Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
22 För sångmästaren, efter »Morgonrodnadens hind»; en psalm av David.
2 Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran.
3 Men Gud, jag ropar om dagen, men du svarar icke, så ock om natten, men jag får ingen ro.
4 Och dock är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.
5 På dig förtröstade våra fäder; de förtröstade, och du räddade dem.
6 Till dig ropade de och blevo hulpna; på dig förtröstade de och kommo icke på skam.
7 Men jag är en mask, och icke en människa, till smälek bland män, föraktad av folket.
8 Alla som se mig bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka huvudet:
9 »Befall dig åt HERREN! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom.»
10 Ja, det var du som hämtade mig ut ur moderlivet och lät mig vila trygg vid min moders bröst.
11 På dig är jag kastad allt ifrån modersskötet; du är min Gud allt ifrån min moders liv.
12 Var icke långt ifrån mig, ty nöd är nära, och det finnes ingen hjälpare.
13 Tjurar i mängd omgiva mig, Basans oxar omringa mig.
14 Såsom glupande och rytande lejon spärrar man upp gapet mot mig.
15 Jag är lik vatten som utgjutes, alla mina leder hava skilts åt; mitt hjärta är såsom vax, det smälter i mitt liv.
17 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
13 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;
14 till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
15 Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
16 Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.
7 Så säger den helige Ande: »I dag, om I fån höra hans röst,
8 mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,
9 där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.
10 Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar.
11 Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila.»
12 Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,
13 utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter »i dag», på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.
14 Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.
15 När det nu säges: »I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig»,
16 vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?
17 Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de »vilkas kroppar föllo i öknen»?
18 Och vilka gällde den ed som han svor, att de »icke skulle komma in i hans vila», vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?
19 Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.