M’Cheyne Bible Reading Plan
David besegrar ammoniterna
10 (A) En tid därefter dog ammoniternas kung, och hans son Hanun blev kung efter honom. 2 Då sade David: ”Jag vill visa godhet mot Hanun,[a] Nahashs son, eftersom hans far visade mig godhet.” Och David sände några av sina tjänare för att trösta honom i sorgen efter hans far.
När Davids tjänare kom till ammoniternas land, 3 sade ammoniternas furstar till sin herre Hanun: ”Tror du att David sänder tröstare till dig för att visa att han hedrar din far? Nej, det är för att utforska staden och spionera på den och sedan störta den som David har sänt sina tjänare till dig.” 4 Då grep Hanun Davids tjänare och lät raka av dem halva skägget[b] och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och skickade sedan i väg dem. 5 När man berättade det för David sände han några för att möta dem, eftersom männen var djupt förnedrade. Kungen lät säga: ”Stanna i Jeriko tills ert skägg har växt ut. Kom sedan tillbaka.”
6 När ammoniterna insåg att de hade gjort sig förhatliga för David, sände de bud och lejde från Aram-Bet-Rehob och Aram-Soba 20 000 man fotfolk, och av kungen i Maaka[c] 1 000 man och av Tobs[d] män 12 000 man. 7 När David hörde det sände han i väg Joab med hela hären, de tappraste krigarna. 8 (B) Och ammoniterna drog ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden, medan de som var från Aram-Soba och Rehob tillsammans med Tobs män och maakateerna gick i ställning för sig själva på fältet.
9 Joab såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig. Han valde då ut en del av Israels bästa manskap och ställde upp dem mot arameerna. 10 Resten av hären överlämnade han till sin bror Abishaj, som ställde upp dem mot ammoniterna. 11 Han sade: ”Om arameerna blir för starka för mig ska du komma till min hjälp, och om ammoniterna blir för starka för dig kommer jag till din hjälp. 12 Var modig! Låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer. Herren ska göra vad han finner bäst.” 13 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot arameerna, och de flydde för honom. 14 När ammoniterna såg att arameerna tog till flykten, flydde också de för Abishaj och gick in i staden. Då drog Joab bort från ammoniterna och återvände[e] till Jerusalem.
15 När arameerna såg att de hade blivit slagna av Israel återsamlade de sina styrkor. 16 Hadadezer sände bud efter arameerna som bodde på andra sidan floden, och de kom till Helam anförda av Shobak, Hadadezers överbefälhavare. 17 När David fick veta det, samlade han hela Israel och gick över Jordan och kom till Helam. Arameerna gick i ställning mot David och gav sig i strid med honom. 18 Men arameerna flydde för Israel, och David dödade av arameerna manskapet på 700 vagnar och 40 000 ryttare. Han slog också ner deras överbefälhavare Sobak så att han dog där.
19 När Hadadezers alla lydkungar såg att de hade blivit besegrade av israeliterna, slöt de fred med Israel och gav sig under dem. Och arameerna vågade sedan inte hjälpa ammoniterna mer.
Det nya förbundets tjänare
3 (A) Börjar vi nu rekommendera oss själva igen? Eller behöver vi, som vissa andra, rekommendationsbrev till er eller från er? 2 (B) Nej, ni är vårt brev, skrivet i våra hjärtan[a], känt och läst av alla människor. 3 (C) Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan.
4 En sådan tillit till Gud har vi genom Kristus. 5 (D) Inte så att vi av oss själva kan tänka ut saker på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 (E) Han har gett oss förmåga att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens[b] utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Det nya förbundets härlighet
7 (F) Redan dödens tjänst, inristad med bokstäver på stenar, kom med sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, även om den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet ska då inte Andens tjänst ha? 9 (G) Om redan fördömelsens tjänst hade härlighet, hur mycket rikare på härlighet är då inte rättfärdighetens tjänst? 10 Det som förr hade härlighet har nu ingen härlighet alls jämfört med den överväldigande härligheten. 11 För om det som bleknade kom med härlighet, hur mycket större härlighet har då inte det som består!
12 (H) När vi nu har ett sådant hopp går vi helt öppet till väga. 13 (I) Vi gör inte som Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels barn inte skulle se hur det som bleknade försvann. 14 (J) Men deras sinnen blev förhärdade. Än i dag är samma slöja kvar när de läser det gamla förbundets skrifter, och den lyfts inte bort, först i Kristus försvinner den. 15 Ja, än i dag ligger en slöja över deras hjärtan när de läser Mose[c].
16 (K) Men när någon omvänder sig till Herren tas slöjan bort. 17 (L) Herren är Anden, och där Herrens Ande är, där är frihet. 18 (M) Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser[d] Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden.
Liknelse om Sidkias förbundsbrott
17 Herrens ord kom till mig:
2 ”Människobarn, ge Israels hus en gåta och tala till dem i en liknelse, och säg: 3 (A) Så säger Herren Gud:
En stor örn med stora vingar
och långa vingpennor
och täckt med brokiga fjädrar
kom till Libanon
och tog bort toppen på cedern.
4 Han bröt av dess översta gren
och förde den
till köpmännens land
och satte den i en handelsstad.
5 Han tog en planta
som växte i landet,
och planterade den i fruktbar jord.
Han förde den till mycket vatten
och satte den som ett pilträd där.
6 Den växte upp och blev en vinstock
med många grenar,
men med låg stam
för att dess rankor
skulle vända sig till honom
och dess rötter vara under honom.
Den blev en vinstock
som bar grenar och sköt skott.
7 Men det fanns också en annan
stor örn med stora vingar
och många fjädrar.
Och se, vinstocken sköt
längtansfullt ut
sina rötter till den.
Och från platsen
där den var planterad
sträckte den sina rankor
mot honom,
för att han skulle vattna den.
8 Den var planterad i god jord
vid mycket vatten,
för att den skulle få grenar
och bära frukt
och bli en utsökt vinstock.
9 Säg: Så säger Herren Gud:
Kan det gå väl
för den vinstocken?
Ska han inte rycka upp rötterna
och riva av frukten,
så att den torkar
och alla de spirande bladen
vissnar?
Det behövs inte stor kraft
eller mycket folk
för att rycka upp den
med rötterna.
10 Visst står den fast planterad,
men kan det sluta väl för den?
När östanvinden når den,
ska den då inte helt torka bort?
På den plats där den vuxit upp
ska den torka bort.”
11 Herrens ord kom till mig:
12 (B) ”Säg nu till det upproriska släktet:
Förstår ni inte
vad detta betyder?
Säg dem: Se, Babels kung
kom till Jerusalem
och tog kungen[a] och furstarna
och förde dem med sig till Babel.
13 (C) Sedan tog han en ättling[b]
av kungahuset
och slöt förbund med honom
och lät honom avlägga ed[c].
Men de mäktiga i landet
förde han med sig bort,
14 så att riket skulle vara obetydligt
och inte kunna resa sig
utan hålla förbundet med honom,
om det skulle bestå.
15 (D) Men han avföll från honom
och skickade sina sändebud
till Egypten,
för att man där skulle ge honom
hästar och mycket folk.
Kan det gå väl för honom?
Kan han komma undan?
Kan den som bryter förbund
komma undan?
16 Så sant jag lever, säger Herren Gud: Han ska dö i Babel där den kung bor som gjorde honom till kung, för han föraktade eden han gett honom och bröt förbundet han slutit med honom. 17 (E) Inte heller ska farao med stor här och mycket folk hjälpa honom i kriget, när man kastar upp en vall och bygger en belägringsmur till undergång för många människor. 18 Han föraktade eden och bröt förbundet och gjorde allt detta, fastän han hade gett sitt löfte. Han ska inte komma undan.
19 Därför säger Herren Gud:
Så sant jag lever,
jag ska låta min ed
som han har föraktat
och mitt förbund som han har brutit
komma över hans huvud.
20 (F) Jag ska breda ut mitt nät
över honom,
och han ska fångas i min snara.
Jag ska föra honom till Babel
och döma honom där
för den otrohet
som han har begått mot mig.
21 Alla hans flyktingar
och alla hans skaror
ska falla för svärd,
och de som räddas
ska spridas för vinden.
Och ni ska inse att
jag, Herren, har talat.
Den späda kvisten på Israels berg
22 (G) Så säger Herren Gud:
Jag ska själv ta en kvist
från den höga cederns topp[d]
och plantera den.
Av dess översta grenar
ska jag bryta av en späd kvist
och själv plantera den
på ett högt och brant berg.
23 (H) På Israels höga berg
ska jag plantera den,
och den ska få grenar och bära frukt
och bli en utsökt ceder.
Alla slags fåglar ska bo under den
och finna skugga
under grenarna.
24 (I) Alla markens träd ska förstå
att jag, Herren,
har böjt ner det höga trädet
och upphöjt det låga trädet,
och låtit det friska trädet torka
och det torra trädet grönska.
Jag, Herren, har talat
och ska göra det.”
Bön om räddning
60 För körledaren, till "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. Av David, 2 (A) när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba[a] och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, tolv tusen man.
3 Gud, du har förkastat oss
och krossat oss,
du har varit vred –
upprätta oss igen!
4 Du lät landet bäva och rämna.
Läk nu dess sprickor,
för det vacklar.
5 (B) Du lät ditt folk möta hårda ting,
du gav oss vin så att vi raglar.
6 Men åt dem som vördar dig
gav du ett baner
att lyfta för sanningens skull[b]. Sela
8 Gud har talat i sin helgedom[d]:
"I triumf ska jag dela upp Sikem
och mäta upp Suckots dal.[e]
9 (D) Gilead är mitt, Manasse är mitt,
Efraim är min hjälm
och Juda min spira.
10 (E) Moab är mitt tvättfat,
på Edom kastar jag min sko[f].
Ropa av fröjd över mig, filisteer[g]!"
11 Vem för mig
till den befästa staden,
vem leder mig till Edom?
12 (F) Är det inte du, Gud –
du som har förkastat oss
och inte drar ut
med våra härar, Gud?
13 (G) Ge oss hjälp mot fienden,
människors hjälp är meningslös.
14 (H) Med Gud ska vi göra storverk.
Han ska trampa ner våra fiender.
Kungens bön om välsignelse
61 För körledaren, till stränginstrument. Av David.
2 Gud, hör mitt rop,
lyssna till min bön!
3 Från jordens ände ropar jag till dig
när mitt hjärta mattas.
För mig upp på klippan
som är högre än jag,
4 (I) för du har varit min tillflykt,
ett starkt torn mot fienden.
5 (J) Låt mig bo i ditt tält för evigt
och ha min tillflykt
under dina vingar. Sela
6 Du, Gud, har hört mina löften,
du har gett mig en arvedel
bland dem som[h] vördar ditt namn.
7 (K) Du förökar kungens dagar,
hans år ska vara
från släkte till släkte,
8 (L) han ska trona för evigt inför Gud.
Låt nåd och sanning
bevara honom.
9 (M) Då ska jag alltid lovsjunga ditt namn
och uppfylla mina löften
dag efter dag.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation