Book of Common Prayer
Psalm 137
Vid Babels floder
1 Vid Babels floder
där satt vi och grät,
när vi tänkte på Sion.
2 I pilträden som fanns där
hängde vi upp våra harpor.
3 Ty de som höll oss fångna bad oss sjunga.
De som plågade oss bad oss vara glada:
"Sjung för oss en av Sions sånger!"
4 Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
i främmande land?
5 Om jag glömmer dig, Jerusalem,
må min högra hand glömma att spela.[a]
6 Min tunga må fastna i gommen
om jag inte tänker på dig,
om jag inte låter Jerusalem
vara min högsta glädje.
7 Herre, kom ihåg Edoms barn på Jerusalems dag,
hur de ropade: "Riv ner, riv ner
ända till grunden!"
8 Du Babels dotter, dömd till undergång,
salig är den som får vedergälla dig
för allt vad du har gjort oss.
9 Salig är den som griper dina späda barn
och krossar dem mot klippan.
Psalm 144
Bön om räddning och välsignelse
1 Av David.
Lovad vare Herren, min klippa,
han som lärde mina armar att kriga,
mina händer att strida,
2 min nåds Gud och min borg,
mitt värn och min räddare,
min sköld och min tillflykt,
han som lägger mitt folk under mig.
3 Herre, vad är en människa, att du bryr dig om henne,
en människoson, att du tänker på honom?
4 En människa är som en vindfläkt,
hennes dagar som en försvinnande skugga.
5 Herre, sänk din himmel och stig ner,
rör vid bergen, så att de ryker.
6 Låt blixtar ljunga och skingra dem,
skjut dina pilar och förvirra dem!
7 Räck ut dina händer från höjden,
fräls mig och rädda mig
ur de stora vattnen,
ur främlingarnas hand.
8 Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
9 Gud, en ny sång vill jag sjunga till dig,
till tiosträngad psaltare vill jag lovsjunga dig,
10 du som ger seger åt kungarna,
du som befriar din tjänare David
från det onda svärdet.
11 Fräls mig och rädda mig ur främlingarnas hand.
Deras mun talar lögn
och deras högra hand är en falskhetens hand.
12 När våra söner står i sin ungdom
som högväxta plantor
och våra döttrar som hörnpelare,
uthuggna för palats,
13 när våra lador är fyllda
med förråd på förråd
och våra får förökar sig tusenfalt,
ja, tiotusenfalt på våra utmarker,
14 när våra oxar går med full last,
när ingen rämna har brutits i muren
och ingen tvingas dra ut som fånge,
när inget klagorop hörs på våra gator -
15 saligt är det folk som har det så,
ja, saligt är det folk som har Herren till sin Gud.
Psalm 104
Herrens storhet
1 Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
i majestät och härlighet är du klädd.
2 Insvept i ljus som i en mantel,
spänner du ut himlen som ett tält.
3 Du timrar på vattnen dina salar,
molnen gör du till din vagn,
du far på vindens vingar.
4 Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
5 Du grundade jorden på dess fästen,
så att den ej vacklar till evig tid.
6 Med djupet täckte du den som med en klädnad,
upp över bergen stod vattnen.
7 Vid din tillrättavisning flydde de,
för ljudet av ditt dunder tog de till flykten.
8 Berg höjde sig och dalar sänkte sig
på den plats du hade bestämt för dem.
9 En gräns satte du som vattnen ej fick överskrida.
Aldrig mer kommer de att övertäcka jorden.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna,
mellan bergen tog de sin väg.
11 De vattnar alla markens djur,
vildåsnorna släcker där sin törst.
12 Vid dem bor himlens fåglar,
från trädens grenar höjer de sin röst.
13 Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av den frukt du skapar.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren
och örter till människans tjänst.
Så låter du bröd komma från jorden
15 och vin som gläder människans hjärta.
Du gör hennes ansikte glänsande av olja,
och brödet styrker hennes hjärta.
16 Herrens träd blir mättade,
Libanons cedrar, som han planterat.
17 Fåglarna bygger där sina nästen,
hägern har sitt bo i cypresserna.
18 Stenbockarna har fått de höga bergen,
klipporna är en tillflykt för klippgrävlingarna.
19 Du gjorde månen till att bestämma tider,
solen vet stunden då den skall gå ner.
20 Du sänder mörker och det blir natt,
då kommer alla skogens djur i rörelse.
21 De unga lejonen ryter efter rov
och begär sin föda av Gud.
22 Solen går upp, då drar de sig tillbaka
och lägger sig ner i sina hålor.
23 Människan går ut till sin gärning
och arbetar till dess att kvällen kommer.
24 Hur många är inte dina verk, Herre!
Med vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av vad du har skapat.
25 Där är havet, det stora och vida,
där är ett oräkneligt vimmel av levande varelser,
både stora och små.
26 Där går skeppen,
där leker Leviatan som du har skapat.
27 Alla väntar de på dig
att du skall ge dem mat i rätt tid.
28 Du ger dem och de samlar in,
du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor.
29 Du döljer ditt ansikte och de blir förskräckta,
du tar bort deras ande och de dör
och vänder åter till stoft.
30 Du sänder din Ande, då skapas de
och du förnyar jordens ansikte.
31 Må Herrens härlighet vara i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk.
32 Han ser på jorden och den bävar,
han rör vid bergen och de ryker.
33 Jag vill sjunga för Herren
så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud
så länge jag är till.
34 Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädja mig i Herren.
35 Må syndare försvinna från jorden
och inga ogudaktiga mer vara till.
Lova Herren, min själ!
Halleluja!
Rekabiternas trohet och judafolkets trolöshet
35 Detta är det ord som kom till Jeremia från Herren i Jojakims, Josias sons, Juda kungs, tid. Han sade: 2 "Gå till rekabiternas släkt och tala med dem och för dem in i en av kamrarna till Herrens hus och ge dem vin att dricka."
3 Då tog jag med mig Jaasanja, son till Jeremia, son till Habassinja, samt hans bröder, alla hans söner och rekabiternas övriga släkt 4 och förde dem till Herrens hus, in i den kammare som tillhörde sönerna till gudsmannen Hanan, Jigdaljas son. Den kammaren ligger bredvid furstarnas, ovanför dörrvaktaren Maasejas, Sallums sons, kammare. 5 Och jag satte fram kannor fulla av vin och bägare för rekabiterna och bjöd dem vin att dricka.
6 Men de svarade: "Vi dricker inte vin, för vår far Jonadab, Rekabs son, har befallt oss: Ni och era barn skall aldrig dricka vin. 7 Ni skall inte bygga hus, inte så säd eller plantera vingårdar och inte heller äga sådana, utan ni skall bo i tält i all er tid, för att ni länge skall leva i det land där ni bor som främlingar. 8 Vi lyder allt vad vår fader Jonadab, Rekabs son, har befallt och därför dricker vi aldrig vin, varken vi eller våra hustrur, våra söner eller våra döttrar. 9 Och vi bygger inte heller hus att bo i och vi äger inte vingårdar, åkrar eller säd. 10 Vi har bott i tält och har rättat oss efter och gjort allt vad vår fader Jonadab har befallt oss. 11 Men när Nebukadressar, kungen i Babel, drog upp mot landet sade vi: Låt oss flytta till Jerusalem för att komma undan kaldeernas och arameernas här. Och så bosatte vi oss i Jerusalem."
12 Herrens ord kom till Jeremia. Han sade: 13 "Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Gå och säg till Juda män och till Jerusalems invånare: Skall ni inte ta emot tillrättavisning och lyssna till mina ord? säger Herren. 14 Det bud som Jonadab, Rekabs son, gav sina barn att de inte skulle dricka vin har de hållit och än i dag dricker de inte vin, eftersom de lyder sin faders befallning. Men själv har jag gång på gång talat till er och ni har inte lyssnat till mig. 15 Gång på gång har jag sänt till er mina tjänare profeterna och låtit säga: Vänd om var och en från sin onda väg, bättra ert sätt att leva och följ inte efter andra gudar, så att ni tjänar dem. Då skall ni få bo i det land som jag har givit er och era fäder. Men ni slog dövörat till och lyssnade inte på mig.
16 Eftersom detta folk inte har gjort som jag har sagt, så som Jonadabs, Rekabs sons, efterkommande har följt den befallning som deras fader gav dem, 17 därför säger Herren, härskarornas Gud, Israels Gud, så: Se, över Juda och alla Jerusalems invånare skall jag låta all den olycka komma som jag har uttalat över dem, därför att de inte lyssnade när jag talade till dem och inte svarade när jag kallade på dem."
18 Till rekabiterna sade Jeremia: "Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Därför att ni har följt er fader Jonadabs befallning och hållit alla hans befallningar och på allt sätt gjort som han har befallt er, 19 därför säger Herren Sebaot, Israels Gud, så: Jonadab, Rekabs son, kommer alltid att ha en avkomling i tjänst inför mitt ansikte."
27 Men nu är ni Kristi kropp och var för sig lemmar. 28 Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål. 29 Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? 30 Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda? 31 Men sträva efter[a] de nådegåvor som är störst.
Och nu visar jag er en väg som vida överträffar alla andra:
Kärlekens väg
13 Om jag talade
både människors
och änglars språk
men inte hade kärlek,
vore jag endast
en ljudande malm
eller en skrällande cymbal.[b]
2 Och om jag ägde
profetisk gåva
och kände alla hemligheter
och hade all kunskap,
och om jag hade all tro
så att jag kunde flytta berg
men inte hade kärlek,
så vore jag ingenting.
3 Och om jag delade ut
allt vad jag ägde
och om jag offrade min kropp
till att brännas,[c]
men inte hade kärlek,
så skulle jag ingenting vinna.
Som får utan herde
35 Jesus gick omkring i alla städer och byar, och han undervisade i deras synagogor och predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. 36 När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde. 37 Och han sade till sina lärjungar: "Skörden är stor, men arbetarna är få. 38 Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd."
Jesus sänder ut de tolv
10 Jesus kallade till sig sina tolv lärjungar och gav dem makt att driva ut orena andar och att bota alla slags sjukdomar och krämpor. 2 Detta är namnen på de tolv apostlarna: först Simon, som kallas Petrus, och hans bror Andreas, vidare Jakob, Sebedeus son, och hans bror Johannes, 3 Filippus och Bartolomeus, Thomas och Matteus, publikanen,[a] Jakob, Alfeus son, och Taddeus,[b] 4 Simon ivraren[c] och Judas Iskariot,[d] han som skulle förråda honom.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln