Revised Common Lectionary (Complementary)
FEMTE BOKEN
Psalm 107
De återlöstas tacksamhet
1 Tacka Herren, ty han är god,
ty hans nåd varar i evighet.
2 Så säger Herrens återlösta,
de som han har återlöst från fiendens hand,
3 de som han har församlat från länderna,
från öster och väster,
från norr och söder.[a]
23 De som for ut på havet med skepp
och drev handel på stora vatten,
24 de såg Herrens gärningar
och hans under i havets djup.
25 Han talade, och en stormvind uppstod
så att havets vågor gick höga.
26 De for upp mot himlen
och ner i djupen,
så att de miste modet i sin olycka.
27 De raglade och stapplade som druckna,
det var förbi med all deras vishet.
28 Men de ropade till Herren i sin nöd
och han förde dem ut ur deras trångmål.
29 Han stillade stormen
och böljorna omkring dem tystnade.
30 De gladdes över att det blev stilla,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31 Må de tacka Herren för hans nåd,
för hans underbara gärningar mot människors barn,
32 må de upphöja honom i folkets församling
och prisa honom där de äldste sitter.
21 De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22 Efter mig talade ingen,
och mina ord vederkvickte dem.
23 De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun som efter vårregn.
24 Jag log mot dem när de misströstade,
och mitt ansiktes ljus tog de emot.
25 Jag valde väg åt dem och satt främst,
jag tronade som en kung bland sitt manskap,
likt en som tröstade de sörjande.
30 Nu skrattar de åt mig, dessa som är yngre än jag,
de vilkas fäder jag aktade för ringa att ens sätta
bland mina vallhundar.
2 Vilken hjälp skulle deras händer kunna ge mig,
dessa som saknar all livskraft?
3 De är utmärglade av nöd och hunger,
de gnager av det torra landet
som redan förut var öde och ödsligt.
4 De plockar saltörter bland snåren,
och ginströtter är deras mat.
5 De drivs ut från menigheten,
man ropar efter dem som efter tjuvar.
6 De måste bo i otäcka raviner,
i jordhålor och bergsskrevor.
7 De skriker bland snåren,
de kryper ihop under nässlor.
8 De är uslingar och ärelösa,
utjagade ur landet.
9 För dem har jag nu blivit en nidvisa,
jag har blivit ett ordspråk bland dem.
10 De avskyr mig och håller sig borta från mig,
de tvekar inte att spotta mig i ansiktet.
11 Gud har lossat strängen på min båge och plågat mig,
därför beter de sig tygellöst inför mina ögon.
12 Vid min högra sida reser sig slöddret,
de slår undan mina fötter
och banar sig väg för att fördärva mig.
13 De river upp min stig,
de arbetar på mitt fördärv,
men de får ingen hjälp.
14 De bryter fram som genom en bred rämna,
de vältrar sig fram mellan ruinerna.
15 Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som en storm,
och lik ett moln har min räddning försvunnit.
Resan till Jerusalem
21 Efter att ha skilts från dem och lagt ut, seglade vi rakt mot Kos och kom nästa dag till Rhodos och därifrån till Patara. 2 Där fann vi ett skepp som skulle fara över till Fenicien, och vi gick ombord och lade ut. 3 Vi siktade Cypern och lämnade ön bakom oss på babords sida, seglade till Syrien och kom till Tyrus, där lasten skulle lossas. 4 Vi sökte upp lärjungarna och stannade där i sju dagar. Genom Anden sade de till Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. 5 Men när de dagarna hade gått, bröt vi upp och fortsatte resan. Alla, också kvinnor och barn, följde med oss ända tills vi kom ut ur staden, och på stranden böjde vi knä och bad. 6 Sedan tog vi farväl av varandra och steg ombord på skeppet, och de vände hem till sitt.
7 Från Tyrus kom vi till Ptolemais, där vi avslutade vår sjöresa. Vi hälsade på bröderna där och stannade hos dem en dag. 8 Nästa dag begav vi oss därifrån och kom till Cesarea. Där tog vi in hos evangelisten Filippus, som var en av de sju,[a] och stannade hos honom. 9 Han hade fyra ogifta döttrar som hade profetisk gåva. 10 När vi hade varit där i flera dagar, kom en profet vid namn Agabus ner från Judeen. 11 Han kom nu till oss, tog Paulus bälte och band sina fötter och händer och sade: "Så säger den helige Ande: Den man som äger detta bälte kommer judarna i Jerusalem att binda så här och utlämna åt hedningarna." 12 När vi hörde det, bad både vi och de som bodde på platsen Paulus att han inte skulle fara upp till Jerusalem. 13 Då svarade han: "Varför gråter ni och får mitt hjärta att brista? Jag är beredd inte bara att låta mig bindas utan också att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull." 14 När han inte kunde övertalas, lugnade vi oss och sade: "Ske Herrens vilja."
15 Efter dagarna där gjorde vi oss i ordning och for upp till Jerusalem. 16 Från Cesarea följde också några lärjungar med oss, och de tog oss med till Mnason från Cypern, en gammal lärjunge som vi skulle vara gäster hos.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln