Revised Common Lectionary (Complementary)
En jublande lovsång
100 Jubla, ja, jubla inför Herren alla folk i hela världen!
2 Tjäna honom med glädje! Sjung och ropa av fröjd, när du kommer inför honom!
3 Försök att förstå vad det betyder att Herren är Gud! Han har skapat oss, och gjort oss till sitt folk. Han vårdar sig om oss som en herde vårdar sig om sina får.
4 Gå in genom tempelportarna med tacksamhet. Gå in på hans förgårdar med lovsång. Tacka honom och välsigna hans namn.
5 Herren är alltid kärleksfull och god. Och mot varje generation är han trofast.
14 Herren ska leda sitt folk i striden. Hans pilar ska fara fram som blixtar. Herren ska blåsa i basun och dra ut mot sina fiender som en stormvind.
15 Han ska försvara sitt folk, och de ska besegra sina fiender och trampa dem under sina fötter. De ska få smak på seger och ropa av glädje. I fruktansvärda blodbad ska de slå sina fiender.
16-17 Herren ska rädda sitt folk den dagen och vårda sig om dem som en herde vårdar sig om sina får. De ska stråla i hans land som juveler i en krona. Allt ska bli bländande vackert! Ett överflöd av säd och vin ska få de unga att blomstra, och de ska stråla av hälsa och lycka.
Israel och Juda som förlorade får
10 Be Herren om regn när våren kommer. Han har makt över stormen och regnet och ska ge er vad ni behöver. Alla fält ska bli saftiga betesmarker.
2 Det är dåraktigt att be avgudar om något sådant! Spåmännens förutsägelser är bara lögn. Vad är det för glädje med löften som aldrig slår in? Juda och Israel har förts vilse och vandrar omkring utan herde. Alla anfaller dem, därför att de inte har någon som beskyddar dem.
17 När vi kom fram till Miletos skickade han ett meddelande till de äldste i församlingen i Efesos och bad dem komma ner till båten för att träffa honom.
18 När de hade anlänt sa han till dem: Ni vet att från den dag då jag satte min fot i Turkiet och till nu,
19 har jag ödmjukt tjänat Herren under tårar, och jag har varit hotad till livet på grund av judarnas sammansvärjningar.
20 Ändå har jag aldrig tvekat att säga sanningen, vare sig offentligt eller i era hem.
21 Jag har haft samma budskap till både judar och icke-judar och allvarligt uppmanat dem att vända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus Kristus.
22 Och nu ska jag resa till Jerusalem för jag dras oemotståndligt dit av den helige Ande. Jag vet inte vad som väntar mig,
23 utom det att den helige Ande har sagt till mig i stad efter stad att fängelse och lidande ligger framför mig.
24 Men livet är inte värt något, om jag inte använder det för att utföra den uppgift som Herren Jesus har gett mig, det vill säga att berätta de goda nyheterna om Guds väldiga godhet och kärlek för andra.
25 Och nu vet jag att ingen av er som jag umgåtts med och predikat de goda nyheterna för, någonsin kommer att få se mig igen.
26 Och jag vill göra det fullständigt klart att jag inte är skyldig till att någon människa går förlorad,
27 för jag har inte tvekat att förkunna hela Guds frälsningsplan för världen.
28 Var nu på er vakt! Se till att ni föder och vårdar Guds hjord, hans församling som är köpt med hans Sons blod, för den helige Ande har lagt ansvaret på er som ledare.
29 Jag vet mycket väl att sedan jag har lämnat er, kommer falska lärare att uppträda som glupska vargar bland er. De kommer inte att skona hjorden.
30 Några av er kommer själva att förvränga sanningen för att få anhängare.
31 Var på er vakt! Kom ihåg de tre år som jag tillbringade hos er, och hur jag hela tiden, både dag och natt, med tårar vakade över er.
32 Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans vård och åt hans underbara ord, som ska bygga upp er tro och ge er hela det arv som tillhör dem han har utvalt.
33 Jag har aldrig krävt ett öre av er.
34 Ni vet att jag har använt mina händer för att kunna betala för mig, och till och med för att kunna fylla behoven hos dem som följt med mig.
35 Och jag har alltid varit ett föredöme för er i fråga om att hjälpa de fattiga, för jag har kommit ihåg Herren Jesu ord: 'Det ger mer välsignelse att ge än att få.'
36 När Paulus hade slutat tala knäböjde han och bad med dem,
37 och de grät högt då de omfamnade honom och sa adjö.
38 Och det som bedrövade dem allra mest var att han sa att de aldrig mer skulle träffas. Sedan följde alla honom ner till båten.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®