Book of Common Prayer
Psalm 26
Förtröstan på Herren
1 Av David.
Skaffa mig rätt, Herre,
ty jag är oskyldig,
jag förtröstar på Herren utan att vackla.
2 Utforska mig, Herre, och pröva mig,
rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon,
jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter ej hos lögnare
och umgås ej med hycklare.
5 Jag hatar de ondas församling,
hos de ogudaktiga sitter jag inte.
6 Jag tvår mina händer i oskuld,
jag vill vandra kring ditt altare, Herre,
7 för att höja min röst till tacksägelse
och förkunna alla dina under.
8 Herre, jag älskar din boning,
den plats där din härlighet bor.
9 Ryck inte bort min själ tillsammans med syndare
eller mitt liv tillsammans med blodtörstiga män,
10 som har ondska i sina händer
och högra handen full av mutor.
11 Jag är oskyldig,
befria mig och var mig nådig.
12 Min fot står på jämn mark.
I församlingarna skall jag prisa Herren.
Psalm 28
Bön om beskydd och tack för räddning
1 Av David.
Till dig, Herre, ropar jag,
min klippa, var ej stum mot mig.
Om du är tyst mot mig,
blir jag lik dem som far ner i graven.
2 Hör mina böners ljud
när jag ropar till dig,
när jag lyfter mina händer
mot det innersta i din helgedom.
3 För inte bort mig med ogudaktiga
och med ogärningsmän,
som talar vänligt med sin nästa
men har ondska i sina hjärtan.
4 Löna dem efter deras handlingar,
efter deras onda gärningar.
Löna dem efter deras händers verk,
vedergäll dem för vad de har gjort.
5 Ty de ger inte akt på Herrens gärningar,
på hans händers verk.
Därför skall han slå ner dem
och inte mer bygga upp dem.
6 Välsignad vare Herren,
ty han har hört mina böner om nåd.
7 Herren är min styrka och min sköld,
på honom förtröstade mitt hjärta.
Jag fick hjälp och mitt hjärta gläder sig.
Jag vill tacka honom med min sång.
8 Herren är sitt folks styrka,
ett frälsningens värn är han för sin smorde.
9 Fräls ditt folk
och välsigna din arvedel,
var deras herde och bär dem för evigt!
Psalm 36
Den ogudaktiges ondska och Herrens godhet
1 För sångmästaren, av Herrens tjänare David.
2 I mitt hjärta hör jag vad synden viskar till den ogudaktige.
Det finns ingen gudsfruktan inför hans ögon.
3 Han förringar inför sig själv
att man skall upptäcka och hata hans brott.
4 Hans muns ord är ondska och svek,
han vill inte göra det som är förståndigt och gott.
5 Ondska tänker han ut på sin bädd,
han går den väg som inte är god,
han skyr inte något ont.
6 Herre, upp i himlen räcker din nåd,
din trofasthet ända till skyarna.
7 Din rättfärdighet är som väldiga berg,
dina domar som det stora havsdjupet.
Både människor och djur räddar du, Herre.
8 Hur dyrbar är inte din nåd, Gud!
Människors barn har sin tillflykt under dina vingars skugga.
9 De mättas av de rika gåvorna i ditt hus,
av din ljuvlighets ström ger du dem att dricka.
10 Ty hos dig är livets källa,
i ditt ljus ser vi ljus.
11 Låt din nåd förbli över dem som känner dig
och din rättfärdighet över de rättsinniga.
12 Låt inte de högmodigas fot komma över mig
eller de ogudaktigas hand driva bort mig.
13 Där ligger ogärningsmän fallna,
nerstötta utan att kunna resa sig.
Psalm 39
Inför döden och människans förgänglighet
1 För sångmästaren, till Jedutun.[a] En psalm av David.
2 Jag sade: "Jag vill ta mig i akt,
så att jag inte syndar med min tunga.
Jag vill sätta ett lås för min mun,
så länge den ogudaktige är inför mig."
3 Jag blev stum och tyst.
Jag teg, fjärran från det goda,
och min plåga blev allt värre.
4 Mitt hjärta brann inom mig.
Medan jag grubblade,
brann det som en eld.
Jag talade med min tunga:
5 " Herre, låt mig förstå att mitt liv har ett slut,
att det finns en gräns för mina dagar,
så att jag inser hur förgänglig jag är.
6 Som en handsbredd har du gjort mina dagar,
min livslängd är som ett intet inför dig.
Endast en vindfläkt är människorna,
hur säkra de än står. Sela.
7 Som en skugga vandrar en man omkring,
han oroar sig till ingen nytta
och samlar på hög utan att veta vem som skall få det.
8 Men vad hoppas jag på, Herre?
Till dig står mitt hopp.
9 Befria mig från alla mina överträdelser,
låt mig inte bli smädad av dårar.
10 Jag tiger och öppnar ej min mun,
ty det är du som har gjort det.
11 Tag din plåga ifrån mig,
för din hands aga går jag under.
12 När du tuktar någon för hans missgärning,
förtär du likt malen det han har kärt.
Endast en vindfläkt är människorna. Sela.
13 Hör min bön, Herre,
lyssna till mitt rop.
Tig inte vid mina tårar,
ty en främling är jag hos dig,
en gäst som alla mina fäder.
14 Vänd din blick ifrån mig,
så att jag kan le igen,
innan jag går bort och ej mer finns till."
Jerusalems sorg och ödeläggelse
Alef
1 Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden!
Hon har blivit lik en änka.
Hon som var så mäktig bland folken,
en furstinna bland länderna,
hon måste nu göra slavtjänst.
Beth
2 Bittert gråter hon i natten,
tårar rinner utför hennes kind.
Bland alla hennes älskare
finns ingen som tröstar henne.
Alla hennes vänner har svikit henne,
de har blivit hennes fiender.
Gimel
3 Juda har gått i landsflykt
på grund av förtryck
och svår träldom.
Hon bor nu bland hednafolken,
hon finner ingen ro.
Alla hennes förföljare har överfallit henne
mitt i hennes nöd.
Daleth
4 Vägarna till Sion sörjer,
ty ingen kommer längre till högtiderna.
Alla hennes portar är öde,
hennes präster suckar.
Hennes jungfrur är bedrövade,
och själv sörjer hon bittert.
He
5 Hennes ovänner har makten,
hennes fiender känner sig säkra.
Ty Herren har bedrövat henne
för hennes många synders skull.
Hennes barn har vandrat bort
som fångar framför fienden.
Waw
6 All prakt har försvunnit
från dottern Sion.
Hennes furstar liknar hjortar,
som inte finner bete.
De vandrar kraftlösa
framför förföljaren.
Zajin
7 I sin nöd och hemlöshet
kommer Jerusalem ihåg
allt vad dyrbart hon ägde
i forna dagar.
Nu, då hennes folk har fallit för ovännens hand
och ingen kommer till hennes hjälp,
ser hennes ovänner med hån på hennes undergång.
Heth
8 Svårt har Jerusalem syndat,
därför ses hon som oren.
Alla som ärade henne föraktar henne,
ty de ser hennes nakenhet.
Själv suckar hon
och vänder sig bort.
Teth
9 Orenhet fläckar fållen på hennes kläder,
hon tänkte inte på vad slutet skulle bli.
Hon har sjunkit ofattbart djupt
och ingen finns som tröstar henne.
O, Herre, se mitt betryck,
ty fienden förhäver sig.
Jod
10 Ovännen har räckt ut sin hand
efter allt dyrbart hon ägde.
Hon har sett hur hedningar
går in i hennes helgedom,
sådana som du har förbjudit
att komma in i din församling.
Kaf
11 Allt hennes folk suckar
och söker efter bröd.
De ger sina dyrbarheter för mat
för att hålla sig vid liv.
Se, o Herre, och ge akt på
hur föraktad jag har blivit.
Lamed
12 Betyder det ingenting för alla er som går vägen förbi?
Ge akt på detta och se:
Kan någon plåga vara lik den plåga
som drabbat mig,
den som Herren låtit mig lida
på sin brinnande vredes dag?
41 Solen har sin glans, månen en annan och stjärnorna ännu en annan. Den ena stjärnan skiljer sig från den andra i glans.
42 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som sås förgängligt uppstår oförgängligt. 43 Det som sås i vanära uppstår i härlighet. Det som sås i svaghet uppstår i kraft. 44 Det sås en jordisk kropp, det uppstår en andlig kropp. Om det finns en jordisk kropp, finns det också en andlig kropp. 45 Så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en levande varelse. [a] Den siste Adam[b] blev en livgivande ande. 46 Men det andliga är inte det första utan det jordiska. Därefter kommer det andliga. 47 Den första människan var av jord, jordisk. Den andra människan kom från himlen. 48 Som den jordiska människan var, så är också de jordiska. Och som den himmelska människan är, så är också de himmelska. 49 Och liksom vi har burit den jordiska människans bild, skall vi också bära den himmelska människans bild.
50 Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga.
Jesus är Guds vishet
25 Vid den tiden sade Jesus: "Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka och uppenbarat det för de små. 26 Ja, Fader, detta var din goda vilja. 27 Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen känner Sonen utom Fadern. Inte heller känner någon Fadern utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. 28 Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor,[a] så skall jag ge er vila. 29 Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar. 30 Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt."
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln