Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
1 I Us' land levde en man som hette Job; han var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda.
2 Åter hände sig en dag att Guds söner kommo och trädde fram inför HERREN; och Åklagaren kom också med bland dem och trädde fram inför HERREN.
2 Då frågade HERREN Åklagaren: »Varifrån kommer du?» Åklagaren svarade HERREN och sade: »Från en vandring utöver jorden och från en färd omkring på den.»
3 Då sade HERREN till Åklagaren: »Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda; och ännu håller han fast vid sin ostrafflighet. Så har du då uppeggat mig mot honom till att utan sak fördärva honom.»
4 Åklagaren svarade HERREN och sade: »Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.
5 Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.»
6 HERREN sade till Åklagaren: »Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv må du skona.»
7 Så gick Åklagaren bort ifrån HERRENS ansikte och slog Job med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan.
8 Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.
9 Då sade hans hustru till honom: »Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud, och dö.»
10 Man han svarade henne: »Du talar såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud, skola vi då icke också taga emot det onda?» Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.
26 Av David. Skaffa mig rätt, HERRE, ty jag vandrar i ostrafflighet, och jag förtröstar på HERREN utan att vackla.
2 Pröva mig, HERRE, och försök mig; rannsaka mina njurar och mitt hjärta.
3 Ty din nåd är inför mina ögon, och jag vandrar i din sanning.
4 Jag sitter icke hos lögnens män, och med hycklare har jag icke min umgängelse.
5 Jag hatar de ondas församling, och hos de ogudaktiga sitter jag icke.
6 Jag tvår mina händer i oskuld, och kring ditt altare, HERRE, vill jag vandra,
7 för att höja min röst till tacksägelse och förtälja alla dina under.
8 HERRE, jag har din boning kär och den plats där din härlighet bor.
9 Ryck icke min själ bort med syndare, icke mitt liv med de blodgiriga,
10 i vilkas händer är skändlighet, och vilkas högra hand är full av mutor.
11 Jag vandrar ju i ostrafflighet; förlossa mig och var mig nådig.
12 Ja, min fot står på jämn mark; i församlingarna skall jag lova HERREN.
1 Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna,
2 har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen.
3 Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han -- sedan han hade utfört en rening från synderna -- satt sig på Majestätets högra sida i höjden.
4 Och han har blivit så mycket större än änglarna som det namn han har ärvt är förmer än deras.
5 Ty det var icke under änglars välde som han lade den tillkommande världen, den som vi tala om.
6 Däremot har någon någonstädes betygat och sagt: »Vad är en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom?
7 En liten tid lät du honom vara ringare än änglarna, men krönte honom sedan med härlighet och ära och satte honom till herre över dina händers verk;
8 allt lade du under hans fötter.» När han underlade honom allting, undantog han nämligen intet från att bliva honom underlagt -- om vi ock ännu icke se allting vara honom underlagt.
9 Men honom som en liten tid hade blivit gjord »ringare än änglarna», honom, Jesus, se vi för sitt dödslidandes skull hava blivit krönt med härlighet och ära, för att det genom Guds nåd skulle komma alla till godo att han smakade döden.
10 Ty den för vilkens skull allting är, och genom vilken allting är, honom hövdes det, att när han ville föra många sina barn till härlighet, genom lidanden fullkomna deras frälsnings hövding.
11 Han som helgar och de som bliva helgade hava nämligen alla en och samme Fader. Fördenskull blyges han icke för att kalla dem bröder;
12 han säger ju: »Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder, mitt i församlingen skall jag prisa dig»;
2 Då ville några fariséer snärja honom, och de trädde fram och frågade honom om det vore lovligt för en man att skilja sig från sin hustru.
3 Men han svarade och sade till dem: »Vad har Moses bjudit eder?»
4 De sade: »Moses tillstadde att en man fick skriva skiljebrev åt sin hustru och så skilja sig från henne.»
5 Då sade Jesus till dem: »För edra hjärtans hårdhets skull skrev han åt eder detta bud.
6 Men redan vid världens begynnelse 'gjorde Gud dem till man och kvinna'.
7 'Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder.
8 Och de tu skola varda ett kött.' Så äro de icke mer två, utan ett kött.
9 Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.»
10 När de sedan hade kommit hem, frågade hans lärjungar honom åter om detsamma.
11 Och han svarade dem: »Den som skiljer sig från sin hustru och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne.
12 Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott.
13 Och man bar fram barn till honom, för att han skulle röra vid dem; men lärjungarna visade bort dem.
14 När Jesus såg detta, blev han misslynt och sade till dem: »Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.
15 Sannerligen säger jag eder: Den som icke tager emot Guds rike såsom ett barn, han kommer aldrig ditin.»
16 Och han tog dem upp i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem.