Book of Common Prayer
38 En psalm av David; till åminnelse.
2 HERRE, straffa mig icke i din förtörnelse, och tukta mig icke i din vrede.
3 Ty dina pilar hava träffat mig, och din hand drabbar mig.
4 Det finnes intet helt på min kropp för din vredes skull, intet helbrägda i mina ben för min synds skull.
5 Ty mina missgärningar gå mig över huvudet; såsom en svår börda äro de mig för tunga.
6 Mina sår stinka och flyta för min dårskaps skull.
7 Jag går krokig och mycket lutande; hela dagen går jag sörjande.
8 Ty mina länder äro fulla av brand, och intet helt finnes på min kropp.
9 Jag är vanmäktig och illa sönderslagen; jag klagar för mitt hjärtas jämmers skull.
10 Herre, du känner all min trängtan, och min suckan är dig icke fördold.
11 Mitt hjärta slår häftigt, min kraft har övergivit mig; mina ögons ljus, också det är borta.
12 Mina vänner och fränder hålla sig fjärran ifrån min plåga, och mina närmaste hava ställt sig långt ifrån.
13 Snaror lägga de ut, som stå efter mitt liv, och de som söka min ofärd tala vad fördärvligt är; på svek tänka de hela dagen.
14 Men jag är lik en döv, som intet hör, och lik en stum, som icke upplåter sin mun;
15 ja, jag är lik en man som intet hör, och som icke har något gensvar i sin mun.
16 Se, på dig, HERRE, hoppas jag; du skall svara, Herre, min Gud.
17 Ty jag fruktar att de annars få glädja sig över mig, att de skola förhäva sig över mig, när min fot vacklar.
18 Ty jag är nära att falla, och min plåga är alltid inför mig;
19 ja, jag måste bekänna min missgärning, och jag sörjer över min synd.
20 Men mina fiender få leva och äro mäktiga, och många äro de som hata mig utan sak,
21 de som löna gott med ont, och som stå mig emot, därför att jag far efter det goda.
22 Övergiv mig icke, HERRE; min Gud, var icke långt ifrån mig.
23 Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning.
25 Min själ ligger nedtryckt i stoftet; behåll mig vid liv efter ditt ord.
26 Jag förtäljde om mina vägar, och du svarade mig; lär mig dina stadgar.
27 Lär mig att förstå dina befallningars väg, så vill jag begrunda dina under.
28 Min själ gråter av bedrövelse; upprätta mig efter ditt ord.
29 Låt lögnens väg vara fjärran ifrån mig, och förunna mig din undervisning.
30 Jag har utvalt sanningens väg, dina rätter har jag ställt framför mig.
31 Jag håller mig till dina vittnesbörd; HERRE, låt mig icke komma på skam.
32 Jag vill löpa dina buds väg, ty du tröstar mitt hjärta.
33 Visa mig, HERRE, dina stadgars väg, så vill jag taga den i akt intill änden.
34 Giv mig förstånd, så vill jag taga din lag i akt och hålla den av allt hjärta.
35 Led mig på dina buds stig, ty till den har jag behag.
36 Böj mitt hjärta till dina vittnesbörd, och låt det icke vika av till orätt vinning.
37 Vänd bort mina ögon, så att de icke se efter fåfänglighet; behåll mig vid liv på dina vägar.
38 Uppfyll på din tjänare ditt tal, ty det leder till din fruktan.
39 Vänd bort ifrån mig den smälek som jag fruktar; ty dina rätter äro goda.
40 Se, jag längtar efter dina befallningar; behåll mig vid liv genom din rättfärdighet.
41 Din nåd komme över mig, HERRE, din frälsning efter ditt tal;
42 Så kan jag giva den svar, som smädar mig; ty jag förtröstar på ditt ord.
43 Ryck icke sanningens ord så helt och hållet bort ifrån min mun, ty jag hoppas på dina domar.
44 Så vill jag hålla din lag beständigt, ja, alltid och evinnerligen.
45 Låt mig gå fram på rymlig plats, ty jag begrundar dina befallningar.
46 Jag vill tala om dina vittnesbörd inför konungar, och jag skall icke komma på skam.
47 Jag vill hava min lust i dina bud, ty de äro mig kära;
48 jag vill lyfta mina händer upp till dina bud, ty de äro mig kära, och jag vill begrunda dina stadgar.
24 Men så snart Faraos dotter hade flyttat upp från Davids stad till det hus som han hade byggt åt henne, byggde han ock Millo.
25 Och Salomo offrade tre gånger om året brännoffer och tackoffer på det altare som han hade byggt åt HERREN, och tände därjämte rökelsen inför HERRENS ansikte. Så hade han då gjort huset färdigt.
26 Konung Salomo byggde ock en flotta i Esjon-Geber, som ligger vid Elot, på stranden av Röda havet, i Edoms land.
27 På denna flotta sände Hiram av sitt folk sjökunnigt skeppsmanskap, som åtföljde Salomos folk.
28 De foro till Ofir och hämtade därifrån guld, fyra hundra tjugu talenter, som de förde till konung Salomo.
10 När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo och vad han hade gjort för HERRENS namn, kom hon för att sätta honom på prov med svåra frågor.
2 Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, med kameler, som buro välluktande kryddor och guld i stor myckenhet, så ock ädla stenar. Och när hon kom inför Salomo, förelade hon honom allt vad hon hade i tankarna.
3 Men Salomo gav henne svar på alla hennes frågor; intet var förborgat för konungen, utan han kunde giva henne svar på allt.
4 När nu drottningen av Saba såg all Salomos vishet, och såg huset som han hade byggt,
5 och såg rätterna på hans bord, och såg huru hans tjänare sutto där, och huru de som betjänade honom utförde sina åligganden, och huru de voro klädda, och vidare såg hans munskänkar, och när hon såg brännoffren som han offrade i HERRENS hus, då blev hon utom sig av förundran.
6 Och hon sade till konungen: »Sant var det tal som jag hörde i mitt land om dig och om din vishet.
7 Jag ville icke tro vad man sade, förrän jag själv kom och med egna ögon fick se det; men nu finner jag att det icke ens till hälften har blivit omtalat för mig. Du har långt mer vishet och rikedom, än jag genom ryktet hade hört.
8 Sälla äro dina män, sälla äro dessa dina tjänare, som beständigt få stå inför dig och höra din visdom.
9 Lovad vare HERREN, din Gud, som har funnit sådant behag i dig, att han har satt dig på Israels tron! Ja, därför att HERREN älskar Israel evinnerligen, därför har han satt dig till konung, för att du skall skipa lag och rätt.»
10 Och hon gav åt konungen ett hundra tjugu talenter guld, så ock välluktande kryddor i stor myckenhet, därtill ädla stenar; en så stor myckenhet av välluktande kryddor, som drottningen av Saba gav åt konung Salomo, har aldrig mer blivit införd.
11 När Hirams flotta hämtade guld från Ofir, hemförde också den från Ofir almugträ i stor myckenhet, ävensom ädla stenar.
12 Av almugträet lät konungen göra tillbehör till HERRENS hus och till konungshuset, så ock harpor och psaltare för sångarna. Så mycket almugträ har sedan intill denna dag icke införts eller blivit sett i landet.
13 Konung Salomo åter gav åt drottningen av Saba allt vad hon åstundade och begärde, och skänkte henne i sin konungsliga frikostighet också annat därutöver. Sedan vände hon om och for till sitt land igen med sina tjänare.
3 Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I bören veta att vi skola få en dess strängare dom.
2 I många stycken fela vi ju alla; om någon icke felar i sitt tal, så är denne en fullkomlig man, som förmår tygla hela sin kropp.
3 När vi lägga betsel i hästarnas mun, för att de skola lyda oss, då kunna vi därmed styra också hela deras övriga kropp.
4 Ja, till och med skeppen, som äro så stora, och som drivas av starka vindar, styras av ett helt litet roder åt det håll dit styrmannen vill.
5 Så är ock tungan en liten lem och kan likväl berömma sig av stora ting. Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog.
6 Också tungan är en eld; såsom en värld av orättfärdighet framstår den bland våra lemmar, tungan som befläckar hela kroppen och sätter »tillvarons hjul» i brand, likasom den själv är antänd av Gehenna.
7 Ty väl är det så, att alla varelsers natur, både fyrfotadjurs och fåglars och kräldjurs och vattendjurs, låter tämja sig, och verkligen har blivit tamd, genom människors natur.
8 Men tungan kan ingen människa tämja; ett oroligt och ont ting är den, och full av dödande gift.
9 Med den välsigna vi Herren och Fadern, och med den förbanna vi människorna, som äro skapade till att vara Gud lika.
10 Ja, från en och samma mun utgå välsignelse och förbannelse. Så bör det icke vara, mina bröder.
11 Icke giver väl en källa från en och samma åder både sött och bittert vatten?
12 Mina bröder, icke kan väl ett fikonträd bära oliver eller ett vinträd fikon? Lika litet kan en salt källa giva sött vatten.
15 Sedan nu översteprästerna, tillsammans med de äldste och de skriftlärde, hela Stora rådet, på morgonen hade fattat sitt beslut, läto de strax binda Jesus och förde honom bort och överlämnade honom åt Pilatus.
2 Då frågade Pilatus honom: »Är du judarnas konung?» Han svarade honom och sade: »Du säger det själv.»
3 Och översteprästerna framställde många anklagelser mot honom.
4 Pilatus frågade honom då åter och sade: »Svarar du intet? Du hör ju huru mycket det är som de anklaga dig för.»
5 Men Jesus svarade intet mer, så att Pilatus förundrade sig.
6 Nu plägade han vid högtiden giva dem en fånge lös, den som de begärde.
7 Och där fanns då en man, han som kallades Barabbas, vilken satt fängslad jämte de andra som hade gjort upplopp och under upploppet begått dråp.
8 Folket kom ditupp och begynte begära att han skulle göra åt dem såsom han plägade göra.
9 Pilatus svarade dem och sade: »Viljen I att jag skall giva eder 'judarnas konung' lös?»
10 Han förstod nämligen att det var av avund som översteprästerna hade dragit Jesus inför rätta.
11 Men översteprästerna uppeggade folket till att begära att han hellre skulle giva dem Barabbas lös.