Book of Common Prayer
83 En sång, en psalm av Asaf.
2 Gud, var icke så tyst, tig icke och var icke så stilla, o Gud.
3 Ty se, dina fiender larma, och de som hata dig resa upp huvudet.
4 Mot ditt folk förehava de listiga anslag och rådslå mot dem som du beskyddar.
5 De säga: »Kom, låt oss utrota dem, så att de ej mer äro ett folk, och så att ingen mer tänker på Israels namn.»
6 Ty endräktigt rådslå dem med varandra, de sluta mot dig ett förbund:
7 Edoms tält och ismaeliterna, Moab och hagariterna,
8 Gebal och Ammon och Amalek, filistéerna tillika med dem som bo i Tyrus;
9 Assur har ock slutit sig till dem, han har lånat sin arm åt Lots barn. Sela.
10 Gör med dem såsom du gjorde med Midjan, såsom med Sisera och Jabin vid Kisons bäck,
11 dem som förgjordes vid En-Dor och blevo till gödning åt marken.
12 Låt det gå deras ädlingar såsom det gick Oreb och Seeb, och alla deras furstar såsom det gick Seba och Salmunna,
13 eftersom de säga: »Guds ängder vilja vi intaga åt oss.»
14 Min Gud, låt dem bliva såsom virvlande löv, såsom strå för vinden.
15 Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg
16 förfölje du dem med ditt oväder, och förskräcke du dem med din storm.
17 Gör deras ansikten fulla med skam, så att de söka ditt namn, o HERRE.
18 Ja, må de komma på skam och förskräckas till evig tid, må de få blygas och förgås.
19 Och må de förnimma att du allena bär namnet »HERREN», den Högste över hela jorden.
146 Halleluja! Lova HERREN, min själ.
2 Jag vill lova HERREN, så länge jag lever, jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
3 Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa.
4 Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.
5 Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN, hans Gud,
6 till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen,
7 som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande. HERREN löser de fångna,
8 HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga,
9 HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han; men de ogudaktigas väg vänder han i villa.
10 HERREN är konung evinnerligen, din Gud, Sion, från släkte till släkte. Halleluja!
147 Halleluja! Ja, det är gott att lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt; lovsång höves oss.
2 HERREN är den som bygger upp Jerusalem, Israels fördrivna samlar han tillhopa.
3 Han helar dem som hava förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han.
4 Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.
5 Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.
6 HERREN uppehåller de ödmjuka, men de ogudaktiga slår han till jorden.
7 Höjen sång till HERREN med tacksägelse, lovsjungen vår Gud till harpa,
8 honom som betäcker himmelen med moln, honom som bereder regn åt jorden, honom som låter gräs skjuta upp på bergen,
9 honom som giver föda åt djuren, åt korpens ungar som ropa.
10 Han har icke sin lust i hästens styrka, hans behag står ej till mannens snabbhet.
11 HERRENS behag står till dem som frukta honom, till dem som hoppas på hans nåd.
12 Jerusalem, prisa HERREN; Sion, lova din Gud.
13 Ty han har gjort bommarna för dina portar fasta; han har välsignat dina barn i dig.
14 Han skaffar dina gränser frid, han mättar dig med bästa vete.
15 Han låter sitt tal gå ut till jorden, hans ord löper åstad med hast.
16 Han låter snö falla såsom ull, rimfrost strör han ut såsom aska.
17 Han kastar sitt hagel såsom smulor; vem kan bestå för hans frost?
18 Åter sänder han sitt ord, då smälter det frusna; sin vind låter han blåsa, då strömmar vatten.
19 Han har förkunnat för Jakob sitt ord, för Israel sina stadgar och rätter.
20 Så har han icke gjort för något hednafolk; och hans rätter, dem känna de icke. Halleluja!
85 För sångmästaren; av Koras söner; en psalm.
2 HERRE, du var förr ditt land nådig, du upprättade åter Jakobs hus.
3 Du förlät ditt folks missgärning, du överskylde all dess synd. Sela.
4 Du lät all din förgrymmelse fara och vände dig ifrån din vredes glöd.
5 Så vänd dig nu åter till oss, du vår frälsnings Gud, och upphör med din förtörnelse mot oss.
6 Vill du då vredgas på oss evinnerligen och låta din vrede vara från släkte till släkte?
7 Vill du icke åter giva oss liv, så att ditt folk får glädjas i dig?
8 HERRE, låt oss se din nåd, och giv oss din frälsning.
9 Jag vill höra vad Gud, HERREN, talar: se, han talar frid till sitt folk och till sina fromma; må de blott icke vända åter till dårskap.
10 Ja, hans frälsning är nära dem som frukta honom, och så skall ära bo i vårt land.
11 Godhet och trofasthet skola där mötas, rättfärdighet och frid kyssas;
12 trofasthet skall växa upp ur jorden och rättfärdighet blicka ned från himmelen.
13 HERREN skall giva oss vad gott är, och vårt land skall giva sin gröda.
14 Rättfärdighet skall gå framför honom, den skall ock stadigt följa i hans spår.
86 En bön av David. HERRE, böj till mig ditt öra och svara mig, ty jag är betryckt och fattig.
2 Bevara min själ, ty jag är from; du min Gud, fräls din tjänare, som förtröstar på dig.
3 Var mig nådig, o Herre, ty hela dagen ropar jag till dig.
4 Gläd din tjänares själ, ty till dig, Herre, upplyfter jag min själ.
5 Ty du, o Herre, är god och förlåtande och stor i nåd mot alla som åkalla dig.
6 Lyssna, HERRE, till mitt bedjande, och akta på mina böners ljud.
7 På min nöds dag åkallar jag dig, ty du skall svara mig.
8 Ingen är dig lik bland gudarna, Herre, och intet är såsom dina verk.
9 Hedningarna, som du har gjort, skola alla komma och tillbedja inför dig, Herre, och skola ära ditt namn.
10 Ty du är stor, och du gör stora under; du allena är Gud.
11 Visa mig, HERRE, din väg; jag vill vandra i din sanning. Behåll mitt hjärta vid det ena att jag fruktar ditt namn.
12 Då vill jag tacka dig, Herre, min Gud, av allt mitt hjärta och ära ditt namn evinnerligen;
13 ty din nåd är stor över mig, och du räddar min själ ur dödsrikets djup.
14 Gud, fräcka människor hava rest sig upp mot mig, och våldsverkarnas hop står efter mitt liv; de hava icke dig för ögonen.
15 Men du, Herre, är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor i mildhet och trofasthet.
16 Vänd dig till mig och var mig nådig, giv åt din tjänare din makt, och fräls din tjänarinnas son.
17 Gör ett tecken med mig, så att det går mig väl; och må de som hata mig se med blygd att du, o HERRE, hjälper mig och tröstar mig.
9 Profeten Elisa kallade till sig en av profetlärjungarna och sade till honom: »Omgjorda dina länder och tag denna oljeflaska med dig, och gå till Ramot i Gilead.
2 Och när du har kommit dit, så sök upp Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, och gå in och bed honom stå upp, där han sitter bland sina bröder, och för honom in i den innersta kammaren.
3 Tag så oljeflaskan och gjut olja på hans huvud och säg: 'Så säger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.' Öppna sedan dörren och fly, utan att dröja.»
4 Så gick då den unge mannen, profetens tjänare, åstad till Ramot i Gilead.
5 Och när han kom dit, fick han se härens hövitsmän sitta där. Då sade han: »Jag har ett ärende till dig, hövitsman.» Jehu frågade: »Till vem av oss alla här?» Han svarade: »Till dig själv, hövitsman.»
6 Då stod han upp och gick in i huset; och han göt oljan på hans huvud och sade till honom: »Så säger HERREN Israels Gud: Jag har smort dig till konung över HERRENS folk, över Israel.
7 Och du skall förgöra Ahabs, din herres, hus; ty jag vill på Isebel hämnas mina tjänare profeterna blod, ja, alla HERRENS tjänares blod.
8 Och Ahabs hela hus skall förgås jag skall utrota allt mankön av Ahab hus, både små och stora i Israel.
9 Och jag skall göra med Ahab hus såsom jag gjorde med Jerobeams, Nebats sons, hus, och såsom jag gjorde med Baesas, Ahias sons, hus.
10 Och hundarna skola äta upp Isebel på Jisreels åkerfält, och ingen skall begrava henne.» Därefter öppnade han dörren och flydde.
11 När sedan Jehu åter kom ut till sin herres tjänare, frågade man honom: »Allt står väl rätt till? Varför kom denne vanvetting till dig?» Han svarade dem: »I kännen ju den mannen och hans tal.»
12 Men de sade: »Du vill bedraga oss; säg oss sanningen.» Då sade han: »Så och så talade han till mig och sade: 'Så säger HERREN: Jag har smort dig till konung över Israel.'»
13 Strax tog då var och en av dem sin mantel och lade den under honom på själva trappan; och de stötte i basun och ropade: »Jehu har blivit konung.»
14 Och Jehu, son till Josafat, son till Nimsi, anstiftade nu en sammansvärjning mot Joram. (Joram hade då med hela Israel legat vid Ramot i Gilead för att försvara det mot Hasael, konungen i Aram;
15 men själv hade konung Joram vänt tillbaka, för att i Jisreel låta hela sig från de sår som araméerna hade tillfogat honom under hans strid mot Hasael, konungen i Aram.) Och Jehu sade: »Om I så viljen, så låten ingen slippa ut ur staden, som kan gå åstad och berätta detta i Jisreel.»
16 Och Jehu steg upp i sin vagn och for till Jisreel, ty Joram låg sjuk där; och Ahasja, Juda konung, hade farit ditned för att besöka Joram.
12 »Allt är mig lovligt»; ja, men icke allt är nyttigt. »Allt är mig lovligt»; ja, men jag bör icke låta något få makt över mig.
13 Maten är för buken och buken för maten, men bådadera skall Gud göra till intet. Däremot är kroppen icke för otukt, utan för Herren, och Herren för kroppen;
14 och Gud, som har uppväckt Herren, skall ock genom sin kraft uppväcka oss.
15 Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag nu taga Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Bort det!
16 Veten I då icke att den som håller sig till en sköka, han bliver en kropp med henne? Det heter ju: »De tu skola varda ett kött.»
17 Men den som håller sig till Herren, han är en ande med honom.
18 Flyn otukten. All annan synd som en människa kan begå är utom kroppen; men den som bedriver otukt, han syndar på sin egen kropp.
19 Veten I då icke att eder kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i eder, och som I haven undfått av Gud, och att I icke ären edra egna?
20 I ären ju köpta, och betalning är given. Så förhärligen då Gud i eder kropp.
6 »Tagen eder till vara för att öva eder rättfärdighet inför människorna, för att bliva sedda av dem; annars haven I ingen lön hos eder Fader, som är i himmelen.
2 Därför, när du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
3 Nej, när du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta vad den högra gör,
4 så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
5 Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och i gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
6 Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare, och stäng igen din dörr, och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.
16 Och när I fasten, skolen I icke visa en bedrövad uppsyn såsom skrymtarna, vilka vanställa sina ansikten för att bliva sedda av människorna med sin fasta. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön.
17 Nej, när du fastar, smörj då ditt huvud och två ditt ansikte,
18 för att du icke må bliva sedd av människorna med din fasta, utan allenast av din Fader, som är i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.