Revised Common Lectionary (Semicontinuous)

Noomi och Rut återvänder till Betlehem

⁶ Noomi bröt upp med sina sonhustrur för att vända tillbaka från Moabs land. Ty medan hon var i Moabs land, hade hon hört att Herren hade tagit sig an sitt folk och givit dem bröd. ⁷ Hon lämnade tillsammans med sina båda sonhustrur den plats där hon hade bott. Men när de var på väg mot Juda land, ⁸ sade Noomi till sina båda sonhustrur: "Vänd om och gå hem igen, var och en till sin moders hus. ⁹ Må Herren visa godhet mot er, så som ni har gjort mot de båda döda och mot mig. Må Herren låta er finna trygghet, var och en i sin mans hus." Och hon kysste dem. Men de brast ut i gråt, ¹⁰ och sade till henne: "Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk."

¹¹ Men Noomi svarade dem: "Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni gå med mig? Har jag några fler söner i mitt moderliv som kan bli män åt er? ¹² Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal att bli gift. Och även om jag skulle tänka att jag ännu har hopp, ja, om jag så redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, ¹³ skulle ni då vänta på dem tills de blev vuxna? Skulle ni stänga er inne utan man? Nej, mina döttrar! Det är mycket bittrare för mig än för er, eftersom Herrens hand har drabbat mig." ¹⁴ Då brast de på nytt ut i gråt. Orpa kysste sin svärmor farväl, men Rut klamrade sig fast vid henne. ¹⁵ Noomi sade då: "Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och till sina gudar. Vänd också du tillbaka och följ din svägerska."

¹⁶ Men Rut svarade: "Tvinga mig inte att lämna dig och vända tillbaka från dig. Ty dit du går vill också jag gå, och där du stannar vill också jag stanna. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. ¹⁷ Där du dör vill också jag dö, och där vill jag bli begravd. Herren må straffa mig både nu och senare om något annat än döden skulle skilja mig från dig." ¹⁸ När hon såg att Rut var fast besluten att gå med henne, talade hon inte mer med henne om det.

Kristi återkomst

3 Detta är redan det andra brevet som jag skriver till er, mina älskade. I båda har jag genom mina påminnelser velat väcka ert rena sinne, ² så att ni tänker på vad som har blivit förutsagt av de heliga profeterna^[a] och på budskapet från Herren och Frälsaren som ni hört era apostlar förkunna. ³ Framför allt skall ni veta, att i de sista dagarna kommer det människor som drivs av sina begär och som förtalar och hånar er ⁴ och frågar: "Hur går det med löftet om hans återkomst? Ända sedan våra fäder dog förblir ju allting precis som det har varit från världens begynnelse." ⁵ De som påstår detta bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som uppstod ur vatten och genom vatten, i kraft av Guds ord. ⁶ I vatten och i kraft av Guds ord dränktes den dåtida världen och gick under. ⁷ Men de himlar och den jord som nu finns har i kraft av samma ord blivit sparade åt eld och förvaras till den dag då de ogudaktiga skall dömas och bli fördömda.

⁸ Men glöm inte detta, mina älskade, att en dag för Herren är som tusen år och tusen år som en dag. ⁹ Herren dröjer inte med att uppfylla sitt löfte, så som en del menar. Nej, han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. ¹⁰ Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till.^[b]