Revised Common Lectionary (Complementary)
Psalm 146
Herren vår hjälpare
1 Halleluja!
Lova Herren, min själ!
2 Jag vill lova Herren så länge jag lever,
jag vill lovsjunga min Gud så länge jag är till.
3 Lita inte på furstar,
inte på människor som ej kan frälsa.
4 När deras ande lämnar dem,
vänder de åter till stoft.
Den dagen går deras planer om intet.
5 Salig är den som har Jakobs Gud till sin hjälpare.
Han sätter sitt hopp till Herren, sin Gud,
6 till honom som har gjort himmel och jord
och hav och allt som finns i dem,
till honom som är trofast för evigt,
7 som skaffar rätt åt de förtryckta
och ger bröd åt de hungriga.
Herren befriar de fångna,
8 Herren öppnar de blindas ögon,
Herren reser upp de nerböjda,
Herren älskar de rättfärdiga,
9 Herren bevarar främlingar
och styrker faderlösa och änkor,
men de ogudaktigas väg gör han krokig.
10 Herren är konung i evighet,
din Gud, Sion, från släkte till släkte.
Halleluja!
Assyriens fall och Sions räddning
33 Ve dig, du ödeläggare,[a] som själv har gått fri från ödeläggelse.
Ve dig, du plundrare,
som själv har undgått att bli plundrad.
När du har slutat att ödelägga,
skall du själv ödeläggas.
När du har upphört att plundra,
skall du själv plundras.
2 Herre, var oss nådig, vi väntar på dig.
Bli du vår[b] arm var morgon,
vår frälsning i nödens tid.
3 För det väldiga dånet flyr folken,
inför ditt majestät skingras folkslagen.
4 Man skall förse sig med byte från er,
som när gräsmaskar förser sig.
Så som gräshoppor störtar fram
kastar han sig över det.
5 Upphöjd är Herren, ty han bor i höjden.
Han uppfyller Sion med rätt och rättfärdighet.
6 Han skall vara din framtids säkra grund,
rik på frälsning, vishet och kunskap.
Herrens fruktan skall vara Sions skatt.
7 Hör, deras hjältar klagar därute,
fredsbudbärarna gråter bittert.
8 Vägarna är öde, ingen går mer på stigarna.
Han bryter förbund, han föraktar städer,[c]
han tar ingen hänsyn till människor.
9 Landet sörjer och försmäktar,
Libanon blygs och tynar bort,
Saron har blivit lik en ödemark,
Basans och Karmels skogar fäller sina löv.
En kanaaneisk kvinnas tro
21 Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyrus och Sidon. 22 Då kom en kanaaneisk kvinna[a] från dessa trakter och ropade: "Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt." 23 Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom: "Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar." 24 Han svarade: "Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus." 25 Men hon kom och föll ner för honom och sade: "Herre, hjälp mig!" 26 Han svarade: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna." 27 Hon sade: "Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord." 28 Då svarade Jesus henne: "Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill." Och från det ögonblicket var hennes dotter botad.
Jesus botar sjuka
29 Jesus begav sig därifrån och gick längs Galileiska sjön, och sedan gick han upp på berget och satte sig där. 30 Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, krymplingar, stumma och många andra, som de lade ner vid hans fötter, och han botade dem. 31 Och folket häpnade, när de såg stumma tala, krymplingar bli friska, lama gå och blinda se. Och de prisade Israels Gud.
1996, 1998 by Stiftelsen Svenska Folkbibeln