och stillat min själ
som ett avvant barn hos sin mor.
Som ett avvant barn är min själ i mig.
3 Hoppas på Herren, Israel,
från nu och till evig tid!
Lovsång
26 På den dagen skall man sjunga denna sång i Juda land:
Vi har en stark stad.
Han reser upp murar och skyddsvärn till vår räddning.
2 Öppna portarna,
så att ett rättfärdigt folk får tåga in,
ett folk som förblir troget.
3 Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid,
i frid, ty på dig förtröstar han.
4 Förtrösta på Herren till evig tid,
ty Herren Herren är en evig klippa.
5 Han störtar ner dem som tronar i höjden,
den stolta staden förödmjukar han.
Han slår den till jorden,
han låter den komma ner i stoftet.
6 Den trampas ner under fötterna,
fattigas fötter, svagas steg.
25 Men jag anser det nödvändigt att sända tillbaka till er min broder Epafroditus, min medarbetare och medkämpe, som ni har sänt för att hjälpa mig med det som jag behövde. 26 Han har längtat efter er alla och varit orolig, eftersom ni har hört att han blivit sjuk. 27 Han har också verkligen varit sjuk, ja, nära döden. Men Gud förbarmade sig över honom, och inte bara över honom utan också över mig, för att jag inte skulle få sorg på sorg. 28 Därför är jag så mycket mer angelägen att sända honom, för att ni skall få glädjen att återse honom och jag själv får känna lättnad. 29 Ta nu emot honom i Herren med all glädje, och visa sådana män uppskattning. 30 För sitt arbete i Kristi tjänst satte han sitt liv på spel och var nära döden, för att ge mig den hjälp som ni inte kunde ge.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln