Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
17 Ändå fortsatte de att synda mot honom
och göra uppror mot den Högste i öknen.
18 De utmanade Gud
och krävde mat i sin lystnad.
19 De talade mot Gud:
”Kan Gud verkligen duka ett bord i öknen?
20 Se, han slog på klippan,
och vatten strömmade fram och bäckar flödade.
Men kan han också ge bröd
och förse sitt folk med kött?”
52 Han ledde ut sitt folk som en flock,
han ledde dem som en hjord genom öknen.
53 Han ledde dem tryggt, så att de inte behövde frukta,
och havet täckte deras fiender.
54 Han ledde dem till gränsen av sitt heliga land,
till det berg som hans makts hand hade erövrat.
55 Han drev bort folken framför dem,
han delade ut deras land som arvedel
och lät Israels stammar bosätta sig i deras tält.
Uppenbarelsetältet utanför lägret
7 Mose brukade slå upp boningen, som han kallade ”uppenbarelsetältet”[a], utanför lägret. Den som ville rådfråga Herren fick gå ut till uppenbarelsetältet. 8 Varje gång Mose gick dit, ställde sig alla upp och iakttog honom från ingången till sina tält till dess han hade gått in i tältet. 9 När han gått in i tältet, kom molnpelaren ner och stannade framför ingången. Där blev den kvar medan Herren talade med Mose. 10 När folket såg molnpelaren, reste de sig och tillbad vid ingången till sina tält. 11 Herren talade ansikte mot ansikte med Mose, precis som en människa talar med en annan. Efteråt gick Mose tillbaka till lägret, men hans unge medhjälpare Josua, Nuns son, lämnade aldrig tältet.
Mose vill se Gud
12 Mose sa till Herren: ”Du har sagt till mig: ’Led detta folk’, men du har inte talat om vem du vill sända med mig. Du säger att du känner mig vid namn och att du ser på mig med välvilja. 13 Om det är så, visa mig då tydligt vad du tänker, så att jag kan lära känna dig och få möta din välvilja. Glöm inte att detta folk är ditt folk!”
14 Herren svarade honom: ”Jag ska själv gå med dig. Du kan känna dig lugn.”
15 Mose sa: ”Om inte du går med oss vill vi inte ta ett enda steg till, 16 för hur ska då andra kunna veta att du ser med välvilja på mig och ditt folk, och att vi är annorlunda än alla andra folk på jorden?”
17 Herren svarade Mose: ”Jag ska göra det du har bett mig om, för jag ser på dig med välvilja och känner dig vid namn.”
18 Då bad Mose: ”Låt mig få se din härlighet!” 19 Herren svarade: ”Jag ska låta min godhet gå förbi dig, och jag ska uttala mitt namn[b] Herren för dig. Jag ska förbarma mig över vem jag vill, och jag ska visa medlidande med vem jag vill. 20 Men du kan inte få se mitt ansikte, för en människa kan inte se mig och leva.”
21 Sedan sa Herren: ”Ställ dig här på klippan bredvid mig. 22 När sedan min härlighet går förbi, ska jag ställa dig i en klyfta i klippan och täcka över dig med min hand tills jag har gått förbi. 23 Sedan ska jag ta bort handen och du ska få se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.”
30 När han 40 år senare var i öknen nära berget Sinai, visade sig en ängel för honom i en brinnande törnbuske. 31 Mose blev mycket förvånad över det han såg och när han gick dit för att undersöka vad det var, hördes Herrens röst: 32 ’Jag är dina förfäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud!’ Då darrade Mose av rädsla och vågade inte se upp. 33 Men Herren sa till honom: ’Ta av dig skorna, för du står på helig mark! 34 Jag har sett mitt folks förtryck i Egypten och hört deras rop. Nu har jag kommit ner för att befria dem. Kom, jag sänder dig till Egypten!’[a]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.