M’Cheyne Bible Reading Plan

Herren lovar David evig makt

(1 Krön 17:1-15)

7 När David hade bott en tid i sitt nya palats^[a] och Herren hade låtit honom få ro för alla hans fiender runt omkring, ² sa kungen till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan Guds ark får stå i ett tält!”

³ ”Gå, gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för Herren är med dig.”

⁴ Men samma natt kom Herrens ord till Natan:

⁵ ”Gå och säg till min tjänare David: Så säger Herren: Skulle du bygga ett hus åt mig att bo i? ⁶ Jag har aldrig bott i hus utan i ett tält och i en boning som har flyttats från plats till plats ända sedan jag förde Israels folk ut ur Egypten. ⁷ Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels stammar, de som jag utsåg till herdar för mitt folk Israel, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ?

⁸ Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas Herre: Jag tog dig från betesmarken och fåren när du var en herde och har gjort dig till furste över mitt folk Israel. ⁹ Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra dig ett stort namn, lika ryktbart som de största på hela jorden. ¹⁰ Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare, ¹¹ på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Själv ska du få leva i fred för alla dina fiender.

Nu kungör Herren att han ska bygga ett hus åt dig. ¹² När dina dagar är till ända och du vilar hos dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling^[b] som skall utgå ur ditt liv på din tron, och jag ska befästa hans kungarike. ¹³ Han är den som ska bygga ett hus åt mitt namn och jag ska befästa hans tron för evigt. ¹⁴ Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son.^[c] Om han syndar, ska jag straffa honom med ris och slag, så som människor agar sina barn, ¹⁵ men min nåd ska inte vika från honom, som den vek från Saul som jag tog bort från dig. ¹⁶ Din familj och ditt kungavälde ska bestå inför mig i evighet och din tron ska bestå i evighet.’ ”

¹⁷ Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat.

David tar emot Herrens välsignelse

(1 Krön 17:16-27)

¹⁸ Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa:

”Herre, Herre, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? ¹⁹ Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, Herre, Herre? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt! Brukar du Herre, Herre, verkligen göra så mycket för människor?^{[d] 20} Vad ska David mera säga till dig? Du känner din tjänare, Herre, Herre. ²¹ För ditt eget löftes skull och enligt din vilja har du gjort allt detta stora och låtit mig, din tjänare få veta det. ²² Herre, Herre, du är stor, det finns ingen som du! Det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. ²³ Vilket folk på jorden är som ditt folk, som Israel? Det är den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig som sin egen, för att göra sitt namn^[e] känt genom stora och mäktiga under. Sådant gjorde du när du fördrev andra folk för ditt folk som du har räddat ut ur Egypten, från folk och deras gudar. ²⁴ Du utvalde Israel till ditt eget folk för evigt, och du, Herre, har blivit deras Gud.

²⁵ Herre Gud, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. ²⁶ Då kommer ditt namn att bli ärat i evighet och man ska säga: ’Härskarornas Herre är Gud över Israel’. Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig. ²⁷ Du, härskarornas Herre, Israels Gud, har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be denna bön. ²⁸ Du, Herre, Herre, är Gud! Dina ord skall visa sig sanning, och du har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. ²⁹ Välsigna därför din tjänares hus, så att det får bestå inför dig för evigt, så som du, Herre, Herre, har lovat! Låt din välsignelse för evigt bli kvar över din tjänares hus.”

Hälsning

1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel^[a] åt Kristus^[b] Jesus, och från vår bror Timotheos.

Till Guds församling i Korinth, och till alla de troende runt om i provinsen Achaia.

² Nåd och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Gud tröstar och uppmuntrar

³ Välsignad är vår Herre Jesus Kristus Gud och Fader, barmhärtighetens Fader, all trösts Gud. ⁴ Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi själva kan ge vidare av hans tröst och uppmuntran till andra som har det svårt. ⁵ Ju mer vi får lida för Kristus skull, desto mer tröst får vi genom Kristus. ⁶ När vi möter svårigheter är det alltså för er tröst och frälsning. Genom den tröst vi själva får kan ni få tröst som ger er kraft när ni får gå igenom samma lidanden som vi. ⁷ Vårt hopp är fast när det gäller er. Vi vet att ni delar lidandena med oss, och likaså delar ni också vår tröst.

⁸ Jag vill att ni ska veta, syskon, vilka enorma svårigheter vi fick gå igenom i provinsen Asien^[c]. Vi var så illa ute att vi inte hade några krafter kvar, och vi trodde faktiskt att vår sista stund var kommen. ⁹ Ja, vi hade inom oss fått en dödsdom. Men detta var för att vi inte skulle lita på oss själva, utan på Gud, han som uppväcker de döda. ¹⁰ Och Gud räddade oss verkligen ur denna dödsfara, och han ska göra det igen. Till honom har vi satt vårt hopp, och han kommer att rädda oss igen. ¹¹ Men ni hjälper oss genom era böner, och så ska många tacka Gud för oss och för den nåd vi fått.

Paulus ändrade resplaner

¹² Vår stolthet är att vårt samvete kan vittna om att vi här i världen, och särskilt i vår relation mot er, alltid har handlat i helighet och renhet från Gud. Vi har inte styrts av mänsklig vishet utan av Guds nåd. ¹³ Vi skriver ingenting annat till er än det ni kan läsa och förstå. Jag hoppas också att ni helt och fullt ska förstå ¹⁴ det som ni redan delvis har förstått, att ni på Herren Jesus dag kan vara lika stolta över oss som vi är över er.

¹⁵ Eftersom jag litade på detta, hade jag tänkt glädja er, med inte bara ett, utan två besök. ¹⁶ Jag hade tänkt besöka er först på min väg till Makedonien, och sedan på vägen hem igen. Då skulle ni ha fått hjälpa mig med det jag behöver för min resa till Judeen.

¹⁷ När jag nu tänkte så, hade jag lagt mina planer lite väl lättvindigt? Kanske säger jag, i mänsklig svaghet, en sak och menar en annan? ¹⁸ Nej, så sant Gud är trofast, så säger vi inte både ja och nej på samma gång. ¹⁹ Kristus Jesus, Guds Son, som jag och Silvanus och Timotheos har förkunnat bland er, var ju heller aldrig ja och nej, utan i honom finns bara ett ja. ²⁰ För allt det som Gud har lovat har fått sitt ja genom Jesus. Därför säger också vi vårt Amen genom honom till Guds ära. ²¹ Det är ju Gud som hjälper både er och mig att hålla fast vid Kristus och har smort oss. ²² Han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en säkerhet i våra hjärtan.

²³ Gud själv kan intyga att det var för att skona er som jag inte mer ville komma till Korinth. ²⁴ Men vi vill inte styra över er tro. Nej, vi vill bara hjälpa er att vara glada över den tro som ni redan står fasta i.

Jerusalem – en värdelös vinstock

15 Herrens ord kom till mig: ² ”Människa, på vilket sätt är träet i en vinstock bättre än träet i alla andra träslag i skogen? ³ Tar man virke av den för att tillverka något? Kan man ens göra en pinne av den för att hänga upp något på? ⁴ Om den har lagts som ved på elden, och elden har förtärt dess båda ändar, och den är svedd även på mitten, duger den då till något? ⁵ Om den var så oanvändbar medan den ännu var hel, hur mycket mindre kan den användas till någonting när elden har förtärt och bränt den?

⁶ Därför säger Herren, Herren: Så som jag av skogens träd har lagt vinstocken som ved på elden, så ska jag göra med Jerusalems invånare. ⁷ Jag ska vända mig mot dem. De har kommit ut ur elden, ändå ska elden förtära dem. Ni ska inse att jag är Herren, när jag vänder mig mot dem. ⁸ Jag ska ödelägga landet därför att de varit trolösa, säger Herren, Herren.”

Förtröstan på Gud i farans stund

56 För körledaren, efter ”Den stilla, avlägsna duvan”. Av David, miktam, när filistéerna grep honom i Gat.^[a]

Bön om hjälp, tacksägelse

(Ps 108:2-6)

57 För körledaren, ”Fördärva inte”. Miktam,^[b] av David, när han på sin flykt från Saul var i grottan.