Old/New Testament
Josia kung i Juda
34 (A) Josia var åtta år när han blev kung, och han regerade trettioett år[a] i Jerusalem. 2 Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och vandrade på sin fader Davids vägar och vek inte av vare sig åt höger eller åt vänster.
Början av Josias reform
3 I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena[b] Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna. 4 (B) Baalsaltarna bröts ner inför honom, solstoderna som stod på dem högg han ner, och asherapålarna och de snidade och gjutna avgudabilderna slog han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på de mäns gravar som hade offrat åt dem. 5 (C) Och prästernas ben brände han på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem.
6 I Manasse, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen. 7 Och sedan han hade brutit ner altarna, krossat asherapålarna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.
Templet repareras
8 (D) I sitt artonde regeringsår,[c] medan han höll på att rena landet och templet, sände kung Josia i väg Shafan, Asaljas son, och stadens ledare Maaseja och kanslern Joa, Joahas son, för att få Herren sin Guds hus i ordning. 9 (E) De gick till översteprästen Hilkia[d] och lämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus och som leviterna som höll vakt vid tröskeln hade samlat in från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, liksom från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare. 10 De överlämnade dem till de män som tjänstgjorde som förvaltare i Herrens hus.
Dessa gav sedan pengarna till de arbetare som var sysselsatta vid Herrens hus med att reparera och förstärka byggnaden. 11 (F) Timmermännen och byggnadsarbetarna fick pengarna för att köpa in huggen sten samt trävirke till stockar, som skulle användas för att timra upp de hus som Juda kungar hade förstört. 12 Männen utförde sitt arbete med plikttrohet. Förmän över dem och arbetsledare var Jahat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av kehatiternas släkt. Alla dessa leviter var skickliga musiker. 13 (G) De hade också tillsynen över bärarna och över dem som arbetade vid de olika göromålen. Några av leviterna var också skrivare, förmän och dörrvakter.
Översteprästen finner lagboken
14 (H) När de tog ut pengarna som hade flutit in till Herrens hus, fann prästen Hilkia Herrens lagbok[e] som hade blivit given genom Mose. 15 (I) Då sade Hilkia till skrivaren Shafan: ”Jag har funnit lagboken i Herrens hus.” Hilkia gav boken åt Shafan. 16 Shafan bar boken till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: ”Dina tjänare har gjort allt som de har fått i uppdrag att göra. 17 De har tömt ut de pengar som fanns i Herrens hus och har överlämnat dem åt förmännen och arbetarna.” 18 Skrivaren Shafan sade också till kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.” Och Shafan läste ur den inför kungen.
19 När kungen hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder. 20 Och kungen befallde Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Abdon, Mikas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare och sade: 21 ”Gå och fråga Herren för mig och för dem som är kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som man nu har funnit. Herrens vrede är stor, och den är utgjuten över oss, därför att våra fäder inte har hållit Herrens ord och inte har gjort allt som är föreskrivet i denna bok.”
22 Och Hilkia och de som kungen hade utsett gick till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden[f]. Och de talade med henne så som de hade blivit tillsagda.
23 Då svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: 24 (J) Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de förbannelser som är skrivna[g] i den bok som man har läst för Juda kung. 25 De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, därför ska min vrede utgjutas över denna plats och ska inte utsläckas.
26 Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, till honom ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört: 27 (K) Eftersom ditt hjärta veknade och du ödmjukade dig inför Gud när du hörde hans ord mot denna plats och mot dem som bor här, ja, eftersom du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig har jag också hört dig, säger Herren. 28 Jag ska samla dig till dina fäder, och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats och dem som bor här.” Och de vände tillbaka till kungen med det svaret.
Ett förbund att följa Herren
29 (L) Då sände kungen bud och kallade samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. 30 Och kungen gick upp i Herrens hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp[h] för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus. 31 (M) Och kungen steg fram på sin plats och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och göra efter förbundets ord, som var skrivna i denna bok. 32 Han lät alla som fanns i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet. Och Jerusalems invånare handlade efter Guds, sina fäders Guds, förbund.
33 (N) Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren sin Gud. Och så länge han levde vek de inte av från Herren, sina fäders Gud.
Josia firar påskhögtiden
35 (O) Josia firade Herrens påsk i Jerusalem. Man slaktade påskalammet på fjortonde dagen i första månaden. 2 Han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till tjänstgöringen i Herrens hus. 3 (P) Han sade till leviterna som undervisade hela Israel och som var helgade åt Herren: ”Sätt den heliga arken i det hus som Salomo, Davids son, Israels kung, har byggt. Den ska inte mer vara en börda på era axlar. Tjäna nu Herren er Gud och hans folk Israel. 4 Gör er redo efter era familjer, i era avdelningar, så som Israels kung David och hans son Salomo har föreskrivit. 5 Ställ upp er i helgedomen, ordnade efter era bröders familjer i hela folket, så att en avdelning av en levitisk familj kommer på varje grupp. 6 Slakta påskalammet och helga er och tillaga det för era bröder. Gör efter Herrens ord genom Mose.”
7 (Q) Och Josia offrade småboskap för hela folket, dels lamm och dels killingar, 30 000 djur, allt till påskoffer åt dem som var närvarande, samt tjurar, 3 000 djur. Detta togs från kungens privata egendom. 8 Hans furstar gav också av fri vilja offergåvor åt folket och åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel, furstarna i Guds hus, gav åt prästerna 2 600 lamm och killingar samt tjurar, 300 djur, till påskoffer. 9 Och Konanja med Shemaja och Netanel, hans bröder, samt Hashabja, Jegiel och Josabad, de främsta bland leviterna, gav som offergåva åt leviterna 5 000 lamm och killingar till påskoffer, samt dessutom tjurar, 500 djur. 10 På så sätt blev det ordnat för gudstjänsten.
Prästerna och leviterna inställde sig till tjänstgöring på sina platser och efter sina avdelningar, som kungen hade befallt. 11 (R) De slaktade påskalammet, och prästerna stänkte med blodet som räcktes åt dem, medan leviterna flådde lammen. 12 (S) Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt folket efter deras familjer, för att de skulle offra dem åt Herren, så som det var föreskrivet i Mose bok. På samma sätt gjorde de också med tjurarna. 13 (T) Och de stekte påskalammet på eld på föreskrivet sätt. Men köttet från gemenskapsoffret kokade de i grytor, pannor och kittlar och skyndade sig att dela ut det till allt folket. 14 Sedan lagade de till åt sig själva och åt prästerna, för prästerna, Arons söner, var upptagna ända till natten med att offra brännoffret och fettstyckena. Därför måste leviterna laga till både åt sig själva och åt prästerna, Arons söner. 15 (U) Sångarna, Asafs ättlingar, stod på sin plats, som David, Asaf, Heman och kungens siare Jedutun hade befallt, och dörrvakterna stod var och en vid sin port. De behövde inte gå ifrån sin tjänstgöring, eftersom deras bröder leviterna lagade till åt dem.
16 Så blev den dagen allt ordnat för Herrens tjänst, så att man firade påskhögtid och offrade brännoffer på Herrens altare, så som kung Josia hade befallt. 17 (V) De av Israels barn som var närvarande höll nu påskhögtid och det osyrade brödets högtid i sju dagar. 18 (W) En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia med prästerna och leviterna, hela Juda och dem av Israel som var närvarande samt Jerusalems invånare. 19 I Josias artonde regeringsår hölls denna påskhögtid.
Josia dör vid Megiddo
20 (X) Efter allt detta, när Josia hade fått templet i ordning, drog Egyptens kung Neko[i] upp för att strida vid Karkemish som ligger vid Eufrat. Josia drog ut mot honom.
21 Då skickade Neko bud till honom och sade: ”Vad har jag med dig att göra, du Juda kung? Det är inte mot dig jag kommer i dag, utan mot den fiende jag är i krig med. Gud har befallt mig att skynda. Sluta stå emot Gud, som är med mig! Akta dig så att han inte förgör dig.”
22 Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde Josia sig och gick ut för att strida mot honom, utan att höra på Nekos ord som kom från Guds mun. De drabbade samman i Megiddopasset.[j] 23 (Y) Bågskyttarnas skott träffade kung Josia, och kungen sade till sina män: ”Bär bort mig! Jag är svårt sårad.”
24 (Z) Då bar hans män bort honom från vagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem. Och han dog och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.
25 (AA) Och Jeremia sjöng en sorgesång[k] över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland ”Sorgesångerna”.
26 Vad som mer finns att säga om Josia och om de fromma gärningar han gjorde enligt det som var skrivet i Herrens lag, 27 och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som under sin sista, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar.
Joahas kung i Juda
36 (AB) Folket i landet tog Joahas, Josias son, och gjorde honom till kung i Jerusalem efter hans far. 2 Han var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader [l] i Jerusalem.
3 Kungen av Egypten avsatte honom i Jerusalem och tvingade landet betala en skatt på hundra talenter silver och en talent guld.[m] 4 Och kungen av Egypten gjorde hans bror Eljakim till kung över Juda och Jerusalem och ändrade hans namn till Jojakim. Men Neko tog med sig hans bror Joahas och förde honom till Egypten.
Jojakim kung i Juda
5 Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade elva år[n] i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herren sin Guds ögon. 6 (AC) Och Babels kung Nebukadnessar[o] drog upp mot honom och fängslade honom med kopparbojor och förde bort honom till Babel. 7 (AD) En del av kärlen i Herrens hus förde Nebukadnessar också till Babel, och han satte in dem i sitt palats i Babel.
8 (AE) Vad som mer finns att säga om Jojakim och om de avskyvärda ting han gjorde och vad som i övrigt blev funnet hos honom, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar. Hans son Jojakin blev kung efter honom.
Jojakin kung i Juda
9 Jojakin var arton[p] år när han blev kung, och han regerade tre månader[q] och tio dagar i Jerusalem. Han gjorde det som var ont i Herrens ögon.[r]
10 I början av nästa år lät kung Nebukadnessar hämta honom och förde honom till Babel tillsammans med de dyrbara kärlen i Herrens hus. Och han gjorde hans bror[s] Sidkia till kung över Juda och Jerusalem.
Sidkia blir den siste kungen i Juda
11 (AF) Sidkia var tjugoett år när han blev kung, och han regerade elva år[t] i Jerusalem. 12 Han gjorde det som var ont i Herren sin Guds ögon. Han ödmjukade sig inte under profeten Jeremia, som talade Herrens ord. 13 (AG) Och han gjorde uppror mot kung Nebukadnessar, som hade tagit en ed av honom vid Gud. Han var hårdnackad och förhärdade sitt hjärta, så att han inte omvände sig till Herren, Israels Gud.
Jerusalems fall
14 Också alla de ledande prästerna och folket gick allt längre i sin trolöshet mot Gud. De följde hednafolkens alla avskyvärda seder och orenade Herrens hus som han hade helgat i Jerusalem. 15 Herren, deras fäders Gud, sände sina budskap[u] till dem gång på gång genom sina sändebud, för han hade medlidande med sitt folk och sin boning. 16 Men de gjorde narr av Guds sändebud, de föraktade hans ord och hånade hans profeter tills Herrens vrede över hans folk växte så att det inte mer fanns någon bot.
17 (AH) Då sände han emot dem kaldeernas[v] kung, som dödade deras unga män med svärd i deras helgedom och inte skonade vare sig unga män eller unga kvinnor, inte heller gamla och gråhårsmän. Allt gavs i hans hand. 18 Och alla kärl i Guds hus, både stora och små, och skatterna i Herrens hus, liksom de skatter som tillhörde kungen och hans förnämsta män, allt förde han till Babel. 19 De satte eld på Guds hus och bröt ner Jerusalems mur. Alla stadens palats brände de i eld och förstörde alla dyrbara föremål. 20 Dem som hade undkommit svärdet förde han bort i fångenskap till Babel, och de blev slavar åt honom och hans söner tills perserna kom till makten. 21 (AI) Herrens ord genom Jeremias mun[w] skulle uppfyllas, nämligen att landet skulle få gottgörelse för sina sabbater – så länge det låg öde hade det sabbat – till dess att sjuttio år hade gått.
22 (AJ) För att Herrens ord genom Jeremia skulle uppfyllas, hände det i den persiske kungen Koreshs första regeringsår[x] att Herren påverkade perserkungen Koreshs sinne så att han över hela sitt rike lät utropa följande som också skriftligt kungjordes: 23 ”Så säger Koresh, kung av Persien: Herren, himlens Gud, har gett mig alla riken på jorden, och han har befallt mig att bygga ett hus åt honom i Jerusalem i Juda. Den bland er som tillhör hans folk ska bege sig dit upp, och hans Gud ska vara med honom.”
19 (A) Då tog Pilatus Jesus och lät gissla[a] honom. 2 Soldaterna flätade en krona av törne och satte på hans huvud och klädde honom i en purpurröd mantel[b]. 3 Sedan gick de fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas kung!" och slog honom i ansiktet.
4 (B) Pilatus gick ut igen och sade till dem: "Se här, jag för ut honom till er så att ni förstår att jag inte finner honom skyldig till något." 5 Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln, och Pilatus sade till dem: "Se människan!"
6 När översteprästerna och deras tjänare fick se honom, skrek de: "Korsfäst! Korsfäst!" Pilatus sade då till dem: "Ta ni och korsfäst honom! Jag finner honom inte skyldig till något." 7 (C) Judarna svarade: "Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son."
8 När Pilatus hörde det blev han ännu mer rädd. 9 Han gick tillbaka in i pretoriet och frågade Jesus: "Varifrån är du?" Men Jesus gav honom inget svar. 10 Pilatus sade till honom: "Talar du inte med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?" 11 (D) Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld." 12 (E) Från det ögonblicket försökte Pilatus få honom fri. Men judarna skrek: "Släpper du honom är du inte kejsarens vän! Den som gör sig själv till kung sätter sig upp mot kejsaren."
13 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet vid den plats som kallas Stengården, på hebreiska Gabbata. 14 Det var förberedelsedagen i påskveckan[c], omkring sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: "Här ser ni er kung!" 15 De skrek: "Bort med honom, bort! Korsfäst honom!" Pilatus frågade: "Ska jag korsfästa er kung?" Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än kejsaren." 16 Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas.
Jesus blir korsfäst
De tog med sig Jesus, 17 (F) och han bar själv sitt kors och kom ut till det som kallas Dödskalleplatsen, på hebreiska Golgata. 18 Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida med Jesus i mitten.
19 Pilatus lät också skriva ett anslag som sattes upp på korset. Där stod skrivet: "Jesus från Nasaret, judarnas kung." 20 Anslaget lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus blev korsfäst låg nära staden[d] och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. 21 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas kung, utan att han har sagt: Jag är judarnas kung." 22 Pilatus svarade: "Det jag skrivit har jag skrivit."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation