Book of Common Prayer
Herrens dom
Gud, Herren Gud, har talat.
Han kallar på jorden
från öster till väster.
2 (B) Från Sion, skönhetens krona,
visar sig Gud i glans.
3 (C) Vår Gud kommer,
han tänker inte tiga.
Förtärande eld går framför honom,
kring honom rasar stormen.
4 (D) Han kallar på himlen där ovan
och på jorden för att döma sitt folk:
5 "Samla till mig mina trogna
som sluter förbund med mig
genom offer."
6 Och himlarna förkunnar
hans rättfärdighet,
att Gud är den som dömer. Sela
7 "Hör, mitt folk, jag vill tala!
Israel, jag vill vittna mot dig:
Jag är Gud, din Gud.
8 Det är inte för dina slaktoffer
jag går till rätta med dig,
dina brännoffer är ständigt
inför mig.
9 Jag vill inte ta tjurar från ditt hus
eller bockar från dina fållor,
10 för skogens alla djur är mina,
boskapen på de tusen bergen.
11 Jag känner alla fåglar på bergen[b],
allt som rör sig på marken är mitt.
12 (E) Om jag vore hungrig
skulle jag inte säga det till dig,
för världen är min
med allt vad den rymmer.
13 (F) Skulle jag äta tjurars kött
eller dricka bockars blod?
14 (G) Nej, offra lovets offer till Gud,
uppfyll dina löften
till den Högste
15 (H) och ropa till mig på nödens dag.
Jag ska rädda dig,
och du ska ära mig."
16 (I) Men till den gudlöse säger Gud:
"Hur kan du tala om mina stadgar
och ta mitt förbund i din mun,
17 (J) du som hatar tillrättavisning
och kastar mina ord bakom dig?
18 (K) Ser du en tjuv
samtycker du med honom,
med äktenskapsbrytare
slår du följe.
19 Du sprider ondska med din mun
och spinner svek med din tunga.
20 Du sitter och förtalar din bror,
du smutskastar din mors son!
21 Sådant har du gjort
och jag har tigit,
då har du trott att jag är som du.
Men jag ska straffa dig
och låta dina ögon se det.
Bön mot fienders försåt
59 (A) För körledaren, "Fördärva inte". En sång av David när Saul sände män för att bevaka huset och döda honom[a].
2 Rädda mig, min Gud,
från mina fiender,
beskydda mig
från mina motståndare!
3 Rädda mig från förbrytarna,
fräls mig från de blodtörstiga!
4 (B) Se hur de lurar på min själ,
mäktiga män gaddar ihop sig
mot mig
utan att jag har begått
brott eller synd, Herre.
5 (C) Jag är utan skuld,
men de rusar fram
och gör sig redo.
Vakna, kom till mig och se!
6 Herre Gud Sebaot, du Israels Gud,
vakna och ställ alla folk till svars,
skona inga trolösa förrädare!
Sela
7 De kommer tillbaka mot kvällen,
de morrar som hundar
och stryker runt i staden.
8 (D) Se vad de spyr ut med sina munnar.
De har svärd på sina läppar
och tänker: "Vem hör oss?"
9 (E) Men du, Herre, ler åt dem.
Du gör narr av alla hedningar.
10 (F) Du min styrka,
jag vill hålla mig till dig,
för du, Gud, är min borg.
11 (G) Min Gud möter mig med sin nåd,
Gud låter mig se
mina förföljares fall.
12 (H) Döda dem inte,
då kan mitt folk glömma det.
Skingra dem med din kraft,
störta dem, Herre,
du vår sköld!
13 Varje ord på deras läppar
är en synd i deras mun.
Låt dem fångas i sitt högmod
av den förbannelse och lögn
som de talar.
14 Förgör dem i vrede,
förgör dem så att de inte
finns mer!
Låt dem veta att Gud härskar
i Jakob och till jordens
yttersta ändar. Sela
15 De kommer tillbaka mot kvällen,
de morrar som hundar
och stryker runt i staden.
16 (I) De strövar omkring efter föda,
blir de inte mätta så gnyr de[b].
17 (J) Men jag ska sjunga om din makt
och jubla var morgon
över din nåd,
för du är en borg för mig,
en tillflykt när jag är i nöd.
18 Du min styrka,
jag vill lovsjunga dig,
för Gud är min borg,
min nådige Gud.
Bön om räddning
60 För körledaren, till "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. Av David, 2 (K) när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba[c] och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, tolv tusen man.
3 Gud, du har förkastat oss
och krossat oss,
du har varit vred –
upprätta oss igen!
4 Du lät landet bäva och rämna.
Läk nu dess sprickor,
för det vacklar.
5 (L) Du lät ditt folk möta hårda ting,
du gav oss vin så att vi raglar.
6 Men åt dem som vördar dig
gav du ett baner
att lyfta för sanningens skull[d]. Sela
Herrens allmakt och nåd
33 (A) Jubla i Herren, ni rättfärdiga!
De ärligas lovsång är skön[a].
2 (B) Tacka Herren med harpa,
sjung hans lov
med tiosträngad lyra.
3 (C) Sjung till honom en ny sång,
spela vackert med jubelrop,
4 (D) för Herrens ord är rätt
och han är trofast i allt han gör.
5 (E) Han älskar rättfärdighet och rätt,
jorden är full av Herrens nåd.
6 (F) Himlen är skapad
genom Herrens ord,
hela dess här
genom hans muns ande.
7 (G) Han samlar havets vatten
som i en hög[b],
han lägger djupen
i förvaringsrum.
8 Hela jorden ska frukta Herren,
alla som bor i världen
ska bäva för honom,
9 (H) för han sade och det blev till,
han befallde och det stod där[c].
10 (I) Herren gör hednafolkens planer
om intet,
han gäckar folkens tankar.
11 (J) Men Herrens plan
består för evigt,
hans hjärtas tankar
från släkte till släkte.
12 (K) Saligt är det folk
som har Herren till sin Gud,
det folk han har utvalt
till sin arvedel.
13 Från himlen blickar Herren ner,
han ser alla människors barn,
14 (L) från sin boning betraktar han
alla som bor på jorden.
15 (M) Han formar alla deras hjärtan,
han förstår alla deras verk.
16 (N) En kung segrar inte
genom stor armé,
en hjälte räddar sig inte
genom stor styrka.
17 (O) En häst ger inget hopp om seger,
med all sin kraft räddar den inte.
18 (P) Men Herrens ögon ser till dem
som vördar honom,
till dem som hoppas på hans nåd,
19 (Q) för att rädda deras själ från döden
och hålla dem vid liv
i hungerns tid.
20 (R) Vår själ väntar på Herren,
han är vår hjälp
och vår sköld.
21 I honom gläder sig vårt hjärta,
vi förtröstar på hans heliga namn.
22 Låt din nåd vila över oss, Herre!
Vi sätter vårt hopp till dig.
Nehemjas bön
1 Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse.
Det hände i månaden Kislev i det tjugonde året[a], när jag var i Susas borg[b], 2 att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kom från Juda. Jag frågade dem om judarna, de som räddats och som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem. 3 (A) De sade till mig: ”De som är kvar efter fångenskapen befinner sig i provinsen och lider stor nöd och vanära. Och Jerusalems mur är nedriven och portarna är nerbrända.”
4 När jag hörde det satte jag mig ner och grät. Jag sörjde i flera dagar och fastade och bad inför himlens Gud. 5 (B) Jag sade: ”O Herre, himlens Gud, du store och fruktansvärde Gud som håller fast vid förbundet och ger nåd åt dem som älskar dig och håller dina bud. 6 Låt ditt öra lyssna och dina ögon vara öppna så att du nu hör din tjänares bön. Dag och natt ber jag till dig för Israels barn, dina tjänare, och bekänner de synder som vi Israels barn har begått mot dig.
Även jag och min faders hus har syndat. 7 Vi har syndat mycket mot dig och inte hållit fast vid de bud, stadgar och lagar som du gav din tjänare Mose.
8 (C) Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose[c] när du sade: Om ni är trolösa ska jag skingra er bland folken. 9 (D) Men om ni vänder om till mig och håller fast vid mina bud och följer dem, då vill jag, även om ni vore fördrivna till himlens ände, samla er därifrån och föra er till den plats som jag har utvalt för att låta mitt namn bo där. 10 De är dina tjänare och ditt folk, som du har befriat genom din väldiga kraft och din starka hand. 11 O, Herre, låt ditt öra lyssna till din tjänares bön och till dina tjänares bön, de som har sin glädje i att frukta ditt namn. Låt din tjänare ha framgång idag och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.” Jag var då munskänk[d] hos kungen.
11 (A) Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt tronen och varelserna och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen, 12 (B) och de sade med stark röst:
"Lammet som blev slaktat
är värdigt att ta emot
makten, rikedomen, visheten,
kraften, äran, härligheten
och lovsången!"
13 (C) Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns i dem hörde jag säga:
"Honom som sitter på tronen,
honom och Lammet
tillhör lovsången och äran
och härligheten och makten
i evigheters evighet!"
14 (D) Och de fyra varelserna sade: "Amen." Och de äldste föll ner och tillbad.
De sex första sigillen bryts
6 (E) Och jag såg när Lammet bröt ett av de sju sigillen. Då hörde jag en av de fyra varelserna säga med en röst som åskan: "Kom!" 2 (F) Jag såg, och se: en vit häst, och han som satt på den hade en båge. Han fick en segerkrans, och han drog ut som segerherre för att segra.
3 Och när Lammet bröt det andra sigillet, hörde jag den andra varelsen säga: "Kom!" 4 (G) En annan häst kom ut, en eldröd, och han som satt på den fick makt att ta bort freden från jorden så att människor skulle slakta varandra. Och han fick ett stort svärd.
5 (H) När Lammet bröt det tredje sigillet, hörde jag den tredje varelsen säga: "Kom!" Och jag såg, och se: en svart häst, och han som satt på den hade en våg i sin hand. 6 Och jag hörde liksom en röst mitt bland de fyra varelserna: "Ett mått vete för en denar och tre mått korn för en denar[a], men oljan och vinet får du inte skada."
7 När Lammet bröt det fjärde sigillet, hörde jag den fjärde varelsens röst säga: "Kom!" 8 (I) Och jag såg, och se: en gulblek häst, och han som satt på den hette Döden, och helvetet[b] följde honom. De fick makt över en fjärdedel av jorden, att döda med svärd och med svält och med pest och genom jordens vilda djur.
9 (J) När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret själarna av dem som hade blivit slaktade för Guds ord och för vittnesbördet som de hade. 10 (K) De ropade med stark röst: "Herre, du som är helig och sann! Hur länge ska det dröja innan du dömer jordens invånare och straffar dem för vårt blod?" 11 (L) Och var och en av dem fick en vit dräkt, och de blev tillsagda att vila ännu en liten tid, tills deras medtjänare och bröder, som skulle dödas liksom de, hade blivit fulltaliga.
Liknelsens innebörd
18 (A) Så hör nu vad som menas med liknelsen om såningsmannen. 19 När någon hör ordet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som såddes i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. 20 Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje, 21 men han har ingen rot inom sig utan tror bara för en tid. När han möter lidande eller förföljelse för ordets skull så kommer han genast på fall. 22 (B) Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet så att det blir utan frukt. 23 Men det som såddes i god jord är den som hör ordet och förstår och bär frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt."
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation