Revised Common Lectionary (Complementary)
Guds ord och Guds lagar
119 Lyckliga är de som är förståndiga nog att följa Guds lagar i allt.
2 Lyckliga är de som söker efter Gud och alltid gör hans vilja,
3 de som vägrar att kompromissa med det onda och helhjärtat följer hans vägar.
4 Du har gett oss dina lagar för att vi ska följa dem.
5 Vad jag längtar efter att helt och fullt kunna lyda dem!
6 Då skulle jag inte längre behöva skämmas, utan ha ett gott rykte.
7 När du nu har tillrättavisat mig, vill jag tacka dig genom att leva på rätt sätt!
8 Jag tänker verkligen lyda dig! Överge mig inte, och hindra mig från att falla i synd!
22 Om någon stjäl en oxe eller ett får, som han sedan slaktar eller säljer, ska han betala fem oxar för varje oxe han stulit och fyra får för varje stulet får.
2 Om en tjuv blir tagen på bar gärning och dödas, när han håller på att bryta sig in i ett hus, förklaras inte den som dödat honom skyldig om det hände i mörker.
3 Men om det sker i dagsljus, måste det betraktas som mord.Om en tjuv avslöjas ska han ge full ersättning, och om han inte har någonting att betala med, måste han säljas som slav för att så betala sin skuld.
4 Om ett stulet djur, vare sig det är en oxe, åsna eller ett får, hittas levande hos tjuven, ska han ge dubbel ersättning.
5 Om någon med flit låter sina djur gå lösa och beta på en annans åker eller släpper in dem i någon annans vingård, ska han betala för all skada genom att ge ägaren av åkern eller vingården det bästa av sin egen skörd.
6 Om elden kommer lös så att sädeskärvarna eller den oskurna säden bränns upp, ska den som vållat branden ge full ersättning.
7 Om någon överlämnar pengar eller varor till förvaring hos någon annan och det blir stulet, ska tjuven betala dubbel ersättning om man får fast honom.
8 Men om man inte får fast tjuven, ska den som fått hand om värdesakerna föras fram inför Gud, för att man ska få reda på om det är han själv som är tjuven.
9 Alltid när en oxe, en åsna, ett får, kläder eller något annat har förlorats, för att senare återfinnas hos någon som förnekar att han stulit det, ska båda parter föras fram inför Gud. Den som Gud förklarar skyldig ska betala det dubbla värdet till den andre.
10 Om någon ber sin granne att ta hand om en åsna, en oxe, ett får eller något annat djur som han äger, och detta dör, skadas eller försvinner och det inte finns några vittnen som kan tala om vad som hänt,
11 måste grannen avlägga en ed att han inte har stulit det, och ägaren måste tro honom. Ersättning ska inte betalas ut.
12 Men om djuret, eller vad slags tillhörighet det nu är, har stulits, ska den som haft ansvar för det betala ersättning till ägaren.
13 Om det är ett djur och det har rivits ihjäl, ska han kunna visa upp djurkroppen som bevis, och behöver då inte ersätta skadan.
14 Om någon lånar ett djur av en annan, och det blir skadat eller dödat och ägaren inte är där just då, måste mannen som lånat det betala full ersättning.
15 Men om ägaren är närvarande behöver han inte betala, och om han har hyrt det behöver han inte heller betala det. Ägaren får då stå för sådana risker.
En ny gudstjänst
1-3 Också i det första förbundet mellan Gud och hans folk fanns det regler för tillbedjan, och det fanns ett heligt gudstjänsttält här nere på jorden. Det bestod av två rum. Det första innehöll guldljusstaken och ett bord där det heliga brödet förvarades. Denna del kallades det heliga. Sedan fanns det ett förhänge, och bakom det ett rum, som kallades det allraheligaste.
4 Här stod rökelsealtaret av guld och den kista som kallades förbundsarken och som var överdragen med rent guld på alla sidor. Inuti arken låg stentavlorna med de tio budorden, en kruka av guld fylld med manna, det bröd man hade levt av i öknen, och Arons stav, den som en gång hade skjutit gröna skott.
5 Ovanpå guldkistan stod de statyer av änglar som kallades keruber och som vakar över Guds härlighet. Deras vingar sträckte sig ut över arkens guldlock, som kallades platsen för Guds nåd. Men vi kan inte fördjupa oss i allt detta nu.
6 Så såg alltså platsen för tillbedjan ut. Prästerna kunde gå in och ut ur det första rummet när de ville och utföra sin tjänst.
7 Men bara översteprästen fick gå in i det innersta rummet, och det gjorde han bara en gång om året, alldeles ensam och alltid med blod som han stänkte på platsen för Guds nåd som ett offer till Gud för att sona de misstag och synder han och folket begått i sin tanklöshet.
8 Den helige Ande använder allt detta för att visa oss att vanliga människor inte kunde gå in i det allraheligaste under det gamla systemets tid, så länge det första rummet fanns och användes.
9 Detta säger oss något mycket betydelsefullt om vår nuvarande situation. Under det gamla systemets tid bar man fram gåvor och offer, men dessa kunde inte rena de människor som bar fram dem.
10 Då gällde det bara att följa en massa olika regler, till exempel vad man fick äta och dricka och när och hur man skulle tvätta sig. Människorna var tvungna att följa alla dessa regler, tills Kristus kom med en ny och bättre väg till frälsning.
Kristus är det felfria offret för synd
11 Han kom som en överstepräst för det goda som vi nu har fått del av. Han har gått in i detta större och fullkomligare tält i himlen, som inte har uppförts av människor eller är en del av denna världen.
12 En gång för alla har han tagit med sig blod in i detta inre rum, det allraheligaste, och stänkt det på platsen för Guds nåd. Nu gäller det inte längre bockars eller kalvars blod. Nej, han tog sitt eget blod, och med det har han för evigt befriat oss från synden.
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®