Book of Common Prayer
En hyllning till Gud och ett tack för befrielse
30 En psalm, en sång av David vid tempelinvigningen.
2 Jag vill lova dig, Herre,
för du lyfte mig upp
och lät inte mina fiender triumfera över mig.
3 Herre, min Gud, jag bad till dig,
och du helade mig.
4 Herre, du förde mig upp ur dödsriket,
du räddade mig tillbaka till livet,
från att fara ner i graven.
5 Lovsjung Herren, ni hans fromma,
prisa hans heliga namn!
6 Hans vrede varar bara ett ögonblick
men hans nåd hela livet.
Gråten kan gästa om natten,
men när morgonen gryr kommer glädjen.
7 När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv:
”Ingenting kan rubba mig.”
8 Herre, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund.[a]
Men när du vände bort ditt ansikte från mig,
blev jag skräckslagen.
9 Jag ropade till dig, Herre,
jag bad Herren om nåd.
10 ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven?
Kan stoftet prisa dig?
Kan det berätta om din trofasthet?
11 Hör, Herre, var nådig mot mig,
Herre, bli min hjälpare!”
12 Då förvandlade du min klagan till dans.
Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
13 Därför vill jag sjunga lovsånger och aldrig tystna.
Herre, min Gud, jag vill prisa dig i evighet!
Ångerpsalm; syndabekännelse och förlåtelse
32 Av David. Maskil[a].
Lycklig är den som har fått sin överträdelse förlåten,
den vars synd är utplånad.
2 Lycklig är den som Herren inte tillräknar synd
och vars ande är utan svek.
3 Så länge jag teg tynade jag bort
i min dagliga klagan.
4 Både dag och natt fanns din tunga hand över mig.
Min livskraft torkade bort som i hettan av en varm sommardag. Séla
5 Då bekände jag min synd för dig.
Jag dolde inte min skuld.
Jag sa: ”Jag vill bekänna mina överträdelser för Herren.”
Och du förlät mig min syndaskuld. Séla
6 Därför ska alla fromma be till dig,
när det går att finna dig.
När de stora vattnen stiger
kommer de inte att drabba dem.
7 Du är min tillflykt,
du bevarar mig för nöden,
du omger mig med befrielsens sånger. Séla
8 ”Jag vill vägleda och undervisa dig på den väg du ska gå.
Jag ska ge dig råd,
och jag ska följa dig med min blick.
9 Var därför inte som en häst eller mula utan förstånd,
som måste kontrolleras med tygel och betsel
för att den ska komma till dig.”
10 Många sorger drabbar gudlösa människor,
men den som förtröstar på Herren
ska omslutas av hans nåd.
11 Gläd er i Herren och jubla, ni rättfärdiga,
sjung av glädje, ni rättsinniga.
Andra boken
(42—72)
Klagopsalm, längtan efter Gud.[a]
42 För körledaren. Maskil[b]. Av Korachs ättlingar[c].
2 Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
så längtar jag efter dig, min Gud.
3 Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Gud?
4 Mina tårar är min mat dag och natt,
när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
5 Mina minnen kommer,
och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.
6 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
7 Ändå är jag nedstämd, min Gud,
och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
på Misars berg.
8 Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
Alla dina vågor och bränningar slår över mig.
9 Herren sänder om dagen sin nåd,
och om natten är hans lovsång hos mig,
en bön till den levande Guden.
10 Jag säger till Gud, min klippa:
”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
förtryckt av fienden?”
11 Det är som om mina ben krossas
när mina fiender hånar mig,
när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”
12 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud!
Fortsättning på föregående psalm
43 Gud, skaffa mig rätt,
försvara min sak mot ett hjärtlöst folk,
rädda mig från svekfulla och onda människor.
2 Du, Gud, är min fästning.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sörjande, förtryckt av fienden?
3 Sänd ditt ljus och din sanning!
Låt dem leda mig till ditt heliga berg, till din boning.
4 Jag vill gå till Guds altare,
till Gud, min glädje och fröjd.
Med min harpa vill jag prisa dig, Gud, min Gud.
5 Varför är jag så nedstämd,
varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
Jag ska åter prisa honom,
min räddare och min Gud.
16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen. Kungen sa till honom: ”Måtte din Gud som du ständigt tillber rädda dig!” 17 En sten hämtades och lades över öppningen, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill, så att ingenting skulle kunna ändras när det gällde Daniel.
18 Sedan gick kungen tillbaka till sitt palats och lade sig utan att äta den natten. Han ville inte ha någon kvinna[a], och han låg sömnlös. 19 Kungen steg upp mycket tidigt i gryningen och skyndade sig ut till lejongropen. 20 När han närmade sig gropen ropade han på Daniel med en ängslig röst: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare, kunde din Gud, som du ständigt tillber, rädda dig från lejonen?” 21 Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva i evighet! 22 Min Gud sände sin ängel. Han stängde lejonens gap. De har inte rört mig, eftersom jag har befunnits vara oskyldig inför Gud, och inte heller har jag gjort något orätt mot dig, o kung.”
23 Kungen blev utom sig av glädje och befallde att man skulle hämta upp Daniel. När man hade lyft upp Daniel, kunde man inte finna någon skada på honom. Han hade litat på sin Gud. 24 På kungens befallning hämtade man sedan de män som hade anklagat Daniel och kastade dem i lejongropen tillsammans med deras barn och hustrur. Innan de ens hunnit ner till gropens botten var lejonen över dem och slet dem i stycken.
25 Därefter skrev kung Dareios till alla folk, nationer och språkgrupper i hela riket:
”Jag önskar er stor välgång!
26 Det är min befallning att man överallt i mitt rike ska bäva och frukta för Daniels Gud.
Han är den levande Guden,
som evigt förblir.
Hans rike ska aldrig gå under,
och hans makt tar aldrig slut.
27 Han räddar och befriar,
han gör tecken och under
i himlen och på jorden.
Han har räddat Daniel från lejonen.”
28 Daniel hade framgång under hela Dareios regeringstid och likaså under persern Kyros.
Hälsningar
1 Från den gamle.
Till min käre vän Gaius, som jag i sanning älskar.[a]
2 Min käre vän, jag hoppas att allt står väl till med dig och att din kropp är lika frisk som din själ. 3 Jag blev mycket glad när några församlingsmedlemmar som hade besökt dig vittnade om den sanning som finns hos dig och att du lever i sanningen. 4 Inget gör mig gladare än att höra att mina barn lever i sanningen.
Beröm och tillrättavisning
5 Min käre vän, du visar dig trogen i allt du gör för de troende, ja, även sådana som du inte känner. 6 De har vittnat om din kärlek för församlingen här. Du gör väl när du, så som det är Gud värdigt, ger dem vad de behöver för sin fortsatta resa. 7 Det är ju för Namnets[b] skull som de har gett sig ut, och de tar inte emot något från hedningarna. 8 Därför bör vi stödja dem och på det sättet hjälpa till att sprida sanningen.
9 Jag skrev ett brev till församlingen, men Diotrefes, som vill ta över ledningen där, vägrar att ha med oss att göra. 10 När jag kommer, ska jag därför ta upp hans sätt att sprida onda rykten om oss. Men han nöjer sig inte bara med detta, han vägrar också att ta emot bröderna, och om någon annan vill ta emot dem så hindrar han dem och utesluter dem ur församlingen.
11 Min käre vän, låt dig inte påverkas av det onda utan av det goda. Den som gör det goda är av Gud, men den som gör det onda har inte sett Gud.
12 Alla vittnar gott om Demetrios, även sanningen själv. Också vi vittnar, och du vet att vårt vittnesbörd är sant.
Avslutning
13 Jag har mycket att säga till dig, men jag vill inte göra det med bläck och penna. 14 Jag hoppas att snart få träffa dig, så att vi kan talas vid personligen.
15 Frid åt dig. Vännerna här hälsar till dig. Ge en personlig hälsning till var och en av vännerna.
Jesus kallar en tullindrivare att följa honom
(Matt 9:9-13; Mark 2:14-17)
27 När Jesus gick därifrån fick han se en tullindrivare som hette Levi sitta utanför tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. 28 Levi lämnade allt och reste sig och följde Jesus.
29 Levi ordnade sedan med en fest för Jesus i sitt hus, och där var en mängd tullindrivare och andra som åt tillsammans med dem.
30 Fariseerna, och särskilt de skriftlärda bland dem, blev då mycket arga och sa till Jesus lärjungar. ”Hur kan ni äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” 31 Men Jesus svarade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 32 Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare till omvändelse.”
Jesus svarar på en fråga om fasta
(Matt 9:14-17; Mark 2:18-22)
33 De sa till honom: ”Johannes lärjungar fastar ofta och ber, och det gör fariseernas också. Men dina, de äter och dricker!”
34 Då svarade Jesus: ”Ni vill väl inte försöka få bröllopsgästerna att fasta medan brudgummen är hos dem? 35 Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta.” 36 Sedan berättade han för dem en liknelse: ”Ingen river en lapp från ett nytt, okrympt plagg, och sätter den på ett gammalt plagg. Då blir ju det nya plagget förstört, och dessutom passar inte lappen från det nya på det gamla plagget. 37 Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna och blir förstörda, och vinet rinner ut. 38 Nej, nytt vin måste hällas i nya säckar. 39 Ingen som har druckit av det gamla vinet vill ha det nya. Det gamla är bäst, säger man.”[a]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.