Book of Common Prayer
En bön om nåd, ledning och förlåtelse
25 Av David.
Till dig, Herre, sätter jag mitt hopp,[a]
2 du min Gud, på dig förtröstar jag.
Låt mig inte komma på skam,
och låt inte mina fiender triumfera över mig.
3 Ingen som hoppas på dig behöver någonsin skämmas.
Men de som utan orsak handlar svekfullt ska stå där med sin skam.
4 Herre, visa mig dina vägar,
lär mig dina stigar!
5 Led mig i din sanning och undervisa mig,
du min frälsnings Gud.
Jag hoppas på dig, alltid.
6 Herre, tänk på din barmhärtighet
och nåd som du alltid har visat.
7 Tänk inte på min ungdoms synder,
mina överträdelser,
utan kom ihåg mig i din nåd,
tänk på mig i din godhet, Herre.
8 Herren är god och rättsinnig,
därför visar han syndarna vägen.
9 Han vägleder de ödmjuka rätt,
han undervisar de ödmjuka om sin väg.
10 Alla Herrens vägar är nåd och trofasthet
för dem som håller hans förbund och befallningar.
11 Herre, för ditt namns skull,
förlåt min synd, för den är stor.
12 Vem det än är som fruktar Herren,
honom låter Herren veta vilken väg han ska välja.
13 Han får leva ett gott liv,
och hans barn ska ärva landet.
14 Herren har förtroende för dem som fruktar honom,
och de får insyn i hans förbund.
15 Jag ser alltid upp till Herren,
för han frigör min fot ur nätet.
16 Vänd dig till mig, var nådig mot mig,
för jag är ensam och nertyngd.
17 Min ångest blir allt värre.
Befria mig från min nöd!
18 Se hur jag lider och vilket elände jag har!
Förlåt mig alla mina synder!
19 Se hur många fiender jag har
och hur våldsamt de hatar mig!
20 Bevara mitt liv och rädda mig!
Låt mig inte komma på skam,
för jag tar min tillflykt till dig.
21 Låt oskuld och uppriktighet bevara mig,
för mitt hopp står till dig.
22 O, Gud, befria Israel från all dess nöd!
Tacksägelse över segern
9 För körledaren, till mutlabbén[a]. En psalm av David.[b]
2 Herre, jag vill prisa dig av allt mitt hjärta
och berätta om alla dina under.
3 Jag vill vara glad och jubla i dig.
Jag vill lovsjunga ditt namn,
du den Högste.
4 Mina fiender drar sig tillbaka,
vacklar och förgås inför dig.
5 Du har försvarat min rätt och min sak,
du har satt dig på tronen
som en rättfärdig domare.
6 Du har tillrättavisat folken
och gjort slut på de ogudaktiga
och utplånat deras namn för all framtid.
7 Fienden är borta, utplånad för evigt.
Du ödelade städerna,
man ska inte ens komma ihåg dem.
8 Men Herren regerar för all framtid.
Han har ställt fram sin tron för att döma.
9 Han dömer världen i rättfärdighet,
han härskar över folken med rättvisa.
10 Herren är en tillflykt för de förtryckta,
en borg i nödens tid.
11 De som känner dig vid ditt namn,
förtröstar på dig, Herre,
för du överger inte dem som söker dig.
12 Lovsjung Herren,
honom som bor på Sion!
Berätta för folken vad han har gjort!
13 Han som hämnas blodsdåd kommer ihåg,
han glömmer inte de förtrycktas klagan.
14 Herre, var nådig mot mig,
se hur jag får lida för dem som hatar mig,
du som kan lyfta mig upp från dödens portar,
15 så att jag kan lovprisa dig i dotter Sions[c] portar
och glädjas över din räddning.
16 Folken faller själva i den grop de grävt,
och deras egen fot fastnar i det nät de lagt ut.
17 Herren gör sig känd,
han skipar rätt.
Den gudlöse snärjs i sina egna gärningar.
Higgajón[d]. Sélah
18 De gudlösa ska återvända till dödsriket,
alla folk som har glömt Gud.
19 Den fattige ska inte vara glömd för alltid,
inte heller är de förtrycktas hopp borta för evigt.
20 Stå upp, Herre! Låt inte människor få makten!
Låt folken bli dömda inför dig!
21 Låt skräcken komma över dem, Herre!
Låt folken veta att de är bara människor! Séla
Ett rättfärdigt liv
15 En psalm av David.
Herre, vem får bo i ditt tält?
Vem får vistas uppe på ditt heliga berg?
2 Den som lever ett oklanderligt liv,
gör det som är rättfärdigt
och talar sanning av hjärtat,
3 den som inte förtalar andra,
den som inte skadar sin granne
eller vanärar sin medmänniska,
4 den som föraktar den förkastlige
men ärar dem som fruktar Herren,
den som håller sin ed även om det skulle skada honom,
5 den som inte lånar ut pengar mot ränta
och vägrar att ta emot mutor för att fälla en oskyldig.
Den som gör så kommer aldrig att vackla.
19 det är du själv, o kung. Du har vuxit dig så stor och stark att din makt når ända upp till himlen, och du regerar ända ut till världens ände.
20 Kungen såg en helig väktare komma ner från himlen och säga: ’Hugg ner trädet och förstör det, men lämna stubben med rötterna kvar i jorden, i markens gräs, fastbunden med en kedja av järn och koppar. Han ska fuktas av himlens dagg och leva med markens djur, tills sju år har gått.’ 21 Det här är tydningen, o kung, och detta är vad den Högste har beslutat att låta drabba dig, min herre och kung: 22 Du kommer att drivas bort från mänskliga boningar och få bo bland markens djur, äta gräs som oxar och fuktas av himlens dagg. Så ska det vara under sju år, tills du har insett att den Högste regerar över människors riken och ger dem åt vem han vill. 23 Men befallningen att lämna kvar stubben med rötterna betyder att du ska få tillbaka ditt rike igen, när du har insett att det är himlen som regerar. 24 Lyd därför mitt råd, o kung, gör dig av med din synd genom att göra det som är rättfärdigt och med din skuld genom att vara barmhärtig mot de fattiga! Då kan det hända att din framgång får bestå.”
Drömmen går i uppfyllelse
25 Allt detta drabbade kung Nebukadnessar. 26 Tolv månader senare gick kungen omkring på taket till sitt palats i Babylon 27 och sa för sig själv: ”Är inte detta det stora Babylon, som jag själv har byggt till ett kungligt residens, med min mäktiga kraft, till mitt majestäts ära!”
19 Då vet vi att vi är av sanningen och våra hjärtan kan känna sig trygga inför honom, 20 även om vårt hjärta fördömer oss. För Gud är större än vårt hjärta och vet allt.
21 Mina kära, om vårt hjärta inte dömer oss så kan vi vara frimodiga inför Gud, 22 och vad vi än ber om ska vi få av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. 23 Detta är hans bud, att vi ska tro på hans Sons Jesus Kristus namn och älska varandra så som han har befallt oss. 24 Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss.
Lär er avslöja falska budskap
4 Mina kära, tro inte alla andar utan pröva dem, om de kommer från Gud, för många falska profeter har gått ut över världen. 2 Så här kan ni avgöra om det är Guds Ande: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har blivit en verklig människa är från Gud.[a] 3 Men den som inte erkänner Jesus är inte från Gud. Han är från antikrist[b], som ni vet ska komma och som redan finns i världen.
4 Mina barn, ni är från Gud och har segrat över dem. Han som finns i er är ju större än den som finns i världen. 5 De är från världen och talar på världens vis, och därför lyssnar världen på dem. 6 Men vi är från Gud. Och den som känner Gud lyssnar på oss, medan den som inte tillhör Gud inte lyssnar på oss. Genom detta kan vi känna igen sanningens Ande och villfarelsens ande.
Jesus talar till folket i Galileen
(Matt 4:12-17; Mark 1:14-15)
14 Efter detta återvände Jesus till Galileen i Andens kraft, och snart talade man om honom överallt i trakten. 15 Han undervisade i deras synagogor, och alla lovordade honom.
Jesus i synagogan i Nasaret
(Matt 13:54-58; Mark 6:1-6)
16 När han kom till Nasaret, där han växt upp, gick han som vanligt till synagogan på sabbaten[a]. Och då han reste sig upp för att läsa, 17 räckte man honom profeten Jesajas bokrulle. Han öppnade den och hittade det ställe där det står:
18 ”Herrens Ande är över mig
för han har smort mig
att förkunna goda nyheter till de fattiga.
Han har sänt mig att förkunna frihet för de fångna
och syn för de blinda,
till att befria de förtryckta
19 och ropa ut ett nådens år från Herren.”[b]
20 Han rullade sedan ihop boken, lämnade den till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar vända mot honom. 21 Han började tala till dem: ”Idag har det här skriftstället gått i uppfyllelse inför er som lyssnar.”
22 Alla talade väl om honom och förvånades över hans underbara ord. De sa till varandra. ”Det är väl bara Josefs son?”
23 Då sa han till dem: ”Snart påminner ni mig säkert om ordspråket: ’Läkare, bota dig själv!’ och säger till mig: ’Gör samma under här i din hemstad som vi har hört att du gjort i Kafarnaum.’ ” 24 Och han fortsatte: ”Sannerligen säger jag er: ingen profet blir accepterad i sin egen hemstad. 25 Jag säger er en sanning: det fanns många änkor i Israel på Elias tid, när himlen inte gav något regn på tre och ett halvt år och det var svår hungersnöd i landet. 26 Men Elia blev inte sänd till någon av dem, utan till en änka i Sarefat nära Sidon[c]. 27 Och det fanns många spetälska i Israel på profeten Elishas tid, men ingen av dem blev renad utan bara syriern Naaman.[d]”
28 Människorna i synagogan blev rasande när de hörde detta. 29 De rusade upp och drev Jesus ut ur staden, ända till kanten av det berg som staden var byggd på, och tänkte knuffa honom utför klippan.
30 Men han gick rakt igenom folkhopen och lämnade dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.