Book of Common Prayer
Lovprisning till historiens Herre
78 Maskil. Av Asaf.
Mitt folk, lyssna till min undervisning!
Vänd era öron till vad jag säger!
2 Jag vill öppna min mun för liknelser,
jag ska yttra hemligheter från gamla tider.
3 Vad vi har hört och känner till,
vad våra fäder har berättat för oss,
4 vill vi inte dölja för deras barn.
Vi vill förkunna för nästa generation Herrens väldiga gärningar,
hans makt och de under som han utfört.
5 Han gav förordningar till Jakob,
stiftade en lag åt Israel,
som han befallde våra fäder
att undervisa sina barn om,
6 så att kommande generationer skulle få kännedom om dem,
och att deras barn som skulle komma att födas
i sin tur skulle kunna berätta för sina barn.
7 Så skulle de sätta sin lit till Gud
och inte glömma hans gärningar,
utan följa hans bud.
8 De skulle inte vara som sina fäder,
en trotsig och upprorisk generation,
som inte var lojala och trogna mot Gud.
9 Efraims män, beväpnade med båge,
vände om på stridens dag.
10 De bröt förbundet med Gud
och vägrade att följa hans lag.
11 De glömde hans gärningar,
underverk som han hade låtit dem se.
12 Han gjorde under inför deras fäder
i Egyptens land, på Soans slätter.
13 Han delade havet och ledde dem rakt igenom det.
Han lät vattnet stå som en vägg.
14 På dagen ledde han dem med ett moln
och på natten med ett eldsken.
15 Han klöv klippor i öknen
och gav dem rikligt med vatten ur djupet.
16 Strömmar lät han bryta fram från klippan,
han lät vatten flyta fram som en flod.
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
21 Men Herren hörde dem och blev vred.
En eld tändes mot Jakob,
vreden växte fram mot Israel,
22 därför att de inte trodde på Gud
eller litade på hans räddning.
23 Han befallde att himlen skulle öppnas
och slog upp himlens dörrar,
24 han lät manna regna ner som mat,
han gav dem säd från himlen.
25 Människor fick äta änglars mat,
han gav dem rikligt att äta.
26 Han släppte loss östanvinden från himlen
och förde fram sunnanvinden med sin kraft.
27 Han lät kött regna ner som stoft,
fåglar som sanden i havet.
28 Han lät det falla ner i deras läger,
runt omkring deras tält.
29 De åt tills de fick mer än nog.
Han lät dem få vad de begärde.
30 Men innan de stillat sina begär,
innan de hunnit svälja ner maten som de hade i munnen,
31 upptändes Guds vrede mot dem.
Han dödade de starkaste
och slog ner Israels unga män.
32 Trots detta fortsatte de att synda
och trodde inte, trots hans under.
33 Då lät han deras liv sluta i tomhet
och deras år i skräck.
34 När han dödade, frågade de efter honom,
vände om och sökte honom.
35 Då kom de ihåg att Gud var deras klippa,
att Gud den Högste var deras befriare.
36 Men de hycklade med sina ord för honom,
de ljög för honom.
37 Deras hjärtan var inte lojala mot honom,
och de var inte trogna mot hans förbund.
38 Ändå är han barmhärtig och försonar missgärning,
han vill inte förgöra.
Många gånger höll han tillbaka sin vrede,
lät inte sin vredes glöd flamma upp.
39 Han kom ihåg att de bara var mänskliga varelser
som försvinner som en vindpust,
för att inte komma åter.
40 Hur många gånger gjorde de inte uppror mot honom i öknen
och bedrövade honom i ödemarken!
41 Gång på gång frestade de Gud
och gjorde Israels Helige bedrövad.
42 De kom inte ihåg den makt som han visade
när han befriade dem från fienden,
43 när han gjorde sina tecken i Egypten
och sina under på Soans slätter.
44 Han förvandlade deras floder till blod,
och de kunde inte dricka vatten ur bäckarna.
45 Han sände stora svärmar med flugor som åt dem
och grodor som förstörde.
46 Han gav deras gröda åt gräshoppor
och deras skörd åt skadedjur.[a]
47 Han förstörde deras vinrankor med hagel
och mullbärsfikonträden med slagregn[b].
48 Han utlämnade deras boskap åt hagel
och deras hjordar åt blixten.[c]
49 Han släppte loss sin glödande vrede över dem,
vrede, harm och förbittring,
en skara av olycksänglar.
50 Han gav sin vrede fritt utlopp
och skonade inte deras liv,
utan lät dem dö av pest.
51 Han slog allt förstfött i Egypten,
de förstfödda av manligt kön i Hams hyddor.
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
56 Men de prövade Gud, den Högste, var upproriska mot honom
och höll inte hans befallningar.
57 De vände sig bort i trolöshet som sina fäder,
bort, som en förrädisk båge.
58 De retade upp honom med sina offerplatser
och gjorde honom svartsjuk med sina avgudabilder.
59 När Gud hörde dem blev han vred,
och han förkastade Israel helt.
60 Han övergav sin boning i Shilo,
det tält han hade satt upp bland människorna.
61 Han lät sin makt[d] föras bort i fångenskap
och överlämnade sin härlighet i fiendehänder.
62 Han överlämnade sitt folk åt svärdet
och var vred på sin egendom.
63 Deras unga män förtärdes av eld,
och för deras unga flickor sjöngs aldrig någon bröllopssång.
64 Prästerna dödades med svärd
och deras änkor kunde inte hålla någon dödsklagan.
65 Då vaknade Herren, som ur en sömn,
som en krigare som varit upprymd av vin.
66 Han slog tillbaka sina fiender,
han skickade bort dem till evig skam.
67 Han förkastade Josefs boningar,
han utvalde inte Efraims stam.
68 I stället utvalde han Judas stam
och berget Sion som han älskade.
69 Där byggde han sin helgedom likt höjderna,
lika orubbligt som jorden som han grundlagt för evigt.
70 Han utsåg David till sin tjänare
och hämtade honom från fårfållorna.
71 Från fåren hämtade han honom,
för att bli herde för hans folk Jakob,
för Israel, hans arvedel.
72 Han var herde för dem med ett uppriktigt hjärta,
han ledde dem med skicklig hand.
Folkets synder, bekännelse och frälsning
59 Herrens arm är inte för kort för att rädda,
hans öra är inte heller dövt så att han inte hör.
2 Det är era synder som skiljer er från er Gud.
För era synders skull har han vänt sitt ansikte bort ifrån er
och lyssnar inte längre.
3 Era händer är fläckade av blod
och era fingrar av synd.
Ni ljuger med era läppar,
och på era tungor finns ondska.
4 Ingen frågar efter rättfärdighet
och ingen dömer sanningsenligt.
De förtröstar på tomhet och talar lögn.
De går havande med ofärd och föder olycka.
5 De kläcker ormägg
och väver spindelväv.
Den som äter deras ägg dör,
om de krossas kommer det ut en orm.[a]
6 Deras väv duger inte till kläder,
det de åstadkommer räcker inte för att skyla dem själva.
Det de gör är orätt,
våld är vad de utför.
7 Deras fötter skyndar till allt som är ont
och är snara till att utgjuta oskyldigt blod.
De tänker ut onda planer,
och deras väg kantas av våld och förödelse.
8 Fridens väg känner de inte till,
och där de går fram finns ingen rätt.
De har slagit in på krokiga vägar,
ingen som går där kan få någon frid.
9 Därför är rätten långt ifrån oss,
och rättfärdigheten når oss inte.
Vi hoppas på ljus, men det är mörkt,
solsken, men vi vandrar i dunkel.
10 Vi famlar som blinda längs vägen,
vi famlar som om vi saknade ögon,
snavar mitt på dagen, som om det vore skymning.
Bland de livskraftiga är vi som döda.
11 Vi brummar alla som björnar
och kuttrar som sorgsna duvor.
Vi väntar på rättvisa,
men det finns ingen,
på räddning,
men den är långt ifrån oss.
12 Våra överträdelser hopar sig inför dig,
våra synder vittnar mot oss.
Vi bär våra synder med oss,
vi vet om våra missgärningar.
13 Vi har varit upproriska och förnekat Herren,
vi har vänt oss bort från vår Gud.
Vi har talat våld och falskhet
och viskat lögner som vi själva tänkt ut.
14 Rättvisan blir undanträngd,
rättfärdigheten stannar på avstånd,
sanningen vacklar på torget,
och ingen ärlighet får komma fram.
15 Sanningen finns inte,
och den som skyr det onda blir plundrad.
Herren såg detta
och blev bedrövad över att ingen rätt fanns.
Hälsning
1 Från Paulus, som genom Guds vilja är apostel[a] åt Kristus[b] Jesus, i enlighet med löftet om livet som finns i Kristus Jesus.
2 Till Timotheos, mitt kära barn[c].
Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, Fadern, och Kristus Jesus, vår Herre.
Var trogen i din uppgift
3 Jag tackar Gud, som jag liksom mina förfäder tjänar, med rent samvete, när jag dag och natt ständigt kommer ihåg dig i mina böner.
4 Jag minns dina tårar och längtar efter att få se dig igen och fyllas av glädje. 5 Jag minns också den uppriktiga tro du har, den som fanns hos din mormor Lois och din mor Eunike. Jag är övertygad om att samma tro nu finns i dig.
6 Därför vill jag påminna dig om att blåsa liv i den nådegåva Gud gav dig, när jag lade mina händer på dig. 7 Gud har inte gett oss en modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens. 8 Därför ska du inte skämmas för att vittna om vår Herre, och inte heller skämmas över mig som sitter i fängelse för hans skull. Var beredd att lida för evangeliet du också, för Gud ska ge dig kraft.
9 Han har räddat oss och kallat oss med en helig kallelse, inte på grund av våra gärningar, utan på grund av sitt beslut och sin nåd, som han gav oss i Kristus Jesus redan före tidens början, 10 men som nu har uppenbarats när vår Frälsare Kristus Jesus trätt fram. Han har brutit dödens makt och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet, 11 som jag har utsetts att vara apostel, förkunnare och lärare för. 12 Det är också därför som jag får lida. Men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är säker på att han också kan bevara det som har anförtrotts mig, ända till den dagen.
13 Ta det som du har hört från mig som modell för en sund undervisning, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. 14 Bevara genom den heliga Anden som bor i oss det goda som du är anförtrodd.
Jesus varnar för förförelser
(Matt 18:8-9; Luk 17:1-2)
42 Om någon förför en av dessa små som tror på mig, så skulle det vara bättre för den personen att kastas i havet med en kvarnsten runt halsen. 43 Om din hand förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet stympad, än att ha båda händerna i behåll och hamna i Gehenna[a], i den eld som aldrig slocknar.[b] 45 Och om din fot förför dig, så hugg av den. Det är bättre att gå in i livet handikappad, än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna.[c]
47 Om ditt öga förför dig, så riv ut det. Det är bättre att gå in i Guds rike enögd, än att ha båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna, 48 där
’deras maskar aldrig ska dö
och deras eld aldrig släckas.’ [d]
49 Alla måste saltas genom eld.[e] 50 Salt är bra, men till vilken nytta är saltet om det har förlorat sin kraft? Kan man få det salt igen? Bevara er sälta och lev i fred med varandra!”[f]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.