M’Cheyne Bible Reading Plan
Simson i Gaza
16 Simson begav sig till Gaza. Där fick han se en prostituerad och gick in till henne. 2 När folket i Gaza fick höra att Simson hade kommit dit, omringade de platsen och låg i bakhåll för honom hela natten vid stadsporten. De höll sig stilla hela natten och tänkte: ”I morgon, vid gryningen, ska vi döda honom.”
3 Simson låg där till midnatt. Då steg han upp och grep tag i stadsportens dörrar och i de båda dörrposterna, ryckte loss dem tillsammans med bommen och lade allt på sina axlar och bar upp det till toppen på berget mitt emot Hebron.
Simson och Delila
4 Senare blev han kär i en kvinna i Sorekdalen. Hennes namn var Delila. 5 (A) Filisteernas furstar kom då upp till henne och sade: ”Förför honom och se var han får sin styrka ifrån och hur vi ska få makt över honom, så att vi kan binda honom och kuva honom. Då ska vi var och en ge dig ettusenetthundra siklar silver[a].”
6 Delila sade till Simson: ”Säg mig: Var får du din styrka ifrån? Hur man kan binda dig och kuva dig?” 7 Simson svarade henne: ”Om man binder mig med sju färska senor[b] som inte har hunnit torka, så blir jag svag som en vanlig människa.”
8 Filisteernas furstar kom upp till henne med sju färska bågsträngar som inte hade hunnit torka, och hon band honom med dem. 9 Hon hade lagt folk i bakhåll i den inre kammaren. Så ropade hon till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Då slet han av bågsträngarna lika lätt som en lingarnstråd slits sönder när den kommer nära elden. Och hemligheten till hans styrka blev inte röjd.
10 Delila sade då till Simson: ”Du har lurat mig och ljugit för mig! Tala nu om för mig hur man kan binda dig.” 11 Han svarade henne: ”Om man binder mig med nya rep som aldrig använts, så blir jag svag som en vanlig människa.” 12 Delila tog nya rep och band honom med dem och ropade till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Och män låg i bakhåll i den inre kammaren. Men han slet av repen från sina armar som om de vore trådar.
13 Då sade Delila till Simson: ”Hittills har du lurat mig och ljugit för mig. Säg mig nu hur man kan binda dig.” Han svarade henne: ”Jo, om du väver in de sju flätorna på mitt huvud i varpen till din väv.” 14 Hon slog då fast dem med pluggen och ropade sedan till honom: ”Filisteerna är över dig, Simson!” När han vaknade ur sömnen ryckte han loss vävpluggen tillsammans med varpen till väven.
15 Då sade hon till honom: ”Hur kan du säga att du älskar mig när du inte ger mig ditt hjärta? Tre gånger har du lurat mig och inte sagt mig var du får din styrka ifrån.” 16 (B) När hon nu dag efter dag ansatte honom och plågade honom med sina ord, blev han så otålig att han kunde dö. 17 (C) Då öppnade han hela sitt hjärta för henne och sade: ”Ingen rakkniv har rört mitt huvud, för jag är en Guds nasir ända från moderlivet. Om man rakar av mig håret, viker min styrka ifrån mig och jag blir svag som alla andra människor.” 18 När Delila insåg att han hade avslöjat hela sin hemlighet för henne, sände hon bud och kallade till sig filisteernas furstar och sade: ”Kom upp hit en gång till, för nu har han avslöjat hela sin hemlighet för mig.” Då kom filisteernas furstar upp till henne och hade med sig pengarna.
19 Hon fick honom att somna i sitt knä. Sedan kallade hon till sig en man som på hennes befallning skar av de sju flätorna på hans huvud. Då började hon få makt över honom, och hans styrka vek ifrån honom. 20 Därefter ropade hon: ”Filisteerna är över dig, Simson!” Han vaknade upp ur sömnen och tänkte: ”Jag gör mig väl fri nu som förut och skakar mig loss.” Men han visste inte att Herren hade lämnat honom. 21 (D) Och filisteerna grep honom och stack ut ögonen på honom.
Därefter förde de honom ner till Gaza och band honom med kopparkedjor, och han blev satt att mala i fängelset.[c] 22 Men hans huvudhår började växa ut igen sedan det rakats av.
Simson dör
23 Filisteernas furstar samlades för att hålla en stor offerfest åt sin gud Dagon[d] och fira. De sade: ”Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand.” 24 Och när folket såg honom, lovade de sin gud och sade: ”Vår gud har gett vår fiende i vår hand, honom som ödelade vårt land och dödade så många av oss.” 25 När nu deras hjärtan hade blivit glada, sade de: ”Hämta Simson så att han kan roa oss.” Och Simson hämtades ur fängelset och måste roa dem. De ställde honom mellan pelarna.
26 Då sade Simson till pojken som höll honom i handen: ”Släpp mig och låt mig få hålla i pelarna som huset vilar på och luta mig mot dem.” 27 Huset var fullt med män och kvinnor, och alla filisteernas furstar var där. På taket fanns omkring tretusen män och kvinnor som såg på medan Simson roade dem.
28 (E) Men Simson ropade till Herren: ”Herre Gud, tänk på mig och styrk mig bara denna gång, o Gud. Låt mig få hämnd på filisteerna för ett av mina båda ögon.” 29 Därefter tog Simson i de båda mittpelarna som huset vilade på och tryckte sig mot dem, med högra handen mot den ena pelaren och med vänstra handen mot den andra. 30 Och Simson sade: ”Låt mig dö med filisteerna!” Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft att huset rasade över furstarna och allt folket som fanns där. De som han dödade vid sin död var fler än de som han hade dödat medan han levde.
31 (F) Och hans bröder och hela hans familj kom dit ner och tog honom med sig hem och begravde honom mellan Sorga och Eshtaol, i hans far Manoas grav. Han hade då varit domare i Israel i tjugo år.[e]
I Makedonien och Grekland
20 (A) När oroligheterna hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och tröstade och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl och begav sig till Makedonien[a]. 2 Han reste genom det området och talade många uppmuntrande ord till bröderna. Därefter kom han till Grekland[b], 3 (B) där han blev kvar i tre månader.
När han sedan skulle avsegla mot Syrien hade judarna planerat ett attentat mot honom, och han bestämde sig då för att resa tillbaka genom Makedonien. 4 (C) Med honom följde Sopater, Pyrrhus son, från Berea, Aristarchus och Secundus från Tessalonike, vidare Gaius från Derbe och Timoteus samt Tychikus[c] och Trofimus[d] från Asien. 5 Dessa reste i förväg och väntade på oss[e] i Troas, 6 medan vi själva seglade ut från Filippi efter det osyrade brödets högtid. Fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar.
I Troas
7 (D) Den första dagen efter sabbaten[f] var vi samlade för att bryta brödet. Paulus talade med dem som var där, och eftersom han skulle resa nästa dag fortsatte han att tala ända till midnatt. 8 Det fanns många lampor i rummet på översta våningen där vi var samlade. 9 I fönstret satt en ung man som hette Eutychus. Han föll i djup sömn när Paulus talade så länge, och i sömnen föll han ner från tredje våningen. När man lyfte upp honom var han död.
10 (E) Paulus gick då ner, böjde sig över honom och tog honom i sina armar och sade: "Var inte oroliga. Hans själ är kvar." 11 Därefter gick Paulus upp igen och bröt brödet och åt. Han fortsatte att tala länge, ända till gryningen, och gick sedan vidare. 12 De förde hem den unge mannen levande, och de blev mycket uppmuntrade.
Från Troas till Miletos
13 Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och seglade mot Assos, där vi skulle hämta upp Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. 14 Så snart han mötte oss i Assos tog vi honom ombord och kom sedan till Mitylene. 15 Därifrån seglade vi ut nästa dag och nådde fram i höjd med Chios. Dagen därpå lade vi till vid Samos och efter ytterligare en dag kom vi till Miletos. 16 Paulus hade nämligen bestämt sig för att segla förbi Efesos för att inte bli uppehållen i Asien. Han skyndade vidare för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen.
Paulus tal till de äldste från Efesos
17 Från Miletos skickade han bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste. 18 (F) När de var framme hos honom sade han till dem: "Ni vet hur jag har levt hos er hela tiden, från första dagen jag kom till Asien. 19 Jag har tjänat Herren i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas intriger. 20 Jag har inte hållit tillbaka något som kunde vara till nytta för er, utan jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, 21 (G) och vittnat för både judar och greker om omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus.
22 (H) Och nu reser jag, bunden i anden, till Jerusalem utan att veta vad som ska möta mig där. 23 (I) Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. 24 (J) Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium.
25 Och nu vet jag att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för. 26 Därför betygar jag i dag för er att jag inte är skyldig till någons blod[g], 27 (K) för jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan.
28 (L) Ge akt på er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare, till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget blod. 29 (M) Jag vet att när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. 30 (N) Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. 31 (O) Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar.
32 (P) Och nu överlämnar jag er åt Gud och hans nåderika ord, som har makt att bygga upp er och ge er arvet bland alla som helgats. 33 (Q) Silver eller guld eller kläder har jag inte begärt av någon. 34 (R) Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina egna och mina följeslagares behov. 35 (S) I allt har jag visat er att man så ska arbeta[h] och ta hand om de svaga och komma ihåg de ord som Herren Jesus själv har sagt: Det är saligare att ge än att ta."
36 (T) När Paulus hade sagt detta, böjde han knä och bad tillsammans med dem alla. 37 De brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom. 38 Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet.
Jeremias brev till judarna i Babel
29 Detta är vad som stod i det brev[a] som profeten Jeremia sände från Jerusalem till de äldste som ännu levde kvar i fångenskapen och till prästerna, profeterna och allt folket, dem som Nebukadnessar hade fört bort från Jerusalem till Babel, 2 (A) sedan kung Jekonja hade lämnat Jerusalem tillsammans med drottningmodern och hovmännen, Juda och Jerusalems furstar samt hantverkarna och smederna. 3 Jeremia sände brevet med Eleasa, Shafans son, och Gemarja, Hilkias son, när Juda kung Sidkia sände dem till Babels kung Nebukadnessar. Brevet löd:
4 Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de fångar som jag har låtit föra bort från Jerusalem till Babel: 5 Bygg hus och bo i dem, plantera trädgårdar och ät deras frukt. 6 Ta er hustrur och föd söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och gift bort era döttrar, så att de föder söner och döttrar. Föröka er där och bli inte färre. 7 Och sök den stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren. När det går väl för den, går det också väl för er.
8 (B) För så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Låt er inte luras av de profeter som finns bland er, inte heller av era spåmän, och lyssna inte till de drömmar som ni drömmer, 9 (C) för de profeterar lögn för er i mitt namn. Jag har inte sänt dem, säger Herren.
10 (D) För så säger Herren: När sjuttio år har gått för Babel[b] ska jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka till denna plats. 11 (E) Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. 12 (F) Ni ska kalla på mig och komma och be till mig, och jag ska höra er. 13 (G) Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. 14 (H) För jag ska låta er finna mig, säger Herren. Jag ska göra slut på er fångenskap och samla er från alla de folk och alla de orter dit jag har drivit bort er, säger Herren. Jag ska låta er komma tillbaka till den plats från vilken jag förde er bort som fångar.
15 Men ni säger: ”Herren har låtit profeter uppstå åt oss i Babel.” 16 För så säger Herren till den kung som sitter på Davids tron och till allt det folk som bor i denna stad, era bröder som inte har gått bort i fångenskap tillsammans med er, 17 (I) ja, så säger Herren Sebaot: Se, jag ska sända svärd, svält och pest mot dem och låta dem räknas som odugliga fikon, så dåliga att man inte kan äta dem. 18 (J) Jag ska förfölja dem med svärd, svält och pest och göra dem till ett avskräckande exempel för alla riken på jorden, till förbannelse och häpnad, förakt och vanära bland alla de folk dit jag har drivit bort dem. 19 (K) Ty, säger Herren, de har inte lyssnat till mina ord, som jag har sänt till dem genom mina tjänare profeterna. Gång på gång sände jag dem, men ni har inte lyssnat, säger Herren.
20 Men hör nu Herrens ord, alla ni fångna som jag har sänt från Jerusalem bort till Babel: 21 Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, om Ahab, Kolajas son, och om Sidkia, Maasejas son, som profeterar lögn för er i mitt namn: Se, jag ska ge dem i den babyloniske kungen Nebukadressars hand och han ska låta döda dem inför era ögon. 22 (L) Och alla fångar från Juda som är i Babel ska från dem hämta denna förbannelse och säga: ”Må Herren göra med dig som med Sidkia och Ahab, som Babels kung lät steka i eld.” 23 (M) För de har gjort något som är en dårskap i Israel. De har begått äktenskapsbrott med andras hustrur och har talat lögn i mitt namn, något som jag inte har befallt. Jag är den som vet det och är vittne till det, säger Herren.
Guds dom över Shemaja
24 Till nehelamiten Shemaja ska du säga: 25 Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Du har sänt brev i ditt eget namn till allt folket i Jerusalem och till prästen Sefanja, Maasejas son, och alla de andra prästerna och sagt: 26 ”Herren har satt dig till präst i prästen Jojadas[c] ställe, för att det ska finnas tillsyningsmän i Herrens hus över varje galen och självutnämnd profet, och för att du ska sätta sådana i stock och halsjärn. 27 Varför har du då inte tillrättavisat Jeremia från Anatot som uppträder som profet för er? 28 Därför har han kunnat sända bud till oss i Babel och säga: Än är det lång tid kvar. Bygg hus åt er, bo i dem och plantera trädgårdar och ät deras frukt.”
29 Prästen Sefanja läste upp brevet för profeten Jeremia. 30 Då kom Herrens ord till Jeremia. Han sade: 31 ”Sänd bud till alla de fångna och säg: Så säger Herren om nehelamiten Shemaja: Shemaja har profeterat för er, men jag har inte sänt honom. Han har fått er att lita på en lögn. 32 (N) Därför säger Herren så: Se, jag ska straffa nehelamiten Shemaja och hans efterkommande. Ingen av dem ska få bo bland detta folk, och han ska inte få se det goda som jag vill göra med mitt folk, säger Herren, för han har predikat avfall från Herren.”
Jesus inför Pilatus
15 (A) Redan tidigt på morgonen tog översteprästerna sitt beslut tillsammans med de äldste och de skriftlärda, hela Stora rådet. De band Jesus och förde bort honom och utlämnade honom till Pilatus[a].
2 (B) Pilatus frågade honom: "Så du är judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det." 3 Översteprästerna anklagade honom häftigt, 4 och Pilatus frågade honom på nytt: "Svarar du inte? Du hör hur mycket de anklagar dig för." 5 Men Jesus svarade inget mer, och Pilatus var förundrad.
6 (C) Vid högtiden brukade Pilatus frige en fånge, den som de begärde. 7 Där fanns nu en man som hette Barabbas. Han satt fängslad tillsammans med andra upprorsmän som hade begått mord under oroligheterna. 8 När folket kom fram och började be honom göra som han brukade för dem, 9 (D) svarade Pilatus: "Vill ni att jag friger judarnas kung åt er?" 10 Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade utlämnat honom.
11 (E) Men översteprästerna hetsade folket till att i stället be att få Barabbas fri. 12 Pilatus frågade dem än en gång: "Vad ska jag då göra med honom som ni kallar judarnas kung?" 13 De skrek tillbaka: "Korsfäst honom!" 14 Pilatus frågade dem: "Vad har han gjort för ont?" Men de skrek ännu högre: "Korsfäst honom!" 15 (F) Och eftersom Pilatus ville göra folket till viljes, släppte han Barabbas och lät gissla[b] Jesus och utlämnade honom sedan till att korsfästas.
Jesus hånas och misshandlas
16 (G) Soldaterna förde in Jesus på gården, det vill säga pretoriet, och sammankallade hela vaktstyrkan. 17 (H) De klädde honom i en purpurmantel[c] och vred ihop en törnekrona och satte den på honom. 18 Sedan började de hälsa honom: "Leve judarnas kung!" 19 (I) De slog honom i huvudet med en käpp, spottade på honom och böjde knä och tillbad honom.
20 När de hade hånat honom, tog de av honom purpurmanteln och klädde honom i hans egna kläder. Sedan förde de ut honom för att korsfästas.
Jesus blir korsfäst
21 (J) De hejdade en man som just kom in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexander och Rufus[d]. Honom tvingade de att bära Jesu kors. 22 (K) Och de förde Jesus till den plats som kallas Golgata, som betyder Dödskalleplatsen. 23 (L) De försökte ge honom vin blandat med myrra[e], men han tog inte emot det. 24 (M) Och de korsfäste honom och delade hans kläder[f] mellan sig genom att kasta lott om vad var och en skulle få. 25 Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. 26 På anslaget med anklagelsen mot honom stod det skrivet: "Judarnas kung".
27 (N) Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene på hans högra sida och den andre på hans vänstra.[g] 29 (O) De som gick förbi hånade honom och skakade på huvudet och sade: "Ha! Du som river templet och bygger upp det på tre dagar, 30 fräls dig själv och kom ner från korset!" 31 På samma sätt förlöjligade översteprästerna och de skriftlärda honom och sade till varandra: "Andra har han frälst, sig själv kan han inte frälsa. 32 Han är Messias, Israels kung! Nu får han komma ner från korset, så att vi får se det och tro!" Också de som var korsfästa tillsammans med honom hånade honom.
Jesus dör
33 (P) Vid sjätte timmen kom ett mörker över hela landet[h] som varade fram till nionde timmen.[i] 34 (Q) Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Elohi! Elohi! Lema sabaktani?" Det betyder: "Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?"[j]
35 Några av dem som stod där hörde det och sade: "Hör, han ropar på Elia!" 36 (R) En av dem sprang och fyllde en svamp med ättikvin, fäste den runt en käpp och gav honom att dricka och sade: "Vänta, så får vi se om Elia kommer och tar ner honom." 37 Men Jesus ropade med hög röst och gav sedan upp andan.
38 (S) Då brast förhänget[k] i templet i två delar, uppifrån och ända ner. 39 När officeren som stod framför honom såg att han gav upp andan på det sättet, sade han: "Den mannen var verkligen Guds Son!"
40 (T) Även några kvinnor stod på avstånd och såg på. Bland dem var Maria Magdalena och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor, samt Salome. 41 De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat honom. Där fanns också många andra kvinnor som hade gått med honom upp till Jerusalem.
Jesus begravs
42 (U) Det var nu redan kväll. Eftersom det var förberedelsedag[l], dagen före sabbaten, 43 kom Josef från Arimatea[m] dit. Han var en ansedd rådsherre som också väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 44 Pilatus blev förvånad över att Jesus redan skulle ha dött och kallade till sig officeren och frågade honom om Jesus varit död länge. 45 När han fick det bekräftat av officeren, lät han Josef få den döda kroppen.
46 Josef köpte då linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han en sten för ingången till graven. 47 Maria Magdalena och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation