Revised Common Lectionary (Semicontinuous)
Herrens ära och makt
29 En psalm av David.
Ge Herren, ni Guds söner,
ge Herren ära och makt!
2 Ära honom för hans härliga namn!
Böj er inför Herren i helig skrud[a].
3 Herrens röst hörs över vattnen,
Gud, den upphöjde, dundrar.
Herrens röst hörs över de stora vattnen.
4 Herrens röst är väldig,
Herrens röst är praktfull.
5 Herrens röst knäcker cedrar,
Herren knäcker Libanons cedrar.
6 Han får Libanon att hoppa som en kalv
och Sirjon som en vildoxe.
7 Herrens röst slår med ljungande blixtar.
8 Herrens röst skakar öknen,
Herren skakar Kadeshöknen.
9 Herrens röst får hindarna att kalva,
den klär av träden i skogarna.
Allting i hans tempel ropar: ”Ära!”
10 Herren satt på sin tron vid syndafloden,
Herren sitter på sin tron för evigt.
11 Herren ger sitt folk styrka.
Herren välsignar sitt folk med frid.
Att glädja sig är meningslöst
2 Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. 2 ”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” 3 Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar.
4 Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. 5 Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. 6 Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. 7 Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. 8 Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor[a]. 9 Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod.
10 Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem.
Jag unnade mig all glädje,
för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete,
och detta var lönen för all min möda.
Att arbeta är meningslöst
11 Jag såg på allt det som jag hade gjort,
all den möda jag lagt ner,
och alltsammans var bara meningslöst,
ett jagande efter vind,
till ingen nytta under solen.
Skillnaden mellan Guds vishet och människors vishet
2 När jag kom till er, syskon, var det inte med övertygande vältalighet eller vishet som jag berättade om Guds hemlighet[a] för er. 2 Nej, jag hade bestämt mig för att inte veta av något annat när jag var hos er än Jesus Kristus, och honom som korsfäst. 3 Jag var svag och rädd och bävade djupt när jag stod där inför er. 4 Mitt budskap och min förkunnelse var inga övertygande visdomsord, utan de gav bevis på Ande och kraft, 5 för att er tro inte skulle bygga på mänsklig vishet utan på Guds kraft.
6 Vi förkunnar dock vishet för de mogna, men den visheten hör inte till den här tidsåldern eller den här tidsålderns förgängliga makthavare. 7 Nej, vi talar med visdomen från Gud. Den har legat fördold, men sedan tidernas början har Gud bestämt att den skulle bli till härlighet för oss. 8 Ingen av den här tidsålderns makthavare förstod den, men om de hade förstått, skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre. 9 Men det står skrivet:
”Det inget öga har sett,
inget öra har hört
och inget människohjärtat kunnat ana,
det har Gud berett åt dem som älskar honom.”[b]
10 Men Gud har visat oss det genom sin Ande, för Anden utforskar allt, också djupen hos Gud.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.