Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Elia på berget Horeb
19 (A) Ahab berättade för Isebel allt som Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. 2 Då sände Isebel bud till Elia och lät säga: ”Må gudarna straffa mig både nu och i framtiden, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna.”
3 När han fick höra det bröt han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba[a] i Juda och lämnade där sin tjänare. 4 (B) Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske[b] och önskade sig döden och sade: ”Nu är det nog, Herre. Ta mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder.”
5 Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade.
Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: ”Stig upp och ät!” 6 När han såg upp, fanns där vid huvudänden ett bröd bakat på glödande stenar och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. 7 Men Herrens ängel rörde vid honom igen, för andra gången, och sade: ”Stig upp och ät, för annars blir vägen för lång för dig.”
8 (A) Då steg han upp och åt och drack. Sedan gick han styrkt av maten i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb[a]. 9 Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.
Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: ”Vad gör du här, Elia?” 10 (B) Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” 11 (C) Herren sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Då gick Herren fram där, och en stor stark storm som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. 12 Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.
13 (D) När Elia hörde det, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?” 14 Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.”
15 (E) Herren sade till honom: ”Gå tillbaka igen och ta vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram.
ANDRA BOKEN
Själens längtan efter Gud
42 (A) För körledaren. En vishetspsalm
av Koras söner.[a]
2 Som hjorten längtar till vattenbäckar,
så längtar min själ efter dig, o Gud.
3 (B) Min själ törstar efter Gud,
efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram
inför Guds ansikte?
4 (C) Mina tårar är min mat
dag och natt.
Ständigt säger man till mig:
"Var är din Gud?"
5 Jag utgjuter min själ
och minns hur jag gick
bland folket,
hur jag vandrade med dem
till Guds hus,
med jubelrop och tacksägelse
i skaran av högtidsfirare.
6 (D) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
7 (E) Min själ är bedrövad i mig.
Därför tänker jag på dig
i Jordans land
och på Hermons höjder,
på Misars berg[b].[c]
8 (F) Djup ropar till djup
i dånet av dina vattenfall.
Alla dina svallande böljor
sköljer över mig.
9 (G) Om dagen sänder Herren sin nåd,
och om natten
är hans sång hos mig,
en bön till mitt livs Gud.
10 (H) Jag vill säga till Gud, min klippa:
"Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå sörjande,
trängd av fiender?"
11 (I) Det är som att man krossar mina ben
när mina fiender hånar mig
och ständigt frågar mig:
"Var är din Gud?"
12 (J) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
Fortsättning av föregående psalm
43 (A) Döm mig rättvist, Gud,
ta dig an min sak
mot ett kärlekslöst[a] folk!
Rädda mig från falska
och onda människor,
2 (B) för du, Gud, är min styrka.
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå sorgsen,
trängd av fiender?
3 (C) Sänd ditt ljus och din sanning.
Låt dem leda mig,
låt dem föra mig
till ditt heliga berg
och dina boningar,
4 (D) så att jag får gå in till Guds altare,
till Gud som är min glädje
och fröjd,
och tacka dig på harpa,
Gud, min Gud!
5 (E) Varför så bedrövad, min själ,
varför så orolig i mig?
Hoppas på Gud.
Jag ska åter få tacka honom,
min frälsning och min Gud.
23 (A) Innan tron kom hölls vi instängda och bevakade av lagen tills tron skulle uppenbaras. 24 (B) Så blev lagen vår övervakare[a] fram till Kristus, för att vi skulle förklaras rättfärdiga av tro. 25 Men när tron väl har kommit står vi inte längre under någon övervakare.
Guds och Abrahams barn
26 (C) Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. 27 (D) Alla ni som blivit döpta till Kristus har iklätt er Kristus. 28 (E) Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. 29 (F) Och om ni tillhör Kristus är ni avkomlingar till Abraham, arvingar efter löftet.
Jesus botar en besatt
26 (A) De seglade in till gerasenernas område[a], som ligger mitt emot Galileen. 27 När Jesus steg i land, möttes han av en man från staden. Han var besatt av onda andar och hade inte haft kläder på sig på länge, och han bodde inte i något hus utan bland gravarna. 28 När han fick se Jesus, ropade han och föll ner inför honom och skrek: "Vad har du med mig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag ber dig: plåga mig inte!"
29 Jesus hade nämligen befallt den orena anden att fara ut ur mannen. Länge hade den hållit honom i sitt grepp. Han hade varit bunden med kedjor och fotbojor och blivit bevakad, men han hade slitit sönder bojorna och drivits ut i ödemarken av den onda anden. 30 Jesus frågade honom: "Vad är ditt namn?" Han svarade: "Legion[b]", för det var många onda andar som hade kommit in i honom. 31 Och de bad Jesus att han inte skulle befalla dem att fara ner i avgrunden.
32 Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och de onda andarna bad att han skulle låta dem fara in i svinen. Det tillät han. 33 Andarna for ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten ner i sjön och drunknade.
34 När herdarna såg vad som hade hänt, flydde de och berättade om det inne i staden och ute på landet. 35 Folk gick ut för att se vad som hade hänt. De kom till Jesus och fann mannen som andarna hade lämnat sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen. Då blev de rädda. 36 De som var ögonvittnen berättade för dem hur den besatte hade blivit frisk[c]. 37 Allt folket från gerasenernas område bad då att Jesus skulle lämna dem, för de hade gripits av stark fruktan. Han steg i båten och vände tillbaka.
38 Mannen som de onda andarna hade farit ut ur bad att få följa med honom, men Jesus skickade i väg honom med orden: 39 "Gå hem igen och berätta om allt som Gud har gjort med dig." Då gick han och ropade ut över hela staden allt som Jesus hade gjort med honom.
Svenska Folkbibeln 2015, Copyright © 2015 by Svenska Folkbibeln Foundation