Book of Common Prayer
זZajin
49 Tänk på ditt ord till din tjänare,
för du har gett mig hopp[a].
50 [b]Det är min tröst i mitt lidande
att ditt ord ger mig liv.
51 De fräcka hånar mig ständigt,
men jag viker inte
från din undervisning.
52 Jag tänker på dina domar
i forna tider, Herre,
och jag finner tröst.
53 Jag grips av glödande vrede
över de gudlösa,
de som överger din undervisning.
54 Dina stadgar är mina lovsånger
i huset där jag bor.
55 [c]I natten tänker jag
på ditt namn, Herre.
Jag följer din undervisning.
56 Det har förunnats mig
att ta[d] vara på dina befallningar.
חHeth
57 [e]Du är min lott, Herre.
Jag har lovat att hålla dina ord.
58 Av hela mitt hjärta
bönfaller jag dig:
förbarma dig över mig
enligt ditt ord!
59 Jag tänker över mina vägar
och vänder mina steg
till dina vittnesbörd.
60 Jag skyndar mig och dröjer inte
att hålla dina bud.
61 De gudlösas snaror omger mig,
men jag glömmer inte
din undervisning.
62 [f]Mitt i natten går jag upp
för att tacka dig
för dina rättfärdiga domar.
63 [g]Jag håller mig till alla
som vördar dig,
som följer dina befallningar.
64 [h]Din nåd, Herre, uppfyller jorden.
Lär mig dina stadgar!
טTeth
65 Du gör gott mot din tjänare, Herre,
enligt ditt ord.
66 Lär mig gott förstånd och kunskap[i],
för jag litar på dina bud.
67 Innan jag fick lida gick jag vilse,
men nu tar jag vara på ditt ord.
68 Du är god och gör det goda.
Lär mig dina stadgar!
69 De fräcka svärtar ner mig
med lögner,
men jag vill helhjärtat
hålla dina befallningar.
70 [j]Deras hjärtan är okänsliga
som fett,
men jag har min glädje
i din undervisning.
71 Det gjorde mig gott att få lida,
så att jag fick lära mig
dina stadgar.
72 [k]Din muns undervisning
är bättre för mig
än tusentals mynt av guld
och silver.
De rikas framgång är kort
49 För körledaren. En psalm av Koras söner.
2 Hör detta, alla folk!
Lyssna, alla som lever i världen,
3 både låg och hög,
rik som fattig.
4 Min mun ska tala vishet,
mitt hjärtas tanke
ska vara förstånd.
5 (A) Jag vänder mitt öra till visdomsord,
jag tyder min gåta
till harpans toner.
6 Varför vara rädd
under olyckans dagar
när mina förföljares[a] ondska
omger mig?
7 De litar till sina ägodelar
och stoltserar
med sin stora rikedom.
8 Men ingen kan köpa sin broder fri
eller ge Gud lösepenning
för honom.
9 Hans själs lösen är dyr,
den kan inte betalas till evig tid
10 så att han får leva för alltid
och aldrig se förgängelsen.
11 (B) Nej, man ser att de visa dör,
att både dårar och oförnuftiga
går under
och lämnar sin rikedom åt andra.
12 De tror att deras hus
ska bestå[b] för evigt,
deras boningar
från släkte till släkte.
De uppkallar sina marker
efter sina namn.
13 (C) Men människan i all sin härlighet
har inte bestånd[c],
hon liknar djuren som förgås.
14 Så går det dem
som litar till sig själva[d]
och deras efterföljare
som gillar deras ord. Sela
15 Som får drivs de ner i dödsriket,
döden blir deras herde[e].
De rättfärdiga ska råda över dem
när morgonen gryr.
Deras gestalt tynar bort i dödsriket,
de får ingen upphöjd boning.
16 (D) Men Gud ska friköpa min själ
från dödsrikets våld,
han ska ta emot mig. Sela
17 Bli inte imponerad när någon blir rik,
när hans hus växer i härlighet,
18 (E) för han får inget med sig i döden,
hans härlighet följer inte
med honom ner.
19 Även om han skattar sig lycklig
under livet
och får beröm när han gör det gott
för sig själv,
20 så går hans själ till sina fäder,
till dem som aldrig mer ser ljuset.
21 En människa som i all sin härlighet
inte har förstånd,
hon liknar djuren som förgås.
De gudlösas dårskap
53 [a]För körledaren, till mahalát[b]. En vishetspsalm av David.
2 (A) Dåren säger i sitt hjärta:
"Det finns ingen Gud."
Onda och vidriga
är deras gärningar,
ingen finns som gör det goda.
3 (B) Gud blickar ner från himlen
över människors barn
för att se om det finns
någon som förstår,
någon som söker Gud.
4 Men alla har avfallit,
alla är fördärvade.
Ingen finns som gör det goda,
inte en enda.
5 Förstår de ingenting,
alla dessa förbrytare
som äter mitt folk som bröd
och inte åkallar Gud?
6 Där grips de av skräck,
men det finns inget att frukta,
för Gud skingrar deras ben
när de belägrar dig[c].
Du får dem att skämmas,
för Gud har förkastat dem.
Elia vid bäcken Kerit
17 (A) Tishbiten Elia[a], som kom från[b] Gilead, sade till Ahab: ”Så sant Herren Israels Gud lever, honom som jag tjänar: Under de här åren ska varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.”
2 Och Herrens ord kom till honom: 3 ”Gå bort härifrån och bege dig österut och göm dig vid bäcken Kerit[c] öster om Jordan. 4 Du ska dricka ur bäcken, och jag har befallt korparna att ge dig att äta där.” 5 Då gick han bort och gjorde som Herren hade befallt. Han gick till bäcken Kerit öster om Jordan och stannade där. 6 Korparna kom till honom med bröd[d] och kött på morgonen och med bröd och kött på kvällen, och han drack ur bäcken. 7 Men efter en tid torkade bäcken ut, eftersom det inte regnade i landet.
Elia och änkan i Sarefat
8 Då kom Herrens ord till Elia. Han sade: 9 (B) ”Bryt upp och gå till Sarefat[e], som hör till Sidon, och stanna där. Se, jag har befallt en änka där att ge dig mat.” 10 Han bröt upp och gick till Sarefat.
När han kom till stadsporten, fick han där se en änka[f] som samlade ved. Då ropade han till henne: ”Hämta lite vatten åt mig i kärlet, så att jag får dricka.” 11 När hon gick för att hämta det, ropade han efter henne: ”Ta också med en bit bröd åt mig.” 12 (C) Men hon svarade: ”Så sant Herren din Gud lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och lite olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och ska nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi ska äta det och sedan dö.”
13 Då sade Elia till henne: ”Var inte rädd. Gå och gör som du har sagt. Men laga först till en liten kaka åt mig och bär ut den till mig. Laga sedan till åt dig och din son. 14 För så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan ska inte ta slut, och olja[g] ska inte fattas i kannan fram till den dag då Herren låter det regna på jorden.” 15 (D) Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv, sonen och hennes husfolk. 16 Mjölet i krukan tog inte slut och olja fattades inte i kannan enligt det ord som Herren hade talat genom Elia.
17 En tid därefter blev kvinnans son sjuk. Han blev så svårt sjuk att han till slut inte längre andades. 18 (E) Då sade hon till Elia: ”Vad har du med mig att göra du gudsman? Kom du för att påminna mig om min synd och döda min son?” 19 Men han sade till henne: ”Ge mig din son.” Han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i rummet ovanpå där han bodde och lade honom på sin säng. 20 Och han ropade till Herren och sade: ”Herre min Gud, skulle du göra så illa mot denna änka som jag bor hos, att hennes son dör?” 21 (F) Därefter sträckte han sig ut över pojken tre gånger och ropade till Herren och sade: ”Herre min Gud, låt den här pojkens själ komma tillbaka in i honom.”
22 Och Herren hörde Elias bön, och pojkens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. 23 (G) Elia tog pojken och bar honom från rummet ovanpå ner i huset och gav honom åt hans mor och sade: ”Se, din son lever.” 24 Då sade kvinnan till Elia: ”Nu vet jag att du är en gudsman och att Herrens ord i din mun är sanning.”
Genom ödmjukhet till upphöjelse
2 Om ni nu har tröst hos Kristus, om ni får uppmuntran av hans kärlek, gemenskap i Anden och medkänsla och barmhärtighet, 2 (A) gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och vara ett i själ och sinne. 3 (B) Sök inte konflikt[a] eller tom ära. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4 (C) Se inte till ert eget bästa utan också till andras. 5 (D) Var så till sinnes som Kristus Jesus var:
De vise männen
2 (A) När Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid[a], då kom vise män[b] från Östern till Jerusalem 2 (B) och frågade: "Var är judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe honom."
3 När kung Herodes fick höra det blev han förskräckt, och hela Jerusalem med honom. 4 Och han samlade folkets alla överstepräster[c] och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. 5 De svarade: "I Betlehem i Judeen, för så är skrivet genom profeten[d]:
6 (C) Du Betlehem i Juda land,
du är alls inte minst
bland Juda furstar,
för från dig ska utgå en furste
som ska vara en herde
för mitt folk Israel."
7 Då kallade Herodes i hemlighet till sig de vise männen och frågade noga ut dem om tiden då stjärnan hade visat sig. 8 Sedan skickade han dem till Betlehem och sade: "Gå och sök noga efter barnet. När ni har funnit det, meddela då mig så att också jag kan komma och tillbe det."
9 De lyssnade till kungen och gav sig i väg. Och stjärnan som de hade sett gå upp[e] gick nu före dem, tills den stannade över platsen där barnet var. 10 När de såg stjärnan fylldes de av mycket stor glädje, 11 (D) och de gick in i huset och fick se barnet med Maria, dess mor. Då föll de ner och tillbad honom, och de öppnade sina skattkistor och bar fram gåvor till honom: guld, rökelse och myrra[f]. 12 Och sedan de i en dröm blivit varnade för att vända tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation