Book of Common Prayer
97 HERREN är nu konung! Därför fröjde sig jorden; havsländerna glädje sig, så många som de äro.
2 Moln och töcken omgiva honom, rättfärdighet och rätt äro hans trons fäste.
3 Eld går framför honom och förbränner hans ovänner runt omkring.
4 Hans ljungeldar lysa upp jordens krets; jorden ser det och bävar.
5 Bergen smälta såsom vax för HERREN, för hela jordens Herre.
6 Himlarna förkunna hans rättfärdighet, och alla folk se hans ära.
7 Alla de skola komma på skam, som dyrka beläten, de som berömma sig av avgudar. Alla gudar skola tillbedja honom.
8 Sion hör det och gläder sig, och Juda döttrar fröjda sig för dina domars skull, HERRE.
9 Ty du, HERRE, är den Högste över hela jorden; du är högt upphöjd över alla gudar.
10 I som älsken HERREN, haten det onda. Han bevarar sina frommas själar, ur de ogudaktigas hand räddar han dem.
11 Ljus är utsått för den rättfärdige och glädje för de rättsinniga.
12 Glädjens, I rättfärdige, i HERREN, och prisen hans heliga namn.
99 HERREN är nu konung! Därför darra folken. Han som tronar på keruberna! Därför skälver jorden.
2 HERREN är stor i Sion, och upphöjd är han över alla folk.
3 Därför prisar man ditt namn, det stora och fruktansvärda. Helig är han.
4 Och konungen i sin makt älskar vad rätt är. Ja, du håller rättvisa vid makt, rätt och rättfärdighet övar du i Jakob.
5 Upphöjen HERREN, vår Gud, och tillbedjen vid hans fotapall. Helig är han.
6 Mose och Aron voro bland hans präster, och Samuel bland dem som åkallade hans namn; de ropade till HERREN, och han svarade dem.
7 I molnstoden talade han då till dem; de höllo hans vittnesbörd och den lag som han gav dem.
8 Ja, HERRE, vår Gud, du svarade dem; du var mot dem en förlåtande Gud -- och en hämnare över deras gärningar.
9 Upphöjen HERREN, vår Gud, och tillbedjen inför hans heliga berg. Ty helig är HERREN, vår Gud.
100 En tacksägelsepsalm. Höjen jubel till HERREN, alla länder.
2 Tjänen HERREN med glädje, kommen inför hans ansikte med fröjderop.
3 Förnimmen att HERREN är Gud. Han har gjort oss, och icke vi själva, till sitt folk och till får i sin hjord.
4 Gån in i hans portar med tacksägelse, i hans gårdar med lov; tacken honom, loven hans namn.
5 Ty HERREN är god, hans nåd varar evinnerligen och hans trofasthet från släkte till släkte.
94 Du hämndens Gud, o HERRE, du hämndens Gud, träd fram i glans.
2 Res dig, du jordens domare, vedergäll de högmodiga vad de hava gjort.
3 Huru länge skola de ogudaktiga, o HERRE, huru länge skola de ogudaktiga triumfera?
4 Deras mun flödar över av fräckt tal; de förhäva sig, alla ogärningsmännen.
5 Ditt folk, o HERRE, krossa de, och din arvedel förtrycka de.
6 Änkor och främlingar dräpa de, och faderlösa mörda de.
7 Och de säga: »HERREN ser det icke, Jakobs Gud märker det icke.»
8 Märken själva, I oförnuftiga bland folket; I dårar, när kommen I till förstånd?
9 Den som har planterat örat, skulle han icke höra? Den som har danat ögat, skulle han icke se?
10 Den som håller hedningarna i tukt, skulle han icke straffa, han som lär människorna förstånd?
11 HERREN känner människornas tankar, han vet att de själva äro fåfänglighet.
12 Säll är den man som du, HERRE, undervisar, och som du lär genom din lag,
13 för att skaffa honom ro för olyckans dagar, till dess de ogudaktigas grav varder grävd.
14 Ty HERREN förskjuter icke sitt folk, och sin arvedel övergiver han icke.
15 Nej, rättfärdighet skall åter gälla i rätten, och alla rättsinniga skola hålla sig därtill.
16 Vem står upp till att försvara mig mot de onda, vem bistår mig mot ogärningsmännen?
17 Om HERREN icke vore min hjälp, så bodde min själ snart i det tysta.
18 När jag tänkte: »Min fot vacklar», då stödde mig din når, o HERRE:
19 När jag hade mycket bekymmer i mitt hjärta, då gladde din tröst min själ.
20 Kan fördärvets domarsäte hava gemenskap med dig, det säte där man över våld i lagens namn,
21 där de tränga den rättfärdiges själ och fördöma oskyldigt blod?
22 Men HERREN bliver för mig en borg, min Gud bliver min tillflykts klippa.
23 Och han låter deras fördärv vända tillbaka över dem och förgör dem för deras ondskas skull. Ja, HERREN, vår Gud, förgör dem.
95 Kommen, låtom oss höja glädjerop till HERREN, jubel till vår frälsnings klippa.
2 Låtom oss träda fram för hans ansikte med tacksägelse och höja jubel till honom med lovsånger.
3 Ty HERREN är en stor Gud, en stor konung över alla gudar.
4 Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder äro hans;
5 hans är havet, ty han har gjort det, och hans händer hava danat det torra.
6 Kommen, låtom oss tillbedja och nedfalla, låtom oss knäböja för HERREN, vår skapare.
7 Ty han är vår Gud, och vi äro det folk som han har till sin hjord, vi äro får som stå under hans vård.
8 O att I villen i dag höra hans röst! Förhärden icke edra hjärtan såsom i Meriba, såsom på Massas dag i öknen,
9 där edra fäder frestade mig, där de prövade mig, fastän de hade sett mina verk.
10 I fyrtio år var det släktet mig till leda, och jag sade: »De äro ett folk som far vilse med sitt hjärta, och de vilja icke veta av mina vägar.»
11 Så svor jag då i min vrede: »De skola icke komma in i min vila.»
29 Hiskia var tjugufem år gammal, när han blev konung, och han regerade tjugunio år i Jerusalem. Hans moder hette Abia, Sakarjas dotter.
2 Han gjorde vad rätt var i HERRENS ögon, alldeles såsom hans fader David hade gjort.
3 I sitt första regeringsår, i första månaden, öppnade han dörrarna till HERRENS hus och satte dem i stånd
30 Därefter sände Hiskia ut bud till hela Israel och Juda och skrev också brev till Efraim och Manasse, att de skulle komma till HERRENS hus i Jerusalem för att hålla HERRENS, Israels Guds, påskhögtid.
2 Och konungen och hans förnämsta män och hela församlingen i Jerusalem enade sig om att hålla påskhögtiden i andra månaden;
3 ty de kunde icke hålla den nu genast, eftersom prästerna ännu icke hade helgat sig i tillräckligt antal och folket icke hade hunnit församla sig till Jerusalem.
4 Därför syntes det konungen och hela församlingen rätt att göra så.
5 Och de beslöto att låta utropa i hela Israel, från Beer-Seba ända till Dan, att man skulle komma och hålla HERRENS, Israels Guds, påskhögtid i Jerusalem; ty man hade icke eljest hållit den samfällt, såsom föreskrivet var.
6 Så begåvo sig då ilbuden åstad med breven från konungen och hans förnämsta män och drogo genom hela Israel och Juda, enligt konungens befallning, och sade: »I Israels barn, vänden om till HERREN, Abrahams, Isaks och Israels Gud, på det att han må vända om till den kvarleva av eder, som har räddats undan de assyriska konungarnas hand.
7 Och varen icke såsom edra fäder och bröder, som voro otrogna mot HERREN, sina fäders Gud, så att han prisgav dem åt förödelse, såsom I själva haven sett.
8 Varen alltså nu icke hårdnackade såsom edra fäder, utan underkasten eder HERREN och kommen till hans helgedom, den som han har helgat för evig tid, och tjänen HERREN, eder Gud, på det att hans vredes glöd må vända sig ifrån eder.
9 Ty om I vänden om till HERREN, skola edra bröder och edra barn finna barmhärtighet inför dem som hålla dem fångna, så att de få vända tillbaka till detta land; ty HERREN, eder Gud, är nådig och barmhärtig, och han skall icke vända sitt ansikte ifrån eder, om I vänden om till honom.»
10 Och ilbuden foro ifrån stad till stad i Efraims och Manasse land och ända till Sebulon; men man gjorde spe av dem och bespottade dem.
11 Dock funnos några i Aser, Manasse och Sebulon, som ödmjukade sig och kommo till Jerusalem.
12 Också i Juda verkade Guds hand, så att han gav dem ett endräktigt hjärta till att göra efter vad konungen och de överste hade bjudit i kraft av HERRENS ord.
13 Och mycket folk kom tillhopa i Jerusalem för att hålla det osyrade brödets högtid i andra månaden, en mycket stor församling.
14 Och de stodo upp och skaffade bort de altaren som funnos i Jerusalem; också alla offereldsaltarna skaffade de bort och kastade dem i Kidrons dal.
15 Och de slaktade påskalammet på fjortonde dagen i andra månaden; prästerna och leviterna, som nu kände blygsel och därför hade helgat sig, förde därvid fram brännoffer till HERRENS hus.
16 Och de inställde sig till tjänstgöring på sina platser, såsom det var föreskrivet för dem, efter gudsmannen Moses lag; och prästerna stänkte med blodet, sedan de hade tagit emot det av leviterna.
17 Ty många funnos i församlingen, som icke hade helgat sig; därför måste leviterna slakta påskalammen för alla som icke voro rena, och så helga dem åt HERREN.
18 Det var nämligen en myckenhet av folket, många från Efraim och Manasse, Isaskar och Sebulon, som icke hade renat sig, utan åto påskalammet på annat sätt än föreskrivet var. Men Hiskia hade bett för dem och sagt: »HERREN, den gode, förlåte var och en
19 som har vänt sitt hjärta till att söka Gud, HERREN, sina fäders Gud, om han än icke är ren efter helgedomens ordning.»
20 Och HERREN hörde Hiskia och skonade folket.
21 Så höllo Israels barn, de som då voro tillstädes i Jerusalem, det osyrade brödets högtid i sju dagar med stor glädje; och leviterna och prästerna lovade HERREN var dag med kraftiga instrumenter, HERREN till ära.
22 Och Hiskia talade vänligt till alla de leviter som voro väl förfarna i HERRENS tjänst. Och de åto av högtidsoffren under de sju dagarna, i det att de offrade tackoffer och prisade HERREN, sina faders Gud.
23 Och hela församlingen enade sig om att hålla högtid under ännu sju dagar; och så höll man högtid med glädje också under de sju dagarna.
24 Ty Hiskia, Juda konung, hade såsom offergärd givit åt församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen sju tusen djur, och de överste hade såsom offergärd givit åt församlingen ett tusen tjurar och av småboskapen tio tusen djur. Och ett stort antal präster helgade sig.
25 Och hela Juda församling gladde sig med prästerna och leviterna, så ock hela församlingen av dem som hade kommit från Israel, ävensom de främlingar som hade kommit från Israels land, eller som bodde i Juda.
26 Och i Jerusalem var stor glädje; ty alltsedan Salomos, Davids sons, Israels konungs, tid hade icke något sådant som detta skett i Jerusalem.
27 Och de levitiska prästerna stodo upp och välsignade folket, och deras röst blev hörd, och deras bön kom till himmelen, hans heliga boning.
32 och jag skulle gärna vilja att I voren fria ifrån omsorger. Den man som icke är gift ägnar nämligen sin omsorg åt vad som hör Herren till, huru han skall behaga Herren;
33 men den gifte mannen ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, huru han skall behaga sin hustru,
34 och så är hans hjärta delat. Likaså ägnar den kvinna, som icke längre är gift eller som är jungfru, sin omsorg åt vad som hör Herren till, att hon må vara helig till både kropp och ande; men den gifta kvinnan ägnar sin omsorg åt vad som hör världen till, huru hon skall behaga sin man.
35 Detta säger jag till eder egen nytta, och icke för att lägga något band på eder, utan för att I skolen föra en hövisk vandel och stadigt förbliva vid Herren.
36 Men om någon menar sig handla otillbörligt mot sin ogifta dotter därmed att hon får bliva överårig, då må han göra såsom han vill, om det nu måste så vara; han begår därmed ingen synd. Må hon få gifta sig.
37 Om däremot någon är fast i sitt sinne och icke bindes av något nödtvång, utan kan följa sin egen vilja, och så i sitt sinne är besluten att låta sin ogifta dotter förbliva såsom hon är, då gör denne väl.
38 Alltså: den som gifter bort sin dotter, han gör väl; och den som icke gifter bort henne, han gör ännu bättre.
39 En hustru är bunden så länge hennes man lever; men när hennes man är avsomnad, står det henne fritt att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren.
40 Men lyckligare är hon, om hon förbliver såsom hon är. Så är min mening, och jag tror att också jag har Guds Ande. till sinnes; om du än kunde bliva fri, så behåll hellre din ställning.
7 »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda;
2 ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder.
3 Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
4 Eller huru kan du säga till din broder: 'Låt mig taga ut grandet ur ditt öga', du som har en bjälke i ditt eget öga?
5 Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.
6 Given icke åt hundarna vad heligt är, och kasten icke edra pärlor för svinen, på det att dessa icke må trampa dem under fötterna och sedan vända sig om och sarga eder.
7 Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet.
8 Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet.
9 Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd,
10 eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk?
11 Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom!
12 Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna.