^11 (A) Han fick omskärelsens tecken som bekräftelse på trons rättfärdighet, och den hade han redan som oomskuren. Så skulle han bli far till alla oomskurna som tror, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem. ^12 (B) Han skulle också bli far till de omskurna, de som inte bara tillhör de omskurna utan också vandrar i spåren av den tro som vår far Abraham hade redan som oomskuren.

Abraham och löftet

^13 (C) Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. ¹⁴ Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. ^15 (D) Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse.

^16 (E) Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, ^17 (F) som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till.^[a]

¹⁸ Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så^[b] far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli.^{[c] 19 (G)} Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. ^20 (H) Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, ^21 (I) fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. ^22 (J) Därför räknades det honom till rättfärdighet.

^23 (K) Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, ^24 (L) utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, ^25 (M) han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

^7 (A) och alla Abrahams avkomlingar är inte hans barn. Nej, det är genom Isak din avkomma ska räknas.^{[a] 8 (B)} Det vill säga: det är inte de köttsliga barnen som är Guds barn, utan löftets barn räknas som hans avkomlingar. ⁹ Detta ord var nämligen ett löftesord: Vid denna tid ska jag komma tillbaka, och då ska Sara ha en son.^[b]

Guds rätt att välja

^10 (C) Men inte bara det, även Rebecka fick två söner med en och samme man, vår far Isak. ¹¹ Innan barnen var födda och varken hade gjort gott eller ont^[c], ¹² sades det till henne: Den äldre ska tjäna den yngre. Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar. ¹³ Det står ju skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.^[d]

^14 (D) Vad ska vi då säga? Finns det orättfärdighet hos Gud? Verkligen inte! ¹⁵ Han säger till Mose: Jag ska vara nådig mot den jag är nådig mot och förbarma mig över den jag förbarmar mig över.^{[e] 16 (E)} Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet. ¹⁷ Skriften säger ju till farao: Just därför lät jag dig uppstå, för att visa min makt på dig och för att mitt namn skulle förkunnas över hela jorden.^{[f] 18 (F)} Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och förhärdar vem han vill.

¹⁹ Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? ^20 (G) Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? ^21 (H) Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande?

^22 (I) Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit^[g] vredens kärl som var färdiga att förstöras? ²³ Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? ²⁴ Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken. ^25 (J) Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade.^{[h] 26} Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn.^[i]

²⁷ Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. ²⁸ Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.^{[j] 29 (K)} Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot^[k] lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra.^[l]

Israels egenrättfärdighet

^30 (L) Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. ^31 (M) Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. ^32 (N) Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen, ^33 (O) så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam^[m].