Revised Common Lectionary (Complementary)

Gud är allas domare

94 Herre, min Gud, hämnden tillhör dig. Uppenbara dig i din härlighet!

² Res dig, du som dömer hela världen. Ge de stolta det straff de förtjänar.

³ Herre, hur länge ska de onda få triumfera och vara glada?

⁴ Lyssna på deras fräckheter! Hör, hur dessa onda män skryter!

⁵ Se, hur de förtrycker ditt folk, Herre, och hur de plågar dem du älskar.

⁶ Brutalt mördar de änkor och främlingar, ja, till och med föräldralösa barn.

⁷ Herren ser det inte, säger de, våra förfäders Gud märker det inte.

^8-9 Era dumhuvuden! När ska ni ta ert förnuft till fånga? Är Gud, han som har gett människan ögon och öron, både döv och blind? Skulle han som straffar sitt folk, då inte straffa er också?

¹⁰ Han som vet allt - skulle han inte veta vad ni gör?

¹¹ Herren vet hur begränsade och oförnuftiga människornas tankar är och genomskådar allt.

^12-13 Därför tillrättavisar han oss och undervisar oss om sina lagar. Och när våra fiender hotar oss, så beskyddar han oss, för att till sist utplåna dem helt.

¹⁴ Herren kommer inte att överge sitt folk, för de tillhör honom.

¹⁵ Än en gång ska han döma med rättvisa, och alla som är uppriktiga ska rätta sig efter det och glädja sig.

¹⁶ Vem vill stå upp tillsammans med mig mot de onda människorna? Vem vill försvara mig?

¹⁷ Jag skulle ha varit död om du, Herre, inte hade hjälpt mig.

¹⁸ Ofta ropade jag: Nu är allt slut, och i din kärlek hjälpte du mig, Herre.

¹⁹ När tvivel fyller mitt sinne och när mitt hjärta är oroligt, lugnar du mig och ger mig nytt hopp.

²⁰ Du har väl ingenting att göra med korrumperade domare som tar emot mutor och sätter sig över lagen och låter orätt bli rätt?

^21-22 Tål du verkligen att se dessa som dömer de oskyldiga till döden? Nej! Herren, min Gud, är min borg, en stark klippa. Hos honom kan jag gömma mig.

²³ De ogudaktiga människornas synder ska slå tillbaka mot dem själva som en bumerang, och Herren, vår Gud, ska förgöra dem.

Noomi mister både man och söner

^1-2 Vid den tid när domare regerade i Israel, lämnade en man som hette Elimelek och var från Betlehem landet på grund av en svår hungersnöd och bosatte sig i Moabs land. Han tog med sig sin hustru Noomi och deras båda söner Mahelon och Kiljon.

³ Men Elimelek dog i Moab, och Noomi blev lämnad ensam med sönerna.

^4-5 Dessa gifte sig med moabitiskorna Orpa och Rut. Ungefär tio år senare dog även Mahelon och Kiljon, och Noomi hade nu varken make eller söner.

^6-7 Hon beslöt sig då för att återvända till Israel tillsammans med sina sonhustrur, för hon hade hört att Herren hade välsignat sitt folk och gett dem goda skördar igen.

⁸ Under hemresan kom hon på andra tankar och sa till sina båda sonhustrur: Är det inte bättre att ni vänder tillbaka till era föräldrar och deras hem i stället för att följa med mig? Herren ska belöna er för er godhet mot både mig och era män.

⁹ Kanske ska han också välsigna er med nya lyckliga äktenskap.Sedan kysste hon dem, och då började de båda att gråta.

¹⁰ Nej, snyftade de. Vi vill följa med dig till ditt folk.

¹¹ Det är nog i alla fall bäst för er att återvända till ert eget folk, svarade Noomi. Jag har ju inte några yngre söner som ni kan gifta er med.

¹² Nej, mina döttrar, gå tillbaka till era föräldrahem, för jag är alldeles för gammal för att gifta mig. Även om det vore möjligt, och jag skulle bli med barn redan i kväll och få söner,

¹³ skulle ni då kunna vänta på att de blir giftasvuxna? Nej, naturligtvis inte. Om ni visste hur ledsen jag är! Ni ska inte behöva uppoffra er för att Herren har låtit detta drabba mig!

¹⁴ Och så fortsatte de att gråta, och Orpa kysste sin svärmor till farväl och vände tillbaka till sitt barndomshem, men Rut förklarade bestämt att hon tänkte stanna hos Noomi.

Rut bestämmer sig för att gå med Noomi

¹⁵ Nu har din svägerska gått hem till sitt folk och sin gud, sa Noomi till henne. Du borde göra likadant.

¹⁶ Tvinga mig inte att lämna dig, svarade Rut, för jag vill gå dit du går och bo där du bor. Ditt folk ska vara mitt folk, och din Gud ska vara min Gud.

¹⁷ Jag vill dö där du dör och bli begravd där. Måtte Herren straffa mig om jag låter något annat än döden skilja oss åt.

¹⁸ När Noomi förstod att Rut hade bestämt sig och att hon inte kunde övertala henne, slutade hon att diskutera saken.

¹⁹ De kom alltså till Betlehem tillsammans, och hela staden blev förvånad över att få se dem.Kan det verkligen vara Noomi? undrade kvinnorna.

²⁰ Kalla mig inte Noomi, sa hon till dem. Kalla mig i stället Mara (Noomi betyder lycklig och Mara bedrövad), för den allsmäktige Guden har låtit mig uppleva så mycket sorg.

²¹ Jag gick härifrån rik, och Herren har låtit mig komma tillbaka tomhänt. Varför ska ni kalla mig Noomi, när Herren har vänt mig ryggen och sänt mig sådana olyckor?

²² Det var just när kornskörden skulle börja, som de kom tillbaka till Betlehem från Moab.

Ha omsorg om och respekt för varandra

5 Var aldrig sträng när du talar till en äldre man, utan undervisa honom med all respekt, precis som du skulle göra med din egen far. Tala till de yngre männen på samma sätt som du talar till bröder, som du älskar.

² Behandla en äldre kvinna som din mor och flickor som dina systrar, och ha bara rena tankar om dem.

³ Församlingen bör kärleksfullt ta hand om de kvinnor som har blivit änkor, om de inte har någon annan som hjälper dem.

⁴ Om de har barn eller barnbarn, så är det dessa som bör ta ansvaret för dem. Omsorgen om andra bör börja i hemmet och där ska man ta hand om föräldrar som behöver hjälp. Det gläder Gud när barn visar sin tacksamhet mot de äldre.

⁵ Församlingen bör alltså ta hand om de änkor som är fattiga och ensamma och som sätter sitt hopp till Gud och ber till honom dag och natt.

⁶ De däremot som bara tänker på nöjen är redan döda fast de alltjämt lever.

⁷ Låt dem få veta detta så att de förstår att göra vad som är rätt.

⁸ Den som inte tar hand om sina egna släktingar, och då särskilt sin egen familj när de behöver hjälp, har ingen rätt att säga att han är en kristen. Han förnekar sin tro och bär sig sämre åt än den som aldrig har kommit till tro.