Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Josef ger sig till känna

45 Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: "Gå ut härifrån alla!" Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. ² Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också. ³ Och Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever far än?" Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. ⁴ Då sade Josef till dem: "Kom hit till mig." När de kom fram sade han: "Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. ⁵ Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. ⁶ I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. ⁷ Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. ⁸ Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. ⁹ Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! ¹⁰ Du skall få bo i landet Gosen och vara nära mig, du med dina barn och barnbarn, dina får och din nötboskap och allt som tillhör dig. ¹¹ Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd. ¹² Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er. ¹³ Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner." ¹⁴ Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. ¹⁵ Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom.

Psalm 133

Brödragemenskapens välsignelse

¹ En vallfartssång av David.

En utvald rest ur Israel skall frälsas

11 Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit, av Abrahams ätt och av Benjamins stam. ² Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt. Eller vet ni inte, vad Skriften säger där den talar om Elia, hur han vänder sig till Gud och anklagar Israel:

²⁹ Ty sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra. ³⁰ Ni var tidigare olydiga mot Gud, men har nu fått barmhärtighet genom deras olydnad. ³¹ Så har nu också de varit olydiga för att de skulle få förbarmande genom den barmhärtighet som ni får. ³² Ty Gud har gjort alla till fångar under olydnaden för att sedan förbarma sig över alla.

¹⁰ Sedan kallade han till sig folket och sade till dem: "Lyssna och förstå! ¹¹ Det som kommer in i munnen gör inte människan oren. Men det som går ut ur munnen, det orenar henne." ¹² Lärjungarna gick då fram till honom och sade: "Vet du att fariseerna tog illa vid sig, när de hörde detta?" ¹³ Jesus svarade: "Varje planta, som min himmelske Fader inte har planterat, skall ryckas upp med roten. ¹⁴ Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, faller båda i gropen."

¹⁵ Petrus sade då till honom: "Förklara denna liknelse för oss." ¹⁶ Jesus sade: "Är ni också fortfarande lika oförståndiga? ¹⁷ Förstår ni inte att allt som kommer in i munnen går ner i magen och töms ut på avträdet? ¹⁸ Men det som går ut ur munnen kommer från hjärtat, och det gör människan oren. ¹⁹ Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser. ²⁰ Sådant orenar människan. Men att äta utan att tvätta händerna gör inte människan oren."

En kanaaneisk kvinnas tro

²¹ Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyrus och Sidon. ²² Då kom en kanaaneisk kvinna^[a] från dessa trakter och ropade: "Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt." ²³ Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom: "Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar." ²⁴ Han svarade: "Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus." ²⁵ Men hon kom och föll ner för honom och sade: "Herre, hjälp mig!" ²⁶ Han svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." ²⁷ Hon sade: "Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord." ²⁸ Då svarade Jesus henne: "Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill." Och från det ögonblicket var hennes dotter botad.