Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
105 Ditt ord är en lykta för mina steg,
de lyser upp stigen där jag går.
106 Jag har svurit och bekräftat en ed
att följa dina rättfärdiga bud och lagar.
107 Jag har lidit mycket,
men låt mig få leva, Herre, som du har lovat.
108 Ta emot mitt tack som ett offer, Herre,
och lär mig dina bud.
109 Mitt liv är ständigt i fara,
men jag glömmer inte din lag.
110 De gudlösa lägger ut snaror för mig,
men jag villar inte bort mig från dina stadgar.
111 Dina förordningar är min egendom för evigt,
de är mitt hjärtas glädje.
112 Jag har beslutat att följa dina bud
för alltid, ända till slutet.
3 I det artonde året av sin regering sände kung Josia sin sekreterare Shafan, Asaljas son, och Meshullams sonson, till Herrens hus med detta meddelande: 4 ”Gå upp till översteprästen Hilkia och säg åt honom att göra i ordning silvret som kommit till Herrens hus, som de som höll vakt har samlat in från folket.
5 ”Låt dem sedan ge det åt de män som är utsedda till att övervaka arbetet i Herrens hus, så att de kan betala dem som arbetar med att reparera det, 6 snickare, byggnadsarbetare och murare, och till inköp av timmer och sten till de nödvändiga reparationerna. 7 Men de behöver inte redovisa silvret som de tagit emot, för de är betrodda.”
En bokrulle med Guds lag hittas
(2 Krön 34:14-28)
8 Översteprästen Hilkia sa till kungens sekreterare Shafan: ”Jag har hittat boken med lagen i Herrens hus.” Han gav boken till Shafan, som läste den. 9 Sekreteraren Shafan gick till kungen och rapporterade: ”Dina tjänare har betalat ut silvret som har funnits i Herrens hus och överlämnat det till tillsyningsmännen och arbetarna.” 10 Sekreteraren Shafan berättade också om bokrullen, som Hilkia gett honom, och läste den för kungen. 11 När kungen hörde vad som stod skrivet i lagboken, rev han sönder sina kläder. 12 Han befallde Hilkia och Achikam, Shafans son, Akbor, Mikajas son, och sekreteraren Shafan och sin assistent Asaja: 13 ”Gå och fråga Herren för min, för folkets och för hela Juda räkning om det som står i den bok som nu upptäckts. Herrens vrede är stor och har flammat upp mot oss, eftersom våra förfäder inte har lytt det som står i denna bok och inte handlat efter alla hans föreskrifter.”
14 Prästen Hilkia, Achikam, Akbor, Shafan och Asaja gick därför till profetissan Hulda, hustru till Shallum, föreståndaren för klädkammaren, Tikvas son och Harchas sonson. Hon bodde i Jerusalem i Nya Staden. När de talade med henne om detta, 15 svarade hon dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Säg till den man som skickade er till mig: 16 Så säger Herren: Jag kommer att låta olycka drabba denna plats och dess invånare, så som det står omtalat i boken kungen av Juda har läst. 17 De har övergett mig, tänt offereld åt andra gudar och väckt min vrede genom allt de gjort, och därför ska min vrede drabba denna plats, och den kan inte släckas.’ 18 Säg till kungen av Juda, som skickade er hit för att fråga Herren: ’Så säger Herren, Israels Gud, om de ord du har hört: 19 Därför att du är bedrövad i ditt innersta och har ödmjukat dig inför Herren, sedan du fått höra mina ord mot denna plats och dess invånare, för att de skulle väcka fasa och förbannelser, och du har rivit sönder dina kläder och gråtit inför mig, har jag hört dig, säger Herren. 20 Jag ska låta dig dö och bli begravd bland dina fäder i ro. Du får slippa se allt det onda som jag ska låta komma över denna plats.’ ”
De återvände till kungen med detta svar.
2 Gud har inte stött bort dem som han en gång utsåg till sitt eget folk. Vet ni inte vad det står i Skriften om Elia? Han anklagade Israel inför Gud: 3 ”Herre, de har dödat dina profeter och rivit ner dina altaren. Jag är den ende som är kvar, och nu vill de döda mig också.”[a] 4 Men vad svarade Gud honom? ”Jag har lämnat kvar åt mig sjutusen personer som aldrig har fallit ner och tillbett Baal.”[b] 5 På samma sätt finns det nu i vår tid en rest som Gud i sin nåd har utvalt. 6 Men om det var av nåd, då har det inget med gärningar att göra. Då skulle ju nåden inte vara nåd.
7 Alltså, det som Israel sökte så ivrigt efter uppnådde de aldrig. Bara de utvalda gjorde det. De andra blev förstockade. 8 Det står ju skrivet:
”Gud har låtit en sömnens anda drabba dem.
Ända till denna dag
har han hindrat deras ögon från att se
och deras öron från att höra.”[c]
9 David säger:
”Låt deras bord bli en fälla för dem,
en snara och ett straff.
10 Låt deras ögon drabbas av mörker, så att de inte ser,
och deras ryggar krökas för alltid.”[d]
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.