Revised Common Lectionary (Complementary)

Kungen som segrar

^1-2 Herre, kungen är glad över din styrka! Han jublar högt över att du har låtit honom segra.

³ Du har gett honom vad han innerst inne ville, allt vad han bett dig om.

⁴ När du satte honom på tronen, gav du honom framgång och lycka. Du satte en krona av renaste guld på hans huvud.

⁵ Han bad om ett långt, innehållsrikt liv, och du har gett honom det han önskade. Hans livsdagar sträcker sig framåt i evighet.

⁶ Genom din seger har du gett honom ära och beröm. Du har gjort honom hög och mäktig. Du har skänkt honom evig lycka.

⁷ Du har gett honom glädjen att ständigt få vara i din närhet.

⁸ Eftersom kungen litar på Herren och är beroende av hans orubbliga kärlek ska han aldrig stappla eller falla.

⁹ Med din hand, Herre, ska du fånga dina fiender, ja, alla som hatar dig.

^10-11 När du visar dig, kommer din förtärande eld att förgöra dem. Du ska utrota dessa människor

¹² som gör uppror mot dig, Herre. De kommer inte att lyckas.

¹³ De ska vända sig om och fly, när de ser hur dina pilar riktas mot dem.

¹⁴ Ta emot vår lovsång, Herre, för all din härliga makt! Vi vill sjunga om dig och fira din stora seger.

Gud lovar Abram en son

15 Efteråt sa Herren till Abram i en syn: Var inte orolig, Abram, för jag ska försvara dig, och jag ska ge dig stora välsignelser.

^2-3 Men Abram svarade: Herre, Herre, vad har jag för nytta av alla dina välsignelser, när jag inte har någon son? Utan en son kommer någon annan i min familj att ärva all min rikedom.

⁴ Då sa Herren till honom: Nej, ingen annan kommer att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva allt du äger.

⁵ Sedan förde Gud ut Abram under natthimlen och sa till honom: Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Dina ättlingar kommer att bli som dessa, alltför många för att kunna räknas!

⁶ Och Abram trodde Gud, och Gud räknade honom som rättfärdig på grund av hans tro.

⁷ Han sa till honom: Jag är Herren, som förde dig ut ur kaldeernas Ur för att ge dig detta land för all framtid.

⁸ Men Abram svarade: Herre, Herre, hur kan jag vara säker på att du vill ge mig allt det här?

⁹ Då sa Herren till honom att ta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva

¹⁰ och slakta dem och dela dem på mitten och skilja halvorna åt, men att inte dela fåglarna.

¹¹ Och när gamarna kom ner över de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.

¹² När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och han såg i en syn ett fruktansvärt olycksbådande mörker, som fyllde honom med skräck.

¹³ Då sa Herren till Abram: Dina ättlingar kommer att förtryckas som slavar i ett främmande land under 400 år.

¹⁴ Men jag ska straffa det folk som gör dem till slavar, och till slut kommer de att gå därifrån med stora rikedomar,

¹⁵ (och själv kommer du att dö i frid vid hög, mogen ålder).

¹⁶ Och efter fyra generationer ska dina ättlingar återvända hit till detta land, för de onda amoreerna, som bor här nu, kommer inte att vara mogna för straff förrän då.

¹⁷ När solen gick ner och det blev mörkt såg Abram en rykande eld och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.

¹⁸ Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: Jag har gett detta land till dina ättlingar, ända från Wadiel-Arish till floden Eufrat.

³³ Ett träd känns igen på sin frukt. Ett gott träd bär god frukt. Dåliga arter gör det inte.

³⁴ Ni huggormsyngel! Hur kan onda män som ni tala om vad som är gott och rätt? Det är människans hjärta som bestämmer vad hon säger.

³⁵ En god människas ord avslöjar de rika skatterna inom henne. En ondsint människa är fylld av gift, och man märker det när hon talar.

³⁶ Och jag säger er att på domens dag kommer ni att få stå till svars för varje tomt ord ni talar.

³⁷ Era ord nu avgör ert öde då. Antingen kommer ni att frias genom vad ni sagt, eller också kommer ni att dömas av det.