Chronological

Josia blir kung i Juda

22 ^(A) Josia var åtta år när han blev kung, och han regerade trettioett år^[a] i Jerusalem. Hans mor hette Jedida och hon var dotter till Adaja från Boskat. ^2 (B) Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och vandrade i allt på sin fader Davids väg och vek inte av vare sig åt höger eller åt vänster.

Lagboken blir återfunnen

³ I sitt artonde regeringsår^[b] sände kung Josia i väg skrivaren Shafan, son till Asalja, Mesullams son, till Herrens hus och sade: ^4 (C) ”Gå upp till översteprästen Hilkia^[c] och befall honom att göra i ordning de pengar som har kommit in till Herrens hus och som vakterna vid ingången samlat in från folket. ⁵ Han ska överlämna dem åt de män som tjänstgör som förvaltare vid Herrens hus, och dessa ska ge dem åt de män som arbetar vid Herrens hus för att rusta upp det som är förfallet på huset, ⁶ nämligen åt snickarna, byggnadsarbetarna och murarna. Pengarna ska även användas till att köpa in trävirke och huggen sten för att rusta upp huset. ⁷ Men de ska inte behöva redovisa de pengar de fått, utan de ska få handla på heder och tro.”

^8 (D) Då sade översteprästen Hilkia till skrivaren Shafan: ”Jag har funnit lagboken^[d] i Herrens hus.” Hilkia gav boken åt Shafan och han läste den. ⁹ Därefter gick sekreteraren Shafan in till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: ”Dina tjänare har tömt ut de pengar som fanns i templet och har överlämnat dem åt de män som tjänstgör som förvaltare vid Herrens hus.” ¹⁰ Skrivaren Shafan sade också till kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.” Och Shafan läste den för kungen.

¹¹ När kungen hörde lagbokens ord, rev han sönder sina kläder. ¹² Och kungen befallde prästen Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Akbor, Mikajas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare, och sade: ^13 (E) ”Gå och fråga Herren för mig och för folket, för hela Juda, om det som står i denna bok som man nu har funnit. För Herrens vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.”

¹⁴ Då gick prästen Hilkia och Ahikam, Akbor, Shafan och Asaja till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tikva, Harhas son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden.^[e] De talade med henne ¹⁵ och hon sade då till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: ¹⁶ Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de ord som står^[f] i den bok som Juda kung har läst. ¹⁷ De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, och därför är min vrede upptänd mot denna plats och ska inte utsläckas.

¹⁸ Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, ¹⁹ om de ord som du har hört: Eftersom ditt hjärta blev mjukt och du ödmjukade dig inför Herren när du hörde vad jag har talat mot denna plats och mot dem som bor här, nämligen att de ska bli ett föremål för häpnad och förbannelse, och eftersom du rev sönder dina kläder och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren. ^20 (F) Därför vill jag samla dig till dina fäder och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats.” Och de vände tillbaka till kungen med detta svar.

Josias reformation

23 ^(G) Kungen sände bud och lät kalla till sig alla de äldste i Juda och Jerusalem. ^2 (H) Och kungen gick upp i Herrens hus. Alla Juda män och alla Jerusalems invånare följde honom, också prästerna och profeterna och allt folket, från den minste till den störste. Han läste upp^[g] för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus. ^3 (I) Och kungen trädde fram till pelaren och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ, och upprätthålla detta förbunds ord som var skrivna i denna bok. Och allt folket ingick förbundet.

^4 (J) Därefter befallde kungen översteprästen Hilkia och prästerna under honom liksom dem som höll vakt vid ingången, att de ur Herrens tempel skulle föra bort alla de föremål som var gjorda åt Baal och Asheran och åt himlens hela härskara. Och han brände dem utanför Jerusalem på Kidrons fält, men askan efter dem lät han föra till Betel. ^5 (K) Han avsatte också de avgudapräster som Juda kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerhöjderna i Juda städer och runt omkring Jerusalem, liksom dem som tände offereld åt Baal, åt solen, åt månen, åt stjärnbilderna och åt himlens hela härskara. ^6 (L) Och han förde Asheran ut ur Herrens hus till Kidrons dal utanför Jerusalem och brände den där. Han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen. ^7 (M) Han rev dessutom ner husen för dem som utövade manlig tempelprostitution i Herrens hus och där kvinnor vävde tyg till tält åt Asheran. ^8 (N) Han hämtade alla prästerna från Juda städer och orenade offerhöjderna där prästerna hade tänt offereld, från Geba^[h] ända till Beer-Sheba^[i]. Han bröt ner offerhöjderna vid portarna, de som fanns vid ingången till stadsfogden Josuas port och de som fanns till vänster när man gick in genom stadsporten.

^9 (O) Men offerhöjdsprästerna fick inte stiga upp till Herrens altare i Jerusalem, utan de åt osyrat bröd bland sina bröder. ^10 (P) Josia orenade också Tofet^[j] i Hinnoms barns dal för att ingen skulle låta sin son eller dotter gå genom eld till offer åt Molok. ^11 (Q) Han tog bort de hästar som Juda kungar hade invigt åt solen och ställt upp så att man inte kunde gå in i Herrens hus, vid hovmannen Netan-Meleks kammare i Parvarim. Solens vagnar^[k] brände han upp.

^12 (R) Kungen bröt ner altarna på taket över Ahas övre sal som Juda kungar hade gjort, likaså de altaren som Manasse hade gjort på de båda förgårdarna till Herrens hus. Sedan skyndade han bort därifrån och kastade stoftet av dem i Kidrons dal. ^13 (S) Han orenade offerhöjderna öster om Jerusalem och söder om Fördärvets berg^[l], som Israels kung Salomo hade byggt åt Astarte, sidoniernas vidrighet, åt Kemosh, Moabs vidrighet och åt Milkom, ammoniternas avskyvärda avgud. ^14 (T) Stoderna slog han sönder och asherapålarna högg han ner. Platsen där de hade stått fyllde han med människoben^[m].

^15 (U) Han bröt också ner altaret i Betel med dess offerhöjd. Det var den offerhöjd som Jerobeam, Nebats son, hade byggt upp, han som fick Israel att synda. Därefter brände han offerhöjden och stötte sönder den till stoft och brände dessutom Asheran. ^16 (V) När Josia såg sig om och fick se gravarna som fanns på berget, lät han hämta ut benen ur gravarna och brände dem på altaret och orenade det så, i enlighet med Herrens ord genom gudsmannen^[n] som sade att det skulle ske. ^17 (W) Kungen frågade: ”Vad är det för ett minnesmärke som jag ser där?” Folket i staden svarade: ”Där ligger gudsmannen begravd, han som kom från Juda och ropade mot altaret i Betel att det skulle ske som du nu har gjort.” ^18 (X) Då sade han: ”Låt honom vara. Ingen får röra hans ben.” Så lämnade man hans ben i fred och även benen av den profet som hade kommit dit från Samarien.

¹⁹ Josia avlägsnade också alla de offerhöjdshus i Samariens städer som Israels kungar hade byggt upp och som väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem precis på samma sätt som han hade gjort i Betel. ^20 (Y) Alla offerhöjdspräster som fanns där avrättade han på altarna och brände människoben ovanpå dem. Därefter vände han tillbaka till Jerusalem.

Ett rätt påskfirande

^21 (Z) Kungen befallde allt folket: ”Fira påskhögtid^[o] åt Herren er Gud så som det är föreskrivet i denna förbundsbok.” ²² En sådan påskhögtid hade nämligen inte firats sedan den tid då domarna dömde Israel, inte någon gång under hela den tid som kungar regerade i Israel och Juda. ²³ Det var först i kung Josias artonde regeringsår som en sådan påskhögtid firades åt Herren i Jerusalem.

Josias övriga åtgärder

^24 (AA) Dessutom skaffade Josia bort andebesvärjarna och spåmännen, husgudarna^[p] och avgudarna och allt det avskyvärda som man kunde se i Juda land och i Jerusalem. Han gjorde det för att upprätthålla de lagord som fanns skrivna i den bok som prästen Hilkia hade funnit i Herrens hus. ^25 (AB) Före Josia hade det inte funnits någon kung som var som han, ingen som så av hela sitt hjärta, hela sin själ och hela sin kraft hade vänt sig till Herren i enlighet med hela Mose lag. Efter honom kom inte heller någon som var lik honom.

^26 (AC) Ändå vände Herren sig inte från sin stora vredes glöd. Hans vrede hade blivit upptänd mot Juda på grund av allt det som Manasse hade gjort och väckt hans vrede med. ^27 (AD) Herren sade: ”Också Juda ska jag driva bort från mitt ansikte, liksom jag har drivit bort Israel. Jag ska förkasta Jerusalem, denna stad som jag hade utvalt, och även det hus om vilket jag hade sagt: Mitt namn ska vara där.”

Slutet av Josias regering

²⁸ Vad som mer finns att säga om Josia och om allt som han gjorde, det är skrivet i Juda kungars krönika. ^29 (AE) Under hans tid drog farao Neko^[q], kungen av Egypten, upp mot Assyriens kung vid floden Eufrat. Då tågade kung Josia emot honom men blev dödad av honom vid Megiddo^[r] under första sammandrabbningen. ^30 (AF) Hans tjänare förde hans döda kropp i en vagn bort från Megiddo till Jerusalem och begravde honom i hans grav.

Men folket i landet tog Josias son Joahas och smorde honom och gjorde honom till kung efter hans far.

Joahas blir kung i Juda

^31 (AG) Joahas var tjugotre år när han blev kung, och han regerade tre månader^[s] i Jerusalem. Hans mor hette Hamutal och hon var dotter till Jeremia från Libna. ³² Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans fäder hade gjort. ³³ Farao Neko lät sätta honom i fängelse i Ribla^[t] i Hamats land och gjorde så slut på hans regering i Jerusalem. Han pålade landet en skatt på hundra talenter silver och en talent guld^[u].

³⁴ Och farao Neko gjorde Eljakim, Josias son, till kung i hans far Josias ställe och ändrade hans namn till Jojakim. Men han tog med sig Joahas, som på så sätt kom till Egypten och dog där.

Jojakim blir kung i Juda

^35 (AH) Jojakim gav silvret och guldet åt farao. Men han måste beskatta landet för att kunna få fram de pengar som farao gett befallning om. Allt eftersom var och en av folket i landet blev beskattad, drev man in silvret och guldet från dem för att sedan betala ut det till farao Neko.

³⁶ Jojakim var tjugofem år när han blev kung, och han regerade elva år^[v] i Jerusalem. Hans mor hette Sebida och hon var dotter till Pedaja från Ruma. ³⁷ Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, precis som hans fäder hade gjort.

Josia kung i Juda

34 ^(A) Josia var åtta år när han blev kung, och han regerade trettioett år^[a] i Jerusalem. ² Han gjorde det som var rätt i Herrens ögon och vandrade på sin fader Davids vägar och vek inte av vare sig åt höger eller åt vänster.

Början av Josias reform

³ I sitt åttonde regeringsår, medan han ännu var ung, började Josia söka sin fader Davids Gud, och i det tolfte året började han rena^[b] Juda och Jerusalem från offerhöjderna och asherapålarna och från de snidade och gjutna avgudabilderna. ^4 (B) Baalsaltarna bröts ner inför honom, solstoderna som stod på dem högg han ner, och asherapålarna och de snidade och gjutna avgudabilderna slog han sönder och krossade till stoft, som han strödde ut på de mäns gravar som hade offrat åt dem. ^5 (C) Och prästernas ben brände han på deras altaren. Så renade han Juda och Jerusalem.

⁶ I Manasse, Efraims och Simeons städer ända till Naftali genomsökte han överallt husen. ⁷ Och sedan han hade brutit ner altarna, krossat asherapålarna och avgudabilderna till stoft och huggit ner alla solstoder i hela Israels land återvände han till Jerusalem.

Templet repareras

^8 (D) I sitt artonde regeringsår,^[c] medan han höll på att rena landet och templet, sände kung Josia i väg Shafan, Asaljas son, och stadens ledare Maaseja och kanslern Joa, Joahas son, för att få Herren sin Guds hus i ordning. ^9 (E) De gick till översteprästen Hilkia^[d] och lämnade pengarna som hade kommit in till Guds hus och som leviterna som höll vakt vid tröskeln hade samlat in från Manasse, Efraim och hela det övriga Israel, liksom från hela Juda och Benjamin och från Jerusalems invånare. ¹⁰ De överlämnade dem till de män som tjänstgjorde som förvaltare i Herrens hus.

Dessa gav sedan pengarna till de arbetare som var sysselsatta vid Herrens hus med att reparera och förstärka byggnaden. ^11 (F) Timmermännen och byggnadsarbetarna fick pengarna för att köpa in huggen sten samt trävirke till stockar, som skulle användas för att timra upp de hus som Juda kungar hade förstört. ¹² Männen utförde sitt arbete med plikttrohet. Förmän över dem och arbetsledare var Jahat och Obadja, leviter av Meraris släkt, och Sakarja och Meshullam av kehatiternas släkt. Alla dessa leviter var skickliga musiker. ^13 (G) De hade också tillsynen över bärarna och över dem som arbetade vid de olika göromålen. Några av leviterna var också skrivare, förmän och dörrvakter.

Översteprästen finner lagboken

^14 (H) När de tog ut pengarna som hade flutit in till Herrens hus, fann prästen Hilkia Herrens lagbok^[e] som hade blivit given genom Mose. ^15 (I) Då sade Hilkia till skrivaren Shafan: ”Jag har funnit lagboken i Herrens hus.” Hilkia gav boken åt Shafan. ¹⁶ Shafan bar boken till kungen och lämnade sin redogörelse till honom. Han sade: ”Dina tjänare har gjort allt som de har fått i uppdrag att göra. ¹⁷ De har tömt ut de pengar som fanns i Herrens hus och har överlämnat dem åt förmännen och arbetarna.” ¹⁸ Skrivaren Shafan sade också till kungen: ”Prästen Hilkia har gett mig en bok.” Och Shafan läste ur den inför kungen.

¹⁹ När kungen hörde lagens ord, rev han sönder sina kläder. ²⁰ Och kungen befallde Hilkia och Ahikam, Shafans son, och Abdon, Mikas son, och skrivaren Shafan och Asaja, kungens tjänare och sade: ²¹ ”Gå och fråga Herren för mig och för dem som är kvar av Israel och Juda om det som står i den bok som man nu har funnit. Herrens vrede är stor, och den är utgjuten över oss, därför att våra fäder inte har hållit Herrens ord och inte har gjort allt som är föreskrivet i denna bok.”

²² Och Hilkia och de som kungen hade utsett gick till profetissan Hulda, hustru till Shallum, klädkammarvaktaren, som var son till Tokehat, Hasras son. Hon bodde i Jerusalem, i Nya staden^[f]. Och de talade med henne så som de hade blivit tillsagda.

²³ Då svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Säg till den man som har sänt er till mig: ^24 (J) Så säger Herren: Se, över denna plats och över dem som bor här ska jag låta olycka komma, alla de förbannelser som är skrivna^[g] i den bok som man har läst för Juda kung. ²⁵ De har övergett mig och tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom alla sina händers verk, därför ska min vrede utgjutas över denna plats och ska inte utsläckas.

²⁶ Men till Juda kung, som har sänt er för att fråga Herren, till honom ska ni säga: Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört: ^27 (K) Eftersom ditt hjärta veknade och du ödmjukade dig inför Gud när du hörde hans ord mot denna plats och mot dem som bor här, ja, eftersom du ödmjukade dig inför mig och rev sönder dina kläder och grät inför mig har jag också hört dig, säger Herren. ²⁸ Jag ska samla dig till dina fäder, och du ska samlas till dem i din grav med frid. Dina ögon ska slippa se all den olycka som jag ska låta drabba denna plats och dem som bor här.” Och de vände tillbaka till kungen med det svaret.

Ett förbund att följa Herren

^29 (L) Då sände kungen bud och kallade samman alla de äldste i Juda och Jerusalem. ³⁰ Och kungen gick upp i Herrens hus med alla Juda män och Jerusalems invånare, med prästerna och leviterna och allt folket, från den störste till den minste. Han läste upp^[h] för dem allt som stod i förbundsboken som man hade funnit i Herrens hus. ^31 (M) Och kungen steg fram på sin plats och slöt inför Herrens ansikte det förbundet att de skulle följa Herren och hålla fast vid hans bud, hans vittnesbörd och stadgar av hela sitt hjärta och av hela sin själ och göra efter förbundets ord, som var skrivna i denna bok. ³² Han lät alla som fanns i Jerusalem och Benjamin träda in i förbundet. Och Jerusalems invånare handlade efter Guds, sina fäders Guds, förbund.

^33 (N) Josia avlägsnade alla avgudar i de länder som tillhörde Israel och befallde alla som fanns i Israel att tjäna Herren sin Gud. Och så länge han levde vek de inte av från Herren, sina fäders Gud.

Josia firar påskhögtiden

35 ^(O) Josia firade Herrens påsk i Jerusalem. Man slaktade påskalammet på fjortonde dagen i första månaden. ² Han fastställde prästernas åligganden och styrkte dem till tjänstgöringen i Herrens hus. ^3 (P) Han sade till leviterna som undervisade hela Israel och som var helgade åt Herren: ”Sätt den heliga arken i det hus som Salomo, Davids son, Israels kung, har byggt. Den ska inte mer vara en börda på era axlar. Tjäna nu Herren er Gud och hans folk Israel. ⁴ Gör er redo efter era familjer, i era avdelningar, så som Israels kung David och hans son Salomo har föreskrivit. ⁵ Ställ upp er i helgedomen, ordnade efter era bröders familjer i hela folket, så att en avdelning av en levitisk familj kommer på varje grupp. ⁶ Slakta påskalammet och helga er och tillaga det för era bröder. Gör efter Herrens ord genom Mose.”

^7 (Q) Och Josia offrade småboskap för hela folket, dels lamm och dels killingar, 30 000 djur, allt till påskoffer åt dem som var närvarande, samt tjurar, 3 000 djur. Detta togs från kungens privata egendom. ⁸ Hans furstar gav också av fri vilja offergåvor åt folket och åt prästerna och leviterna. Hilkia, Sakarja och Jehiel, furstarna i Guds hus, gav åt prästerna 2 600 lamm och killingar samt tjurar, 300 djur, till påskoffer. ⁹ Och Konanja med Shemaja och Netanel, hans bröder, samt Hashabja, Jegiel och Josabad, de främsta bland leviterna, gav som offergåva åt leviterna 5 000 lamm och killingar till påskoffer, samt dessutom tjurar, 500 djur. ¹⁰ På så sätt blev det ordnat för gudstjänsten.

Prästerna och leviterna inställde sig till tjänstgöring på sina platser och efter sina avdelningar, som kungen hade befallt. ^11 (R) De slaktade påskalammet, och prästerna stänkte med blodet som räcktes åt dem, medan leviterna flådde lammen. ^12 (S) Och de avskilde brännoffersstyckena och delade ut dem åt folket efter deras familjer, för att de skulle offra dem åt Herren, så som det var föreskrivet i Mose bok. På samma sätt gjorde de också med tjurarna. ^13 (T) Och de stekte påskalammet på eld på föreskrivet sätt. Men köttet från gemenskapsoffret kokade de i grytor, pannor och kittlar och skyndade sig att dela ut det till allt folket. ¹⁴ Sedan lagade de till åt sig själva och åt prästerna, för prästerna, Arons söner, var upptagna ända till natten med att offra brännoffret och fettstyckena. Därför måste leviterna laga till både åt sig själva och åt prästerna, Arons söner. ^15 (U) Sångarna, Asafs ättlingar, stod på sin plats, som David, Asaf, Heman och kungens siare Jedutun hade befallt, och dörrvakterna stod var och en vid sin port. De behövde inte gå ifrån sin tjänstgöring, eftersom deras bröder leviterna lagade till åt dem.

¹⁶ Så blev den dagen allt ordnat för Herrens tjänst, så att man firade påskhögtid och offrade brännoffer på Herrens altare, så som kung Josia hade befallt. ^17 (V) De av Israels barn som var närvarande höll nu påskhögtid och det osyrade brödets högtid i sju dagar. ^18 (W) En påskhögtid som denna hade inte firats i Israel sedan profeten Samuels tid. Ingen av Israels kungar hade hållit en sådan påskhögtid som nu firades av Josia med prästerna och leviterna, hela Juda och dem av Israel som var närvarande samt Jerusalems invånare. ¹⁹ I Josias artonde regeringsår hölls denna påskhögtid.

Josia dör vid Megiddo

^20 (X) Efter allt detta, när Josia hade fått templet i ordning, drog Egyptens kung Neko^[i] upp för att strida vid Karkemish som ligger vid Eufrat. Josia drog ut mot honom.

²¹ Då skickade Neko bud till honom och sade: ”Vad har jag med dig att göra, du Juda kung? Det är inte mot dig jag kommer i dag, utan mot den fiende jag är i krig med. Gud har befallt mig att skynda. Sluta stå emot Gud, som är med mig! Akta dig så att han inte förgör dig.”

²² Men i stället för att vända om och lämna honom i fred förklädde Josia sig och gick ut för att strida mot honom, utan att höra på Nekos ord som kom från Guds mun. De drabbade samman i Megiddopasset.^{[j] 23 (Y)} Bågskyttarnas skott träffade kung Josia, och kungen sade till sina män: ”Bär bort mig! Jag är svårt sårad.”

^24 (Z) Då bar hans män bort honom från vagnen och satte honom i hans andra vagn och förde honom till Jerusalem. Och han dog och blev begravd där hans fäder var begravda. Hela Juda och Jerusalem sörjde Josia.

^25 (AA) Och Jeremia sjöng en sorgesång^[k] över Josia. Alla sångare och sångerskor talade om Josia i sina sorgesånger och gör det än i dag. Dessa sånger blev allmänt sjungna i Israel, och de finns upptecknade bland ”Sorgesångerna”.

²⁶ Vad som mer finns att säga om Josia och om de fromma gärningar han gjorde enligt det som var skrivet i Herrens lag, ²⁷ och om annat som han företog sig under sin första tid såväl som under sin sista, det är skrivet i boken om Israels och Juda kungar.