Revised Common Lectionary (Complementary)
En förtvivlads bön
142 Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2 Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3 Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4 När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5 Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6 Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7 Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8 För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
Amos sörjer över Israel
5 Hör denna klagosång som jag sjunger om er, ni israeliter:
2 Jungfrun Israel har fallit
och kan inte resa sig igen.
Hon ligger övergiven på sin mark,
ingen vill hjälpa henne upp.
3 Så säger Herren, Herren:
Den stad som tågar ut med tusen man
ska bara ha hundra kvar,
och den som tågar ut med hundra
ska bara ha tio kvar för israeliterna[a].
4 Så säger Herren till israeliterna:
Sök mig, så ni får leva.
5 Men sök mig inte i Betel,
gå inte till Gilgal,
färdas inte till Beer Sheva!
För Gilgal måste föras bort i fångenskap,
och Betel ska bli till intet.
6 Sök Herren, så ni får leva,
annars ska han gå fram som en eld
över Josefs ätt,
och den ska ingen kunna släcka,
utan den ska förtära Betel.
7 Ni förvandlar rätten till malört
och kastar rättfärdigheten till marken.
8 Han som gjorde Sjustjärnorna och Orion[b],
han som förvandlar mörkret till morgon
och får dagen att mörkna till natt,
han som kallar på havets vatten
och häller ut det över jordytan,
Herren är hans namn.
9 Det är han som låter förödelse blixtra
över fästningen,
förödelse över den befästa staden.
27 Men precis innan de sju dagarna var slut, fick några judar från provinsen Asien syn på Paulus i templet och hetsade upp folket mot honom. De grep tag i honom 28 och skrek: ”Israeliter! Hjälp oss! Här är den man som överallt lär ut sådant som är emot vårt folk och vår lag och denna plats. Nu har han till och med tagit med sig greker in i templet och orenat[a] denna heliga plats.” 29 De hade nämligen sett Paulus nere i staden tillsammans med Trofimos från Efesos och antog att Paulus hade tagit med honom till templet.
30 Så kom hela staden i uppror och folk kom springande. De grep Paulus och släpade ut honom ur templet och portarna stängdes genast. 31 De tänkte döda honom, men kommendanten vid den romerska garnisonen fick veta att hela Jerusalem var i uppror. 32 Han ryckte därför snabbt ut med sina soldater och officerare och när folkhopen fick se kommendanten och soldaterna, upphörde de att misshandla Paulus. 33 Kommendanten gick genast fram och arresterade Paulus och gav order om att han skulle bindas med dubbla kedjor. Sedan frågade han folkhopen vem Paulus var och vad han hade gjort. 34 Men folket skrek än det ena än det andra och kommendanten kunde i förvirringen inte få någon klarhet i vad de menade. Han befallde därför att Paulus skulle tas med till fästningen. 35 När man kom till trappan, trängdes folket så våldsamt att soldaterna fick bära honom. 36 Folkhopen som följde efter ropade: ”Döda honom!”
Paulus försvarstal inför folket
37 Men just när Paulus skulle föras in i fästningen, sa han till kommendanten: ”Får jag säga några ord till dig?”
”Kan du grekiska?” undrade kommendanten. 38 ”Är du inte den där egyptern som ledde ett uppror för en tid sedan och tog med sig 4 000 beväpnade rebeller ut i öknen?”
39 Paulus svarade: ”Jag är en jude från Tarsos i Kilikien, medborgare i en viktig stad. Jag ber därför att du ska låta mig tala till folket.”
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.