M’Cheyne Bible Reading Plan
Natan anklagar David
12 Herren sände Natan till David. När han kom dit sa han:
”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. 2 Den rike ägde många får och stora boskapshjordar. 3 Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter. 4 Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.”
5 David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant Herren lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden! 6 Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt[a], eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.”
7 Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Herren, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. 8 Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar[b] och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer. 9 Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd. 10 Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’
11 Så säger Herren: ’För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen. 12 Det du gjorde i hemlighet, det ska jag låta ske mot dig i dagsljus inför hela Israel.’ ”
13 ”Jag har syndat mot Herren”, bekände David. Natan svarade: ”Ja, och Herren förlåter dig. Du behöver inte dö. 14 Men du har gett Herrens fiender tillfälle att förakta honom och därför kommer ditt barn att dö.”
Davids och Batsebas barn dör
15 Sedan återvände Natan hem. Och Herren lät barnet som Urias hustru födde åt David bli svårt sjukt. 16 David bad Gud om att han skulle skona barnet. Han åt ingenting. Han gick hem och om nätterna låg han på bara marken. 17 De högsta tjänstemännen i palatset försökte få honom att stiga upp från marken och äta tillsammans med dem, men han vägrade. 18 När sju dagar hade gått dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om det för honom.
”Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk”, sa de. ”Vad ska han nu ta sig till när vi berättar att han har dött?”
19 Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt. ”Har barnet dött?” frågade han. ”Ja, han är död”, svarade de. 20 Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och tillbad. Efter det återvände han till palatset, bad om mat och åt när de serverade åt honom. 21 Hans tjänare undrade varför han betedde sig så. De sa till honom: ”Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, går du upp och börjar äta som vanligt.”
22 David svarade: ”Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske kommer Herren att vara barmhärtig mot mig och låta pojken leva.’ 23 Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”
24 David tröstade Batseba. Han gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son som han kallade Salomo. Herren älskade det barnet 25 och lät hälsa genom profeten Natan att han för Herrens skull skulle kallas Jedidjah, Herrens älskade.
David besegrar ammoniterna
(1 Krön 20:1-3)
26 Joav anföll Rabba i Ammon och intog kungastaden[c]. 27 Joav skickade detta meddelande till David: ”Jag har anfallit Rabba och intagit vattenstaden. 28 Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden! Annars gör jag det och då får den bära mitt namn.”
29 Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll staden och intog den. 30 David tog kronan från Milkoms[d] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. 31 Befolkningen där satte han i arbete med sågar, järnhackor och yxor eller med att tillverka tegelsten som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.
Vi ska få nya kroppar
5 Vi vet att när vårt jordiska tält rivs ner, har Gud berett en byggnad åt oss i himlen, en evig boning, som inte är gjord av människohänder. 2 Så länge vi är kvar i denna jordiska gestalt, suckar vi och längtar efter att få klä på oss vår himmelska boning. 3 För när vi väl har klätt på oss den, är vi inte längre nakna. 4 Medan vi lever här i detta tält, suckar vi och har det svårt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det dödliga blir uppslukat av livet. 5 Det är ju Gud som har skapat oss för just detta och som en garanti har han gett oss Anden.
6 Därför är vi alltid vid gott mod, även om vi vet att vi, så länge vi är kvar i vår jordiska kropp, är åtskilda från Herren. 7 Vi lever i tro, utan att se. 8 Vi är vid gott mod och ser fram emot att lämna kroppen och få bo hos Herren. 9 Därför strävar vi efter att behaga Herren, vare sig vi är hemma eller borta. 10 Vi ska ju alla stå inför Kristus domstol en dag och belönas eller straffas för det vi har gjort här i det fysiska livet, gott eller ont.
Gud erbjuder alla försoning
11 Vi vet alltså vad fruktan för Herren är och försöker vinna människor. För Gud är det uppenbart vad vi är, och jag hoppas att det också är uppenbart för era samveten.
12 Vi försöker inte rekommendera oss själva för er igen, bara ge er tillfälle att vara stolta över oss. Då har ni något att svara dem som skryter med det yttre och inte med det som finns i hjärtat. 13 Är vi från våra sinnen, så är det för Guds skull. Är vi förnuftiga, så är det för er skull. 14 Kärleken från Kristus driver oss. Vi är ju övertygade om att en har dött för alla, och då har alla dött. 15 Han har dött för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva, utan för honom som har dött och uppstått för dem.
16 Därför bedömer vi inte längre på ett vanligt mänskligt sätt. Om vi en gång har betraktat Kristus på det viset gör vi det inte mer. 17 Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse. Det gamla är borta, och något nytt har börjat. 18 Allt detta kommer från Gud, som försonade oss med sig själv genom Kristus och gav oss försoningens tjänst. 19 Gud försonade världen med sig själv genom Kristus. Han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han gav oss detta budskap om försoning. 20 Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar till människorna genom oss. Som Kristus språkrör vädjar vi: ”Låt försona er med Gud.” 21 Den som inte visste vad synd var gjorde Gud till synd för vår skull, för att vi genom honom skulle få Guds rättfärdighet.
Klagosång över Israels kungahus
19 Sjung en klagosång om Israels furstar: 2 Säg:
’Vilken lejoninna var inte din mor
bland lejonen!
Hon låg bland de unga lejonen
och födde upp sina ungar.
3 En av hennes ungar som hon födde upp
växte upp till ett starkt lejon.
Han lärde sig att slita sönder sitt byte
och blev en människoätare.
4 Folken fick höra om honom,
och han fångades i deras grop.
Med krokar förde de honom
till Egyptens land.
5 När hon såg att hon väntade förgäves,
att allt hopp var ute,
tog hon en annan av sina ungar,
och uppfostrade honom till ett starkt lejon.
6 Han gick omkring bland lejonen
och blev ett starkt lejon.
Han lärde sig att slita sönder sitt byte
och blev en människoätare.
7 Han kände till deras fästningar[a]
och lade deras städer i ruiner.
Landet och alla som fanns där blev förskräckta
när hans rytande hördes.
8 Då kom folken mot honom
från länderna runt omkring.
De bredde ut sitt nät för honom,
och han fångades i deras grop.
9 Med krokar satte de honom i en bur
och tog med honom till kungen i Babylon.
De spärrade in honom,
så att hans rytande aldrig mer skulle höras på Israels berg.
10 Din mor var som en vinstock i vingården,
planterad vid vatten,
och med många grenar och mycket frukt
på grund av överflödet på vatten.
11 Den fick starka grenar,
som kunde bli härskarspiror.
Den var hög,
den höjde sig över lövverken
och syntes på långt håll
för sin höjd och för sina täta rankor.
12 Men den rycktes upp i vrede
och kastades på marken.
Dess frukt torkade ut i östanvinden.
De starka grenarna bröts av, vissnade
och förtärdes av elden.
13 Nu är vinstocken planterad i öknen,
i torkans och törstens land.
14 Från en av dess främsta grenar
spred sig elden,
och förtärde frukten.
Ingen stark gren finns kvar,
ingen härskarspira.’
Denna sång är en klagosång, och en klagosång ska den vara.”
Bön om beskydd när det onda hotar
64 För körledaren. En psalm av David.
2 Hör mig, Gud, när jag klagar!
Bevara mitt liv när fienden hotar.
3 Göm mig för de ondas hop,
för skocken av dem som gör orätt.
4 De vässar sina tungor som svärd.
De avlossar sina grymma ord som pilar,
5 för att från sina bakhåll skjuta på den oskyldige.
Plötsligt och utan fruktan skjuter de.
6 De eggar varandra i sin onda plan.
De talar om att i hemlighet sätta ut fällor.
”Ingen kommer att se dem,” säger de.
7 De tänker ut onda planer
och säger: ”Vi har planerat det perfekt!”
Outgrundligt är människans innersta.
8 Men Gud själv skjuter dem med pil,
plötsligt slås de ner.
9 Deras egen tunga bringar dem på fall,
och alla som ser dem skakar på huvudet.
10 Alla människor blir rädda,
de förkunnar Guds verk
och inser vad han har gjort.
11 Den rättfärdige gläder sig i Herren
och tar sin tillflykt till honom.
Alla rättsinniga prisar honom.
Lovsång till Guds godhet
65 För körledaren. En psalm av David, en sång.
2 Gud, i stillhet lovprisas du i Sion,
till dig uppfylls löftet.
3 Du hör bön,
till dig kommer alla människor.
4 Mina syndiga ord är mig övermäktiga.
Du försonar våra överträdelser.
5 Lycklig är den som du har utvalt
till att komma nära dig och bo i dina förgårdar.
Vi fylls av det goda från ditt hus,
det heliga i ditt tempel.
6 Med väldiga gärningar svarar du oss i rättfärdighet,
Gud, du vår räddare,
du som är en tillflykt för hela jorden och de avlägsna haven,
7 du som befäster bergen med makt,
rustad med styrka,
8 du som stillar havens och vågornas brus
och folkens larm.
9 De som bor långt bort fruktar för dina tecken.
Från öster till väster framkallar du jubel.
10 Du tar hand om jorden och vattnar den,
du gör den bördig, rik.
Guds flod är full av vatten.
Du förbereder sådden,
för så har du ordnat det.
11 Du vattnar fårorna, jämnar de upplöjda fälten,
låter regnskurar mjuka upp jorden,
och du välsignar dess växt.
12 Du kröner året med det goda,
och dina vagnar fylls av överflöd.
13 Betesmarkerna i ödemarken grönskar,
höjderna klär sig i glädjerop.
14 Ängarna fylls av fårhjordar,
och dalarna täcks av säd.
Man sjunger och ropar av glädje.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.