Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Psalm 50
Herrens dom över sitt folk
1 En psalm av Asaf.
Gud, Herren Gud, har talat,
han kallar på jorden från öster till väster.
2 Från Sion, fullkomlig i skönhet,
träder Gud fram i glans.
3 Vår Gud kommer, han skall ej tiga.
Förtärande eld går framför honom
och kring honom stormar det våldsamt.
4 Han kallar på himlen där ovan
och på jorden för att döma sitt folk:
5 "Församla till mig mina fromma,
som sluter förbund med mig vid offer."
6 Himlarna förkunnar hans rättfärdighet,
ty Gud är den som dömer. Sela.
7 "Hör, mitt folk, jag vill tala,
Israel, jag vill vittna mot dig:
Jag är Gud, din Gud.
8 Det är inte för dina slaktoffer
jag vill gå till rätta med dig,
dina brännoffer har jag alltid inför mig.
22 Lägg märke till detta,
ni som glömmer Gud,
så att jag inte sliter er i stycken utan räddning:
23 Den som offrar lovets offer ärar mig.
Den som ger akt på vägen,
skall jag låta se Guds frälsning."
Herrens vrede mot Israel
8 Herren sänder ett ord mot Jakob,
och det slår ner i Israel.
9 Allt folket får erfara det,
Efraim och Samarias invånare,
de som säger i stolthet och i hjärtats högmod:
10 "Tegelstenar har fallit,
men vi skall bygga med huggen sten.
Mullbärsfikonträd har man huggit ner,
men vi sätter cedrar i deras ställe."
11 Herren reser upp Resins ovänner mot dem
och uppeggar deras fiender,
12 arameerna från den ena sidan,
filisteerna från den andra,
och de skall sluka Israel med glupska gap.
Med allt detta upphör inte hans vrede,
hans hand är ännu uträckt.
13 Ty folket vänder inte om
till honom som slår dem.
Herren Sebaot söker de inte.
14 Därför skall Herren hugga av från Israel
både huvud och svans,
både palmtopp och sävstrå,
allt på en dag.
15 De äldsta och högst uppsatta är huvudet,
profeten som talar lögn är svansen.
16 Ty detta folks ledare för det vilse,
och de som låter sig ledas går i fördärvet.
17 Därför kan Herren inte glädja sig
över deras unga män,
eller förbarma sig
över deras faderlösa och änkor.
Ty alla är de skenheliga och gör det som är ont,
varje mun talar dårskap.
Med allt detta upphör inte hans vrede,
hans hand är ännu uträckt.
Det sanna Israel
9 Jag talar sanning i Kristus, jag ljuger inte. Mitt samvete betygar det också i den helige Ande, 2 ty jag har stor sorg och ständig vånda i mitt hjärta. 3 Jag skulle önska att jag själv vore fördömd och skild från Kristus i mina bröders ställe - mina landsmän efter härstamning. 4 De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. 5 De har fäderna, och från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, prisad i evighet, amen.
6 Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, 7 och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn. Nej,Isaks efterkommande skall räknas som dina barn.[a] 8 Det vill säga: Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande. 9 Ty ett löftesord var detta:Vid denna tid skall jag komma tillbaka, och då skall Sara ha en son.[b]
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln