Revised Common Lectionary (Complementary)
Nu hoppas jag på dig, Herre!
1-2 Jag sa för mig själv: Jag ska sluta att klaga! Jag ska hålla tyst, särskilt när de ogudaktiga finns runt omkring mig!
3 Men det hjälpte inte. När jag stod där tyst, vällde oron fram inom mig, och den blev bara större och större.
4 Ju mer jag grubblade, desto mer brännande blev elden inom mig. Till slut kunde jag inte längre tiga, utan jag ropade till Gud:
5 Herre, hjälp mig att inse hur kort min tid på jorden är! Låt mig förstå att jag bara är här ett ögonblick.
6-7 Snabbt som en skugga försvinner livet ifrån mig. Hela min livstid är bara som ett ögonblick för dig.Du stolta människa, lika plötsligt som skuggan försvinner du! Hur stark du än är, är du bara som en vindfläkt som drar förbi. Du släpar och sliter och samlar på dig rikedomar som ändå någon annan får slösa bort.
8 Därför, Herre, står mitt enda hopp till dig.
9 Befria mig från mina synder, för annars kommer till och med dårarna att skratta åt mig!
10 Herre, nu ska jag hålla tyst. Jag tänker inte öppna munnen och inte heller klaga det minsta, för mitt straff kommer från dig.
11 Herre, plåga mig inte längre, för om du fortsätter dör jag under dina slag.
12 När du straffar en människa gör du slut på allt som är henne kärt. Det faller sönder som ett tyg som äts upp av mal. Ja, människan är sannerligen inte mer än en vindpust!
13 Hör min bön, Herre, lyssna när jag ropar! Slå dig inte till ro och glöm inte mina tårar. Jag är en gäst och en främling här på jorden, precis som mina förfäder.
14 Straffa mig inte längre, Herre! Låt mig än en gång få nya krafter innan jag dör!
Påminnelse om förbundet
1-3 Då talade Herren än en gång till Jeremia och sa:Påminn dem som bor i Juda och Jerusalem om att jag slöt ett förbund med deras förfäder och att det vilar en förbannelse över den människa som inte håller det!
4 När jag ledde dem bort från slaveriet i Egypten sa jag till dem: Om ni lyder mig och gör vad jag befaller er, ska ni och era barn vara mitt folk, och jag ska vara er Gud.
5 Därför, Israel, om du lyder mig ska jag hålla den ed som jag svurit med dina förfäder och låta dig behålla landet som flyter av mjölk och honung, det land som ni nu äger. Då svarade jag: Ja, låt detta ske, Herre!
6 Då sa Herren: Sänd ut det här budskapet på Jerusalems gator, gå från stad till stad i hela landet och säg: Kom ihåg den överenskommelse som era förfäder gjorde med Gud, och gör allt det som de lovade honom att de skulle göra.
7 För jag sa till era förfäder när jag ledde ut dem ur Egypten och har upprepat det gång på gång ända till i dag: Lyd alla mina befallningar!
8 Men era förfäder gjorde det inte. De ville inte ens lyssna. Var och en följde sin egen okuvliga vilja och sitt stolta hjärta. Eftersom de vägrade lyda lät jag dem möta de olyckor som finns beskrivna i förbundet.
9 Herren talade igen till mig och sa: Jag har upptäckt en sammansvärjning mot mig bland folket i Juda och Jerusalem.
10 De har vänt tillbaka till sina förfäders synder, genom att dyrka avgudar och vägra lyssna till mig. Förbundet som jag slöt med deras förfäder har brutits.
11 Därför tänker jag låta olycka komma över dem, och de ska inte kunna fly undan, säger Herren. Hur de än ropar på barmhärtighet, ska jag inte lyssna till dem.
12 Då kommer de att be till sina avgudar och tända offereldar åt dem, men dessa kan inte rädda dem när olyckans tid är inne.
13 Mitt folk, du har lika många gudar som det finns städer, och dina skamliga offeraltaren åt Baal finns utmed varje gata i Jerusalem.
14 Jeremia, be därför inte längre för folket. Gråt inte och be inte om nåd för dem! Jag kommer inte att lyssna till dem ens när de slutligen tvingas be mig om hjälp.
15 Vad har mitt älskade folk för rätt att komma till mitt tempel? Man har varit trolös och tillbett andra gudar. Kan löften och offer nu hindra min dom?
16 Herren brukade kalla dig sitt gröna olivträd, vackert att se och dignande av frukt, men nu har han sänt dina fiender att förstöra dig. De kommer att låta dig brinna och dina grenar kommer att brytas av.
17 När Israel och Juda tände offereld åt Baal gav Herren befallning om att det träd som han själv hade planterat skulle förstöras.
Guds dom över synden
2 Men gör nu inte misstaget att genast döma dem jag har talat om! När du säger att de som gör fel ska straffas är det lika mycket dig själv du talar om.
2 Och vi vet att Gud i sin rättvisa kommer att straffa dem som gör orätt.
3 Tror du att Gud kommer att döma andra, men ha överseende med dig?
4 Förstår du inte vilket tålamod han har med dig? Eller bryr du dig inte om det? Kan du inte inse att han hela tiden har väntat med att straffa dig, för att du skulle ha tid att vända dig bort från din synd? Genom sin godhet vill han leda dig till bättring.
5 Men nej, du vill inte lyssna, och så samlar du på dig ett fruktansvärt straff. Men det kommer en vredens dag då Gud ska vara alla människors rättvisa domare.
6 Var och en ska få den lön han förtjänar.
7 Gud ska ge evigt liv åt dem som inte ger upp, utan fortsätter att göra hans vilja, medan de söker efter den välsignelse som han ger och det eviga liv som han erbjuder.
8 Men hans vrede och straff kommer att drabba dem fruktansvärt, som bara tänker på sig själva och vänder sig bort från sanningen, medan de villigt låter sig övertalas till onda handlingar. Över dem ska Gud ösa sin vrede.
9 De kommer att möta motgång och känna ångest vare sig de är judar eller inte.
10 Men alla de som lyder honom, ska få uppleva Guds himmelska välsignelse och frid,
11 för Gud behandlar alla lika.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®